Etikettarkiv: Anush

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

Jens Alnervik, saknad

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansNu är det ett år sedan Jens tog sitt liv. Det har varit ett mårkligt år, Jens är med i tankarna så ofta. Vår gemensamma kollega Åsa och jag har flera gånger när vi har pratat på telefon återkommit till hur ofta Jens dyker upp i våra tankar och det är som om han vore med oss. Det HVB-hemmet som vi jobbade på tillsammans i Upplands Väsby har nu slagit igen portarna och verksamheten är borta. Det känns symboliskt på så många vis. Lasse som hade jobbat i verksamheten sedan de flyttade in i lokalerna blev förflyttad samtidigt som jag blev förflyttad i maj 2017 och det kändes nästan som att de stängde när det inte fanns någon historisk koppling från starten kvar. På många sätt kändes det som en annan verksamhet. Efter att jag blev förflyttad och ibland kom tillbaka när Anush jobbade så var det som att verksamheten hade förändrats helt. Nu är det stängt och det känns som om det stängdes för tidigt att det saknades något, att det saknades ett avslut och över allt vilar Jens ande på ett så påtagligt sätt. Det kanske är den ouppklarade känslan som Jens lämnade efter sig som gör att det känns så ofärdigt?

Marint vinterstök

I helgen var jag en tur till Hallstahammar igen. Det var ett helt år sedan senat som jag träffade Peter senast, när jag och Anush var där och hälsade på. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess men nu var det äntligen dags för en runda nere på Strömsholms båtklubb. Det stod 2016 på almanackan senast det var dags för en övernattning nere på klubben. Nu hade jag bokat tågbiljett från Stockholm men kom på att tåget stannar ju vid Bålsta station så jag sov över på jobbet och tjänade flera timmars sömn på att gå direkt till Bålsta station på morgonen istället för att åka hem hela vägen på natten och sedan ta mig ner till Stockholms Centralstation på morgonen.

Bålsta station

Utsikt från Bålsta station

Från Bålsta station till Västerås station blev det bara 29 minuter tågåka vilket var smidigt. Det är oerhört smidigt att ta sig med tåg mellan Stockholm och Västerås och jag har gjort den här resan några gånger nu faktiskt. Bland annat när min SAAB rasade ihop på väg till Västerås för jobb och när jag har varit och vittnat på rättegång på grund av händelser på jobbet i Västerås när jag fortfarande jobbade där. Jag har alltid varit svag för att resa med tåg och kan sakna de dygnslånga turerna från Stockholms Central till Abisko under militärtjänsten och när jag var där och fjällvandrade.

Tåg 724 mot Västerås

Västerås station

Väl framme i Västerås så plockades jag upp av Peter och vi rullade iväg mot båtklubben på en gång. Kort stopp för inhandling av frukostmaterial och sedan stopp på pizzerian för att få med oss ett par pizzor till middagen. Det var skönt att direkt sätta riktning mot båtklubben.

På väg till båtklubben

Väl nere på klubben packade vi snabbt in packningen i övernattningsstugan. Mat in i kylarna innan vi plockade fram verktyg för att röja lite sly och annat innan vi kunde börja avnjuta vår lediga kväll. Grillning av korv, uppvärmning av den vedeldade bastun. Efter lite grillad korv och en kall öl blev det en varm skön känsla i kroppen. Nu var det en varm bastu till kvällen som väntade. Senast vi badade bastu på klubben så badade vi i den höstkalla Mälaren men nu ligger isen tjock och att rulla sig i snön är inget jag tänker göra om på ett tag, senast var 1987 och det är lagom länge sedan.

Vi klarade natten utan att bränna ner bastun och inga båtar blev stulna så det kanske blir möjligt att göra om det här igen an något varmare dag.

Strömsholms båtklubb

Strömsholms båtklubb

Klubbhuset

öl och whisky

Peter röjer sly

Det skall lukta skogsbrand

2014, en kväll i Helsingborg

Det var 14 december 2014 som det var ett cigarrevenemang i Helsingborg som jag ville passa på att delta i. Det hade varit ett jobbit halvår med övervämning i villan och en följande period av att bo i en byggarbetsplats och mitt flytt från huset och familjen. När Jeremy Casdagli från Bespoke cigars skulle komma till Sverige och presentera hela sin produktlinje så såg jag min chans att få en natt på mitt favorithotell, Hotell Mollberg och en helkväll med cigarrökning så passade jag på att ta ett par lediga dagar. Det var Karl Martin Brix NelsonKind cigars som arrangerade det hela och evenemanget hölls i den lokala cigarrklubbens, Cigarrklubben garrarna, dåvarande lokaler bara ett jämfotahopp från hotellt. Efter att ha installerat mig på hotellet och avnjutit en god måltid på lokal så blev det en mycket trevlig stund med många trevliga cigarrer. Jeremy Casdagli är en gentleman och Bespoke cigars är ett absolut favoritmärke. Det har tyvärr inte blivit så många evenemang sedan dess, senast var ”Kind é på kåken” med Anush i mars i år. Nu när vi har en bra klubb i Stockholm så hoppas jag att jag får lite mer fokus på cigarrer igen för jag behöver den återhämtning och avkoppling det ger.

Jag minns inte längre vem som tog bilderna men tack för dem i alla fall.

Smoking a Bespoke - Daughters of the wind cigar

smoking

Över floden in bland träden

Ernest Hemingway - Över floden in bland trädenTidigare när jag har försökt läsa Hemingway har det hänt att jag efter ett antal sidor helt enkelt slagit ihop boken på grund av att jag känt mig fullständigt uttråkad. Så skedde till exempel med Och solen har sin gång, kanske för att jag var för ung eller för att jag var intresserad av annan litteratur när jag försökte läsa den, omöjligt att veta. Så när jag to mig an Över floden in bland träden så hade jag bara läst Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Den här gången blev det annorlunda. Huvudpersonen överste Richard Cantwell är som jag en bitter 50-åring. Nu är jag inte liksom Cantwell ärrad av krig och strid, mina erfarenheter avövningar i uniform är ytterst begränsade, men av livet och livets outsinliga förmåga att slå en på käften i tid och otid. Så där är jag, en bitter 50-åring som precis har förlorat det sista fåfänga försöket till manlig odödlighet mitt liv och slår upp sidorna i Över floden in bland träden. Cantwell är inte bara bitter. Inte alls faktiskt, Cantwell är en sentimental romantiker och när han åter anländer till sitt älskade Venedig så är det en mycket fin kärlek till staden som framträder ur berättelsen. Kärleken till staden och dess invånare, en förståelse och känsla av tillhörighet för översten. Snart presenteras vi för kärleksaffären med nittonåriga Andrea. Berättelsen och kärlekshistorien är berättelsen om Hemingway och Adriana Ivancich. Hemingway var i sitt fjärde äktenskap när han träffade Adriana och jag har inga problem att känna sympati för Hemingways känslor för henne. Han var uppenbarligen bitter på sin, kanske sina, fru, fruar, och reviataliseringen och hoppet om ett nytt liv öppnar plötsligt dörren.

Adriana IvancichVIsst, Hemingway hade sina behov att vara macho och jag vet mer än en person som skulle kalla det hela för gubbsjuka, vad det nu är annat än äldre kvinnors avund. När jag läser Över floden in bland träden så är jag fullständigt avväpnad. Den sentimentale romantikern i mig förstår överste Richard Cantwell fullständigt. Nu noterar jag plötsligt att vi har samma initialer också, irriterande nog. Hela mitt liv har jag med viss avund sätt på män som kunnat resa och tillbringa tid på sköna platser med viss avund och Hemingways Key West, Kuba och Paris är en livslång dröm. Nu när mitt Venedig skulle bli av i form av Yerevan (Երեւան) och planen att kunna ha ett exotiskt andra hem där jag skulle leva med min unga Adriana delar av året och sedan kunna utstå mörkret och kampen i Sverige med vetskapen om att det finns en annan del av livet också. Nu blev det inte så, den fåfänga drömmen dör. Överste Cantwell dör och det som finns kvar är en kärlekshistoria värd att läsa och bära med sig.

Lite pyssel på kammaren

200 Dram ԵՐԿՈՒ ՀԱՐՅՈՒՐ ԴՐԱՄSom jag nämnde vid ett tidigare tillfälle när jag skrev om bullion som sparform att jag nästan höll på att gå bort mig i numismatik, och nu är det ett faktum.
Efter att ha botaniserat runt på diverse sajter så har jag tänkt att det ändå skulle vara kul med en liten mynsamling. Det var faktiskt när jag lyssnade på Klocksnacks podcast och de pratade om att samla klockor och satte igång jakten på att samla ihop de militärklockor som går under beteckningen ”The Dirty Dozen” som jag också kände suget efter att samla på något. Det är ändå något speciellt med en samling. Så jag tänkte att jag skulle samla något som var begränsat och väldefinerat. En liten samling för nöjet att sortera och katalogisera men som är billigt som tusan och är möjligt att få komplett.

Så det får bli en samling från en stat som inte har funnits så länge så att deras myntutgivning varken består av ädla metaller eller svårfunna objekt. Det fick bli Armenniska mynt efter frigörelsen från Sovjet. Ett par enstaka svårhittade myntobjekt. Ett 200 Dram-mynt motsvarar 3,39 svenska kronor när dessa rader skrivs och finns i cirkulation så det är rimligt då 500 Dram är högsta valören på de vanliga mynten. Sedan, den dagen då man har lyckats få en komplett samling så ger man sig kanske i kast med något annat mål. Huvudsaken är att hålla det enkelt och kravlöst. Det skall vara roligt och det är ju kul att ha en egen samling på gång när jag ändå håller på att läsa en massa numismatiska artiklar och annat, för mitt höga nöjes skull.
Mitt första mynt i samlingen fick jag när Anush tömde fickorna i somras. Ett 10 Dram-mynt. Det här skall bli kul, jag har saknat nörderi i mitt liv ett tag nu.

Med rutorna nere i Bålsta

En roadtrip av det brutalare slaget var inplanerat för gårdagen. När min Toyota kokade för ett tag sedan och jag lämnade in den på verkstad för att de skulle byta vattenpump men återkom med ett paket av åtgärder för 12.000 kronor så bestämde jag mig för att hämta hem den och ställa den hemma på gården tills vidare och se om jag kan fixa den själv (djävulen på min axel skrattar sig vindögd vid tanken) del för del. Att köra en bil som kokar från Bålsta till österledinge är ju ingen drömutmaning direkt. Särskilt inte när verkstaden lagt till en trasig kylare till tistan precis efter havererad vattenpump. Nu undrar jag ju om de har gjort en korrekt analys av läget då jag har svårt att tro på att två problem uppstår samtidigt. Visst ett stopp i kylaren skulle ju kanske kunna leda till en död vattenpump. Men jag är skeptisk.
Med en plan i huvudet så klev jag upp 08:10 på morgonen och jag och Anush kom iväg 08:40 med riktning Liljeholmen. Anush till skolan och jag till tunnelbanan. Så 09:23 stod jag på perrongen och befann mig med packning på väg mot en beräknat lång dag i min skadeskjutna Toyota. Min plan var att köra trettio minuter sedan stå och låta bilen svalna ordentligt. Cirka två timmar tills motorn var kall räknade jag med. Om jag höll plan skulle jag kunna vara tillbaka till östra Ledinge vid 21:30. Jag hade med mig en ordentlig packning i form av en god bok och en låda med ett halvdussin anständiga cigarrer för de där timmarna som skulle tillbringas vid vägkanten väntades på att motorn skulle svalna plus mina biker-brillor från Velodrom för min körning som skulle ske med nedvevade fönster och full värme och fläktstyrka för att evakuera ut värme från motorrummet ut via kupén.

Klockan 09:48 kommer jag ner på den nya pendeltågsstationen Stockholm City. Det är inte utan att man kan komptemplera en del över hur mycket stockholm hunner ändras under ens snart femtio-åriga levnad, elle bara från 2001 då jag, Elsa och barnen lämnade innerstaden och Kungsholmen för Bromma och villalivet. Sexton år under vilka Stockholm snabbt förändras, förtätas och förloras/förstoras. Stockholm City, stationen med plexiglasväggar för att självmordshopparna skall välja en annan lösning, eller bara en annan station.

Stockholm City

Stockholm City

Väl framme i Bålsta så visste jag att jag hade en rejäl promenad fram till industriområdet där bilen stod så det var bara att ta några djupa andetag och kliva av pendeltåget vid Bålsta station klockan 10:35. Jag konstaterade att stationsklockan gick en timme fel men ryckte på axlarna och utgick från att Bålsta kanske ligger i en annan tidszon. De uppträder ju lite så där ute i skogen.

Bålsta station

Det var en promenad där jag gick igenom hela vägen hem i huvudet. VIlka eventuellt lämpliga avfarter jag kunde åka av och vänta på. Jag kom fram till att kyrkorna längs vägen på första halvan av sträckan skulle kunna vara lämpliga stopp. Håtuna kyrka skulle kuna bli fösta stoppet om bilen började koka tidigt men frågan var om jag skulle klara mig fram genom och förbi Eriksunds säteri till nästa stopp som skulle bli Haga kyrka och sedan direkt efter det Vassunda kyrka innan jag skulle vara framme vid Knivsta och en tredjedel av sträckan var avklarad.

Vy från Bålsta

Från Knivsta fram till Gottröra finns det tillräckligt med bred väg och avtagsvägar för att jag skulle kunna köra av där det passade. Så den sträckan gjorde mig inte det minsta nervös. Men den sista sträckningen från Gottröra via Rimbo till hem?
Där skulle det vara smalt och en massa privata tomter längs med vägen. Så planen var att dela upp den sträckan i två kortare, med kanske bara en timmes kylningsvila innan sista sträckan från Rimbo och hem.

Med bilnycklarna i handen

Vid starten i Bålsta

Så klockan 11:04 stod jag med nycklarna i handen och gjorde mig redo för en lång dag och kväll i bilen. Av med jackan, på med solbrillorna och tända upp en cigarr innan jag vred om tändningen och det bar iväg. Det blåste friskt i kupén med alla fyra sidorutor nedvevade och det blåste snart riktigt varmt om benen och fötterna av full fläkt och full värme.
Redan halvvägs till Håtuna kyrka var jag säker på att det skulle bli det första stoppet men när jag närmade mig hade temperaturökningen avtagit och låg på sina normala 90°C vilket gjorde att jag bestämde mig för att stå på.

Det var en märklig känsla att sitta där och vänta på att snabbt få svänga av men inte en antydan till överhettning.
Räckte det med att bli av med värmen genom kupén? Jag stängde av fläkt och värme när det vr två kilometer kvar hem men det fick inte nålen att röra sig. Var det en för kort sista sträcka utan fläkten på? Kanske. Nu står jag här med en bil som inte kokade och måste provåka den lite mer innan jag vet vad tusan som händer med den men en sak vet jag i alla fall. Det var skönt att kliva ur bilen redan 12:37 hemma på gården även om den brutala förartillvaron mellan kall blåst och varm blåst gav min roslande hals en rejäl försämring. Jag har börjat titta på gamla bilderCharles Lindbergh och funderar i riktning mot läderjacka med pälskrage, vadderad pilotmössa med öronlappar och skinnhandskar med styv krage. Det kändes som en rejäl genomkörare för kroppen minst sagt.

Jag lär väl få tillfälle att återkomma i ärendet.

SuperSwede – Ronnie Peterson

SuperSwede - filmen om Ronnie PetersonI tisdags var det dags för bio igen. Formel 1-dokumentären om Ronnie Peterson vårt lands främste tävlingsförare någonsin. Det kanske mest fascinerande med Ronnie är att han var aktiv under den epok där sporten var som farligast och coolast, att då vara en av de bästa är häftigt. Den epok där en förare som var aktiv inom Formel 1 i fem år hade två tredjedelars risk att dö under sitt tävlingsutövande. Det var morske män och rök och snabba bilar.

Trots att jag snart fyller 50 år så blir jag påverkad som ett barn av en sådan här film. Man vill liksom bara ut och gasa bakom ratten men man kommer ju snabbt ner på jorden igen när man släntrar ut i parkeringshuset till Anush KIA. Skön bil men inget pirr i magen direkt. Hur som helst så gillade jag filmen. Mycket filmmaterial som jag aldrig sett tidigare och en påminnelse om vår Fomel 1stjärna nummer ett är naturligtvis aldrig fel. Det är inte utan att jag har undrat de senaste åren varför det så sällan talas om Ronnie? Är det det allmänna föraktet för motorsport i ”public service”-televisionen eller är det något annat. Vilka sår är man i så fall rädda att riva upp. Ronnie är ju som sagt vår störste inom motorsport internationellt och hade en relativt lång karriär på toppen. Låt oss se mer av Ronnie i framtiden. En hjälte.