Etikettarkiv: Ahlsell VVS

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

One moment in time X

Volvo L120Det måste ha varit vintern 87/88 en sådan där halvkall vinterkväll när jag höll på att hamna i Hammarby kanal. Det här var långt innan det hade skett en gentrifiering av Södermalm i allmänhet och Hammarbyhamnen, som vi kallade det då, i synnerhet. I dag rör sig en massa, alldeles säkert trevliga och lyckliga, människor på samma plats där vi lastade lastbilar med allehanda VVS-materiel och rör i tremeterspipor.
Kopparrör och stålrör och alla möjlig rör. I den så kallade rörhallen där raggaren Flipper var lika inofficiell som ohotad chef (firmafesten där Flipper tungkysste chefer i ledningsgruppen mot deras vilja skulle antagligen utgöra utmärkt material för ett eget inlägg en vacker dag) sorterade man upp och flyttade nyinkomna rörbuntar till respektive lagerplats med hjälp av traverser. Då lagret var ålderstiget och inte alls dimensionerat för den omsättning av varor som vi i slutet av 1980-talet hanterade så fanns det en brist på lagerutrymme. Rörhallen var antagligen ändå den yngsta byggnaden på Ahlsells område men för att få plats med det som skulle lastas på bil på kvällen så lade man upp det i stallage utomhus, på kortsidan nedanför rörhallen ner mot kanalen.
Det var som sagt en kall vinterkväll, vädret hade växlat från regn till minugrader och jag minns fortfarande hur rått det var i luften. Det var kallt inne på lagret och när jag var tvungen att gå ut för att hämta en rörbunt till en av kvällsbilarna (Södertälje, Uppsala och två bilar till Norrköping om jag minns rätt) så var det med viss brådska jag hoppade in i lyftaren.

Inne på lagret så använde vi en uppsjö olika gaffeltruckar för att utföra vårt jobb men för att lyfta rörbuntarna behövdes rejälare doningar så ute på gården hade vi en stor Volvo L120, en sådan där stor gul ramstyrd bjässe som man flyttar på det mesta med. Jag justerade ut gafflarna så att det var ett så brett mellanrum mellan dem som möjligt för att jag inte skulle behöva balansera rörbunten och riskera att den gled av i något moment. Gafflar och annan metall var iskall och kylan bet rakt igenom handskarna så jag hade ganska bråttom upp i styrhytten.
När den stora dieselmotorn brummade igång och ett moln av svartrök blåste ut genom svgasröret som mynnade ut strax ovanför hytten så la jag i växel och åkte ner. Just det ner.
Det var nämligen en lutning, svag, men ändå en lutning ner till stallaget vid gaveln på rörhallen. Jag körde ganska försiktigt men ändå resolut ner mot stallaget, jag hade redan flera års truckvana och kände mig betydligt mer hemma i en lastmaskin eller på en motorcykel än bakom ratten på en bil. Vid stallaget fick jag hoppa ur lastaren och börja leta efter adresslappar på de buntar av stålrör som fanns i stallagen. De där handskrivna adresslapparna som manuellt hade krokats i stålbandet som höll ihop rörbunten med en liten metallmärla. Ibland satt adresslapparna så illa till att man var tvungen att lyfta på en rörbunt för att komma åt att se och läsa på adresslappen på bunten under. Kylan gjorde att det var svårt att räta ut fingrarna trots handskarna. Jag hittade snart rätt rörbunt och gladde mig åt att det var en fristående bunt. Bara att köra in gafflarna under den och lyfta.

Sagt och gjort. Jag snurrade med van hand in lastaren framför rörbunten och lyfte av den från stallaget. Nu var det bara att svänga runt och köra upp till lastkajen och lägga rören på lastbilen. Eller, ja, bara och bara.
Eftersom det var kallt och hade frusit på så tog jag det lugnt. Jag hade inte känt att det var någon halka på gården men det glänste förädiskt i asfalten så det var lika bra att vara försiktig. Det sista jag vill var att rörbunten skulle glida av gafflarna och att jag skulle bli tvungen att på något sätt rätta upp situationen för hand för att få upp bunten pågafflarna igen. Inte i den här kylan.

I uppförsluet började det slira. Inget grepp under de stora däcken och lastaren började sakta sakta glida bakåt. Bakom mig fann Hammarbykanalen. Hur många meter? Fem kanske sex meter till kajkanten. Jag gav lite gas men det greppade inte utan jag fortsatte att glida bakåt i det flacka utförslutet. Först bara lite nervös, det måste ju ta grepp snart. Fortsätter att glida i sakta mak, nu kanske fyra meter kvar och verkligheten började bli besvärlig. Tankarna rusade. Om jag tippar i kanalen, vilket är min bästa chans? Ska jag hoppa när lastaren faller eller sitta kvar i hytten? Jag har ingen aning om vilket alternativ som är det minst dåliga. Hoppa innan lastaren faller över kanten? Det var inte ett alternativ då jag var rädd att mina chefer skulle bli arga på mig för att jag hade hoppat och låtit lastaren gå i vattnet. Hur kunde jag ens tänka så? Idag är det ett mysterium, då tycktes det vara en relevant tankegång.
Jag vet fortfarande inte vilket alternativ som hade dödat mig minst!
Hoppa ur lastaren i det iskalla vattnet eller sitta kvar i hytten? Hur långt från kajkanten till vattenytan? Kanske tre fyra meter. Kanske mer. Jag vet inte.

Nyss genomfrusen nu svettig satt jag och försökte hitta rätt alternativ när jag vid ett nytt försök med gaspådrag plötsligt får fäste igen. Sakta sakta, lika sakta som jag nyss gled baklänges började jag nu ta mig framåt och uppför. Jag svängde upp på gården och körde fram till lastbilen. Med säker hand lastade jag rörbunten mot sidolemmen på lastflaket och parkerade sedan lastaren. Nyss så nära panik, nu började kylan göra sig påmind igen och min svettiga rygg blev iskall på någon minut. Nu ville jag bara in på lagret igen.

Koks i lasten

Umeå Fyllskytte Tour 1987Jag måste ha köpt den någon gång under 1985. En snygg sjösäck som jag egentligen inte visste vad jag skulle ha till men jag gillade den, lite kärlek vid första ögonkastet, något inom mig sa att det där var accesoaren jag behövde och den blev min. Idag kommer jag inte riktigt ihåg var jag hittade den men jag har för mig att det var någonstans i Klara Norra. Ett svagt minne säger mig att jag hittade den inne på Sko-Uno men jag är långt ifrån säker. Den låg väl mest och skräpade hemma innan den kom till riktig användning men sedan den dagen har min sjösäck varit en trogen följeslagare i diverse sammanhang. Vem kunde ana att vi fortfarande hänger ihop efter 32 år.

Första äventyret tillsammans blev i månadsskiftet april maj 1986 då jag fick packa min väska med kläder och söka nattlogi hos min arbetskamrat, eller jobbarpolare som jag nog sa då, Perre Svensson på Skånegatan 75. Jag kommer ihåg att frågade honom om jag fick sova över ett par tre dagar innan jag hittade något annat men jag blev kvar till september då jag ryckte in i lumpen, mer eller mindre.
Allt jag hade att klä mig i den sommaren 1986 var det som jag hade packat i säcken, det var allt.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Så blev det då dags i september 1986 att göra militärtjänst. Jag förberedde mig genom att snagga håret och packa min sjösäck igen. Min avfärd mot Boden och Arméflyget skedde i samband med min mors födelsedag och av någon anledning hade jag ett gäng burk starköl kvar efter någon tillställning. Jag minns att släkt från Borlänge hade med sig Gustafskorv. Jag fick med mig en ring korv och ölen med min övriga packning i säcken. När jag satt ensam i hytten på tåget vid Stockholm Central så kom det in en kille och satte sig mitt emot mig där därinne vid fönstret, han tittade på mig en stund och konstaterade lite trevande att för honom var det första gången. Jag tittade på honom och berättade att det var det för mig också. Hans blick flackade mellan sjösäcken som låg uppe på bagagehyllan och på min frisyr. Fram och tillbaka ett par gånger innan han berättade att han trodde att jag var en yrkesmilitär.

Jag frågade honom om han gillade korv. Han sa ja så jag hivade ner säcken och plockade fram starköl och korv. Det var mitt första möte med Robban Elfving.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Efter 10 månader tillsammans i Boden så kom jag tillbaka till Stockholm sommaren 1987. Jag jobbade fortfarande på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen och nu när jag hade varit borta och försvarat landet hade nya kollegor dykt upp på företaget. Bland annat ett par mer eller mindre vapenkåta killar, Robban och Greger som mest pratade vapen på dagarna. Robban hade sin morfar boende ett antal mil utanför Umeå och han och de andra jaktintresserade byborna hade en egen skjutbana. Nu var ju planerna snart igång. Vi skulle upp till by och skjuta lite jaktgevär. Planerna utökades och plötsligt var vi en full bil med ungdomar, öl och skjutvapen.
Vad kan gå fel?

I sista sekund ställde Greger in. Han skickade dock med ett meddelande med Robban att Greger hade precis monterat på ett nytt sikte och att han ville att jag skulle ta med hans bössa och ställa in siktet ordentligt. Det rann några liter öl under den där resan. Öl och kaliber .30-06 Springfield var temat och packningen fick plats i säcken. En vacker dag när andan faller på kanske jag berättar mer om den resan, men antagligen inte.

g.r.c. - Gunnar Roland Casselbrant
g.r.c. – Gunnar Roland Casselbrant, min signatur under några år

Sedan stuvades den undan, sjösäcken. Den kom till heders ibland men mest låg den längst ner i garderoben och plockades bara fram sporadiskt. Men sedan började behovet uppstå igen. Som säljare ute på vägarna bodde vi ofta på hotell men framför allt på vandrarhem runt om i landet och de senaste fem åren har säcken hängt med på olika HVB-hem i Stockholm och Västerås. Tygmärkena har börjat ramla av och det börjar lossna i sömmarna nu.
Det senaste bidraget till alla namnet på säcken blir det sista. Den skall pensioneras nu. När en värdig ersättare har hittats, någon gång under året, då säger jag tack för de här åren till en trogen kamrat.

Mr. Cool 2016
”2016 Du är Mr Cool fortfarande” – Kristina Botros

HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.
HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.

MCM i 30 bast

MCMMCM trettio år. Vilken resa.
Jag hade köpt några enstaka nummer av HojMagasinet (hur många nummer gavs ut egentligen?) och när jag sensommaren 1985 hittade MCMPressbyrån (tror det var på Liljeholmens tunnelbanestation på väg hem från jobbet i Södra Hammarbyhamnen) så var det en upplevelse. Det var en tidskrift som gav mig en resa in i en subkultur som jag törstade efter och ville bli en del av. Jag hade klarat av moped och en hemsk Honda XL125 men vad jag verkligen ville ha var en Harley-Davidsson, en Indian eller en BSA, en AJS, en Norton eller åtminstone en Triumph. Drömmar för en sjuttonåring som precis börjat jobba och tjäna sina första pengar. Att spara ihop till en motorcykel kändes avlägset. MCM gjorde inget för att lindra drömmen men den var också en fantastisk spegel av den värld som fanns därute ännu onåbar. Visst hade jag ben i olika läger redan då. Jag älskade japanska hojar också, framförallt Suzuki vars kataloger jag under de första åren på 80-talet hade bläddrat sönder på pojkrummet. Roadracingstjärnorna som körde Yamaha, de otroligt coola Kawasaki-modeller som man stått och dräglat över på H.Flöter på Norra Stationsgatan (SR 650 var ju bland det vackraste man hade sett och var det bara jag här som såg filmen STONE hur många gånger som helst trots att det handlade om Bikers som körde race-hojar?) men Honda var märket jag älskade att hata då jag alltid har gått min egen väg.
Men det var ju en klassisk bikerhoj man drömde om i alla fall, även när polare efter polare köpte japanska racerknarrar och bara tittade på vad det senaste kunde erbjuda.

Sedan blev det Sportster så då bled det lite smak på hojsvängen. Det blev en sväng Mälaren Runt 1990 också. Då inte på min Sportster utan en nyare USA-import som en polare inte vågade köra själv (något om frånvaron av MC-kort). När vi kom till Enköping och Strul MCC så fick han dessutom inte vara kvar för flickvännen utan lämnade mig på plats (då gick det bra att köra själv utan körkort plötsligt) och som tur var så fick jag skjuts av en annan polare hem. Det var både första och sista gången jag siter bakpå en stelbenschopper med en sissybar som slutar mellan skulderbladen

Såhär trettio år senare håller jag fortfarande MCM som kanske den absolut bästa hoj-blaska som någonsin funnits. Det är en annan tidning idag än den var när den tog sina lite trevande första steg och det fanns ett par år där i mitten på nittiotalet som jag svek den. Det är en fantastisk tidning och jag tror att den är så bra just för att den inte har varit samma tidning under resans gång. Den har lyckats vara relevant för hoj-scenen hela tiden. Förändrats med den och varit en del av den.

Jag kommer att fortsätta att läsa den här tidningen vare sig jag är en del av kulturen eller inte. Nästa trettio år också.

Världens kortaste boxningskarriär

Bettie Page classic boxingVärldens kortaste boxningskarriär startade och slutade en sensommardag 1985 på Hammarby boxningsklubb på Kocksgatan 24. Klassisk boxningsadress där mången uppercut och oräkneliga svettdroppar har mättat inandningsluften och färgat en och annan näsa lika röd som Rudolfs mule. I juni 1985 började jag arbeta som lagerarbetare och truckförare på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm bland avloppsbrunnar och kilslidsventiler. Min arbetsledare var en ganska kortväxt äldre man med glasögonen uppskjutna i pannan och han var i stort sett oskiljaktig från sin plastmugg med kallt gammalt kaffe. Erland Palm var en intressant figur, lite kärv men med pigg vaken blick och med en grym uppercut. Just det, han slogs.
Ryktet gjorde gällande att han hade ett SM i boxning, kanske flugvikt (det var ett JSM-guld i lättvikt alternativt lätt weltervikt 1950).
Jag kunde runda stallaget och plötsligt få en pärla på hakan med den följande kommentaren,
-Du är stor men långsam!
Nu var det ju inte boxas jag var anställd för i första hand. Inte alls faktsikt, men regelbundet så levererade Erland sina överraskande slag och jag försökte att undvika slagen så gott det gick. Med vaksamhet, snabba bålrörelser och genom att snabbt få upp garden. En dag ansåg tydligen Erland Palm att jag var redo.
Erland övertygade mig, jag var inte helt lättflirtad, att jag skulle slå honom följe till Hammarby IF och träffa en av tränarna där som han var gammal polare med för att pröva på lite gammal hederlig pugilism.

Jag hade packat väskan med träningskläder och följde, med fjärilar i magen, Erland Palm till Kocksgatan 24. Fjärilarna i magen var kanske inte så konstigt. Jag hade ännu inte något vidare självförtroende, bara 17 år gammal, och jag hade enorm respekt för den boxningshistoria som man få ta del av på Kocksgatan 24.
Erland presenterade mig för tränarna och gav dem i uppdrag att testa mig och pressa mig ordentligt så naturligtvis så slängdes jag in i hopprepshoppande, skuggboxande, armhävningar och sit-ups i pass på tre minuter, klockringning, vila en minut, ny klockringning och sedan på det i tre minuter igen. Efter att ha sugit musten ur mig fullständigt så insåg tränaren att den där dåligt tränade men stora killen som var jag kunde användas som sparringpartner till de lite mindre killarna som tränade på klubben.
Ni kanske inte riktigt inser vilken utmaning och vilka instinkter som väcks till liv hos en boxare som plötsligt inser att han alldeles strax skall få gå loss på en mycket större boxare som inte får gå för full maskin. Meningen med att ta in mig som sparringpartner för de lättare kisarna var väl i första hand för att tagga dem. Mina instinkter hade ju ingenting med den stiliga och kultiverade boxningen att göra, jag var mer av en gatuslagsmålskombatant.
Så när den första lilla grabben ger sig på mig med allt hårdare slag och en blick som berättade att om han lyckades fälla tungviktaren framför sig så skulle han bli lycklig över alla 160 centimeterna. Eller hur kort han nu var?

Han ökade trycket i slagen och till sist blev jag så irriterad över hans tydliga vilja att verkligen vilja träffa och skada mig att jag gav honom ett par hårda högerslag. Mycket rörelseenergi och tyngd för att visa honom vem som var starkast i ringen. Tränaren tröttnade snabbt på den här fåniga tuppfäktningen och efter att ha sagt åt mig två gånger att jag inte fick slå så hårt så plockade han ut mig ur ringen och visade mig tillbaka till att slå på säck.

Nu inträffade det som fick mig att besluta mig för att lägga vantarna på hyllan för all framtid.

Jag vill klargöra att det som hände inte på något sätt hade med min eventuella kroppsstyrka eller teknik eller någonting sådant att göra alls.
Det var inte för att jag var stor stark och oövervinnerlig. Inte alls. Jag kanske inte ens var ett boxarämne? Men där och då när jag riktar en rak höger mot boxsäcken så tar materialutmattningen ut sin roll. Den mekaniska friktionen hade slitigt och slipat ner kraften i metallen i kroken, svetten och den stillastående luften hade korroderat kroken så att när min högernäve satte den stora klumpiga säcken i rörelse så gick kroken i taket helt enkelt av.

Det tystnade i lokalen och alla blickar vändes mot mitt håll. Där stod jag frusen i en rörelse med högerslaget i ändläge och en boxsäck på golvet och vart jag än flackade runt med blicken så såg jag stora undrande ögon som trodde sig ha sätt den där nya boxaren som var så stark att han slog av kedjorna som säckarna hängde i.
Jag tog av mig säckhandskarna och gick in i omklädningsrummet. Efter duschen gick jag med raska raka steg ut ur träningslokalen.
För att aldrig mera återkomma.

Alla dagar flyter ihop

Alexanderssons GrabberDe senaste veckorna har jag haft bra arbetsveckor.
Det har dock varit mycket tid på vägarna till och från och de senaste två veckorna har jag tillbringat sex dagar i Finspång.
Det är dock en bit dit.

Jag hade sedan länge lovat min gamla barndomsvän Roland Alexandersson att jag skulle hjälpa honom att installera en värmepump i hans stugbygge i Flen. Först i dag blev det av.
Det gick i stort sett efter plan och det blev mycket prat om vad som runnit under broarna under åren.
Det blev mycket prat om Ahlsell och om basism.

På vägen hem stannade vi till hos Roland och han plockade fram sin gamal Gibson Grabber som han spelade med på det glada 80-talet med sitt band Neptune.
Han ville att jag skulle låna den ett tag.
Vilken skön bas.
Den behöver justeras ordentligt, jag måste leta upp något verktyg att justera dragstången med, och eventuellt ge mig på att flytta översadeln.
Men den var klart spelbar…klart spelbar.

Angående Finspång; bilen nedan sprang jag på i fredags.
Kan vara Finspångs sunkigaste Volvo.
Men lite kul var den ändå!

Finspångs sunkigaste Volvo

Min stund i rockhistorien – II

TreatDet hände sig en blöt afton vintern 1988/89 då jag och min vapendragare Matte Welin var ute på en av våra långa indränkta sessioner som började när dygnet startade. Vi slutade jobbet på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen vid midnatt och brukade sedan programenligt bege oss till M•bar•go på Bergsunds strand (som mot alla odds fortfarande ligger kvar…och bardisken är banne mig densamma fortfarande) där sista beställningen brukade gå i stort sett när vi klev in vid 00:05. Våra beställningar brukade vara en av två möjliga. Antingen så beställde vi tre stora stark var eftersom vi redan planerat att gå vidare, eller så beställde vi varsin stor stark och jag ägnade tiden till stängning klockan ett att tjata, gnata och argumentera för att vi skulle fortsätta vår färd genom natten mot Mattes bättre vetande och erfarenhet.
Oftast fortsatte vi.

Efter M•bar•go var det Kungsträdgården som gällde. Där hade vi möjligheten att välja mellan Café Opera, Victoria och Daily News. Jag tror att vi var på Dailys en enda gång och på Cafét en handfull gånger. Det var Vickan som var vårt ställe i Kungsträdgården på den här tiden.
Vickan hängde man till stängning klockan tre. Eftersom vi oftast kastat i oss våra tre stora stark på M•bar•go så var vi småtankade när Vickan stängde och nu ville man ju inte sluta kvällen, vi hade ju just startat.

Stället vi avslutade våra frostnätter på var Longhorns i Södra Hammarbyhamnen. 50 meter från entrén till Ahlsell VVS, vår arbetsplats, satt vi till arla morgonstund och lite till. ölen flödade ymnigt ur gudarnas horn. Longhorns var en svartklubb.
Vägg i vägg låg Pipeline, en betydligt mer ansedd svartklubb som mellan varven förekom i kvällspressen då man gjorde regelbundna tillslag mot klubben och ibland lyckades få med sig någon packad kändis från stället.

Vägg i vägg låg alltså Longhorn. Inte ens polisen verkade känna till stället med tanke på hur lång tid det tog innan de ”raidade” stället. På den här tiden hade kokainet slagit igenom ordentligt i Stockholms nattliv (något som kvällspressen verkar förvånade över fortfarande idag med jämna mellanrum) och eftersom detta var en svartklubb som ingen trodde att polisen kände till så var det ordentliga mängder av denna drog, plus amfetamin och röka naturligtvis.
Två absurda scener med kokain från Longhorns minns jag fortfarande starkt.
En gång när jag var riktigt sliten och trött och satt vid ett bord med min öl i handen (var det Heineken de sålde?) bredvid två dryga typer som skröt om sina snövita affärer. En av biverkningarna på kola är storhetsvansinne och odödlighet och de här två figurerna hade fått sin beskärda del av megalomani, tro mig.
Det skröts i massor om hur många kilo som flyttats mellan olika spelare och det var ett sandlådeskrytande utan dess like.
Till sist var ena snubben tvungen att visa sin storhet.
Han öppnar sin väska under bordet och slänger upp en påse med det vita pulvret och det är ingen tvekan, detta är en kilopåse!
Han slänger upp stilett och skär ett snitt längs med hela påsryggen och säger något i stil med:
Ta för er!
Jag var vid den här tiden som jag nämnde trött och sliten. Jag var 19 år. Och framför mig låg det vakenmedicin för massor av pengar och jag var inbjuden på festen.

Jag har ännu idag inte tagit narkotika och kommer antagligen aldrig att göra så, men den där gången var det nära, frestelsen var stor.

Det andra minnet är från det tillfälle då Longhorns då äntligen hittades av polisen.
När de stormade in och alla, jag säger alla, reagerade blixtsnabbt när killen i dörren ropade att polisen kommer.
Det var ett snöfall inomhus.
Ett snöfall av små grampåsar med kola som singlade genom luften och som täckte stora delar av golvet.

Det hände att Matte och hans band Blueheads spelade på Longhorns. Matte spelade bas och vad jag minns, vilket inte är mycket, så spelade de bara covers.
Vid några tillfällen dök ett par av killarna från Treat upp på Longhorns och tydligen kände Matte gänget.
Treat var på den här tiden det stora bandet efter Europe och jag vet inte om det bara var som jag upplevde det men jag tyckte att de var skitdryga.
Det var Robban Ernlund och en kille till, kan ha varit gitarristen Anders Wikström men jag är inte säker, som dök upp och naturligtvis genast fick en hög med ryggdunkare runt sig.
Jag var ju en hårding från Norsborg och tyckte redan på den här tiden att Treat var ett uselt band så jag förstod aldrig varför det alltid svärmade en klunga runt dessa, i mina ögon wannabies?!

Vid ett tillfälle så dök Treat-killarna upp när Blueheads skulle lira. Det var naturligtvis en spontan kul grej, men jag tyckte då att det bara var fånigt poserande när Robban Ernlund gjorde Blueheads sällskap på scen och tog över sången.
Jag diggade på framför scenen trots vad jag tyckte, det störande momentet på sång, det var ju ändå Rock’n’Roll.
Plötsligt ramlar eller puttas jag framåt och för att hålla balansen och inte ramla så tar jag ett halvsteg framåt och sätter ner foten…och får olyckligtvis foten över Robbans mikrofonsladd.

Robban tystnade…ofrivilligt men det var verkligen inte min mening.

Jag förstod senare på Matte och på blickarna från Treat-killarna att jag ansågs vara något som katten hade släpat in.
Men vadå, jag var 19 år ung och hade fått ytterligare ett: moment in Rock’n’Roll!
😉

Class of ’83

:: I maj i år så hade klass 9B från Kärsbyskolan i Norsborg 1983 en återföreningsträff.
Jag har alltid haft en splittrad känsla inför tanken på att träffa mina gamla klasskamrater igen.
För femton år sedan gjordes den första träffen, fem år efter att vi slutade högstadiet, och det var inte mer än cirka hälften som slöt upp.
Då var det väldigt tydligt, i alla fall bland killarna, att det mesta handlade om att tävla.
Det var inte många killar som hade kommit och bland de som kom så snackades det bara en massa skit om de som inte var där.
I alla fall gjorde jag själv det.
Och jag var inte ensam.

Erfarenheten från den första träffen och mina samlade erfarenheter från min uppväxt i Norsborg har gjort att jag alltid har känt en viss olust inför att jag skulle kunna springa in i någon gammal klasskamrat på stan.
Att mitt minne för personer dessutom är hopplöst kort och litet har gjort att jag alltid har fasat inför plötsliga möten med människor.
De gånger jag sprungit på folk på stan så har det blivit ångestladdade skeenden när jag för brinnande livet har försökt placera den helt främmande figuren framför mig som uppenbarligen har någon slags relation till mig eftersom han/hon kallar mig vid namn och pratar på som om jag borde förstå vad det hela rör sig om.

Samtidigt har min nyfikenhet gjort att jag med jämna mellanrum har sökt efter mina gamla klasskamrater, gamla arbetskamrater med mera på Internet.
Ett problem då har ånyo minnet varit.
Jag minns ju inte vad alla människor heter så mina sökningar brukar vara av blandad framgång.
Att mina gamla bekantskaper inte har samma datorintresse som undertecknad leder ofelbart till att få av dem finns representerade på Internet.

Mange sa redan för över tio år sedan att han aldrig skulle gå på en återföreningsträff från skolan om han blev bjuden.
Om jag inte minns fel så fick han också en inbjudan som han aldrig besvarade.
Manges skäl till att inte träffa sina forna klasskamrater igen var enkla.
”-Jag har ingenting gemensamt med de där människorna!”
De som stannade kvar i Botkyrka är ju förlorare och därför finns det ingen anledning att ha något med dem att göra.
Enkelt resonemang.
De kan bara utgöra en påminnelse om en gången tid som man har ägnat resten av sitt liv åt att komma bort ifrån.

Ett resonemang som är klart småaktigt, kanske även bittert men absolut nedlåtande.
Men jag känner igen det hos mig själv.

Det är lika mycket de av mina egna handlingar som jag skulle vilja ha ogjorda som andras handlingar som gör att jag känner så här naturligtvis.

I mitt fall segrade nyfikenheten och jag bestämde mig för att närvara på återföreningen.

Det som oroade mig mest, personligen, var att hamna i den rollen som jag spelade då, 1980 till 1983.
Jag ville under inga som helst omständigheter bli ”klassens clown” igen.
Då, när vi började sjuan, fanns det en anledning att bli klassens clown, det var en strategi. En strategi för överlevnad, för att kunna sluta vara den mobbade.
Jag har inget emot att använda humorn som social smörjolja, det har jag gjort med viss framgång i hela mitt vuxna liv, i olika sociala sammanhang.

Ganska snart insåg jag att jag hade ett behov att bevisa något.
En vilja att visa upp något som kunde rendera ett erkännande av mig som person.

Samma sak som händer gång på gång på gång i mitt liv med andra ord.
Vid det här laget borde jag ha insett det prepubertala i det här beteendet och ha blivit vuxen.
För jag har inget att bevisa.
Den jag är är den jag är. Det räcker.

Så blev det då dags för att träffa mina gamla klasskamrater.
Utan tvekan var det så att jag var nervös för när jag stod vid busshållplatsen så upptäckte jag att jag inte hade en aning om var vi skulle sammanstråla.
Visst kom jag ihåg att det var på Götgatan men vad restaurangen hette eller vilket gatunummer det handlade om var fullständigt blankt i huvudet.
Ett snabbt telefonsamtal hem löste det problemet, men det visade vilken anspänning som ändå fanns just då.

Väl framme på plats så var den första jag såg MV, jag kände inte igen honom, men intrycket av honom tillsammans med de övriga som hade kommit, som jag upptäckte hundradelen av en sekund senare gjorde att bitarna föll på plats.
Min nervositet var kvar och jag gjorde ett misstag omedelbart.
Jag hälsade på killarna först och sedan tjejerna.
Förbannande mig själv tackade jag i tysthet MV som pratade på så att jag inte behövde uppehålla mig vid hälsandet längre utan kunde gå vidare.
Undrar om någon märkte något?

Vi gick ner en trappa till den del av lokalen där vi skulle äta senare och hängde i baren.
Där dök de då upp en efter en efter en, mina gamla klasskamrater.
Naturligtvis inte mangrant men en försvarlig andel hade ansett det värt att komma. Att andelen tjejer var betydligt större än andelen killar var väl inte förvånande men det kändes ändå som ett bevis på att vissa personer inte hade förändrats ett dugg.

Andra hade förändrats.
Förändrats så till den milda grad att man inte kunde låta bli att bli imponerad.
Det var en skön känsla och vägde upp de negativa känslor jag hade känt innan vi träffades.
A var en person som jag inte hade hört någonting om sedan slutet på 80-talet, och det jag hade hört gjorde att man inte kunde hysa några större förhoppningar.
Ibland är det häftigt att bli motbevisad.

Min nervositet och anspänning satt i ganska länge under kvällen. Det var först efter att vi bytte krog som jag kände mig avspänd och mig själv.
Under samtalen med mina forna klasskamrater så kände jag mig forcerad och hade uppenbara problem att bara ställa frågor och lyssna.
Tiden är knapp och man hinner inte tillgodogöra sig de andras liv i den utsträckning ens nyfikenhet vill.
TJ dök upp senare under kvällen.
TJ är den ende från klassen som jag har träffat med viss regelbundenhet under åren efter skolan. Ungefär vart femte år har vi träffats men tyvärr har jag alltid varit för törstig för att kunna hålla någon längre kontakt under de åren av mitt liv.
Det kan beskrivas bra med det faktum att jag och TJ har jobbat på samma ställe under ett par år men att jag bara har ett enda minne ifrån det.

Det var för första gången riktigt riktigt kul att träffa TJ igen.
Han verkade en aning reserverad både i förhållande till träffen som till mig men han ringde ett par dagar senare så den här gången känner jag att det finns incitament att försöka fortsätta hålla kontakten.

Det blev under kvällen tydligt för mig att det bara vissa av mina gamla klasskamrater fortfarande berör mig till den grad att jag bryr mig om vad som har hänt dem och hur de lever sina liv.
Det kanske var därför som det bara var en enda person som gjorde mig besviken under kvällen.
Kanske föll hon bara in i den roll som hon spelade då, den fälla jag själv hade varit rädd att fastna i?
Kanske hade hon verkligen inte förändrats under alla dessa år?

Jag glömmer aldrig hennes spelat besvikna utrop när slutbetygen delades ut den där dagen för 20 år sedan när högstadiet obönhörligen var slut:
”-Va, jag fick bara 4,5 i medel”.
Jag minns fortfarande AE´s upprördhet och min egen känsla av att hon gnuggade in våra egna misslyckanden i våra ansikten.

När hon nu kom till bordet med orden:
”-Det var en kille som sa att jag hade söt rumpa!”,
så var det ett eko från det tidiga 80-talet som slog emot mig.
Att det berörde mig så starkt berodde nog på två saker.
För det första att hon fortfarande hade detta enorma behov av bekräftelse. Samma behov som jag själv alltid haft. Hon hotade uppenbarligen mitt behov av bekräftelse eftersom hon hade de förutsättningar jag själv kunnat använda som försvar på mitt behov, bra betyg och en bra yrkeskarriär.
Hon var alldeles för nära mina egna ofullkomligheter helt enkelt, och då blev de ofullkomligheterna mycket svåra att stå ut med.
För det andra tyckte jag alltid mycket om henne under högstadiet.
Trots de egenskaper som person som kunde reta en till vansinne så var hon i grund och botten alltid en person som jag tyckte om.

Nu slutade det hela med att hon sa att hon tyckte att jag var elak.
Visst det kändes en aning men jag kan inte längre sträva efter att vara alla till lags. Dessutom var jag inte elak, bara väldigt ärlig och rak.
Kanske är samma sak?

En annan som jag tyckte mycket om under tiden då det begav sig var NH.
Jag hade haft lite mejlkontakt med henne veckorna innan träffen och redan då kände jag att det fortfarande fanns känslor kvar som legat och slumrat i tjugo långa år.
Plötsligt under kvällen när jag satt och pratade med TS så fattade plötsligt NH mina händer.
Det kändes helt självklart.
Jag blev inte ens förvånad.
Men vad i hela världen var det som hände?

Var det tjugo år gammal ”Puppy Love” som plötsligt fått glöd igen?
Var det något nytt?
Var det en 20 år gammal känsla som nu hade bekräftats?
Jag vet inte och kommer kanske aldrig att få veta vad det var, men en sak som fastat hos mig var det svar jag fick av NH när jag i ett mejl till henne berättade om min rädsla att ånyo hamna i den roll jag hade i skolan.
Hennes svar var att hon inte förstod varför jag var rädd för det. Hon tyckte att jag hade varit den trevligaste killen i klassen.
Varför fick jag inte veta det då
😉

Hur var det att träffa vår klassföreståndare GB igen då?
Det faktum att han skulle komma var antagligen den enskilda faktor, tillsammans med NH, som betydde mest i mitt beslut att komma på träffen.
Väl på plats så kändes det som om det var så många som hade större känslomässiga behov av att träffa honom än vad jag själv hade. Dessutom fanns det inte rum för något egentligt samtal, bara snabba repliker så jag höll mig med flit utanför det turbulenta centrum GB utgjorde under kvällen.
Men jag hoppas på att det någon gång skall finnas chans att träffa honom igen.
Jag är uppriktigt nyfiken på vad han gör idag och även på hur han ser på den tid som en gång var 1980-1983.

Sammanfattning

Jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Det var rätt kul att träffa de som kom på träffen och det var synd att de som inte kom inte kom. Speciellt MH hade jag velat träffa igen, men nu blev det inte så.

De senaste åren har jag fått en släng av sentimentalitet. Jag har haft ett behov av att ”kartlägga” den Roland som fanns en gång i tiden.
Sedan jag gift mig och blivit far så har jag förändrats så mycket att jag inte längre riktigt vet vem jag var tidigare.
Framför allt är det så mycket som har hänt i mitt liv som för min egen del skulle behövas en gång för alla avskrivas och läggas till handlingarna. För den riktning jag har haft har väl inte varit den rätta alla gånger, minst sagt.

Den här träffen kom i en period av mitt liv när jag har börjat blicka tillbaka på den tiden och till och med börjat lyssna på den musiken jag lyssnade på då.
Hela 1980-talet har varit betydelsefullt för vem jag är idag och detta var ett sätt att få några svar på vem jag är.

Har jag fått några svar då?
Jag vet inte.
Jag är inte längre säker på att det finns den typen av svar att få.
Man är en produkt av så oerhört många sammanflätade och komplexa händelser och situationer att man kanske får acceptera att man är den man är.
Och jag är Roland Casselbrant.
Det är rätt OK.