Etikettarkiv: Adriana Ivancich

Över floden in bland träden

Ernest Hemingway - Över floden in bland trädenTidigare när jag har försökt läsa Hemingway har det hänt att jag efter ett antal sidor helt enkelt slagit ihop boken på grund av att jag känt mig fullständigt uttråkad. Så skedde till exempel med Och solen har sin gång, kanske för att jag var för ung eller för att jag var intresserad av annan litteratur när jag försökte läsa den, omöjligt att veta. Så när jag to mig an Över floden in bland träden så hade jag bara läst Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Den här gången blev det annorlunda. Huvudpersonen överste Richard Cantwell är som jag en bitter 50-åring. Nu är jag inte liksom Cantwell ärrad av krig och strid, mina erfarenheter avövningar i uniform är ytterst begränsade, men av livet och livets outsinliga förmåga att slå en på käften i tid och otid. Så där är jag, en bitter 50-åring som precis har förlorat det sista fåfänga försöket till manlig odödlighet mitt liv och slår upp sidorna i Över floden in bland träden. Cantwell är inte bara bitter. Inte alls faktiskt, Cantwell är en sentimental romantiker och när han åter anländer till sitt älskade Venedig så är det en mycket fin kärlek till staden som framträder ur berättelsen. Kärleken till staden och dess invånare, en förståelse och känsla av tillhörighet för översten. Snart presenteras vi för kärleksaffären med nittonåriga Andrea. Berättelsen och kärlekshistorien är berättelsen om Hemingway och Adriana Ivancich. Hemingway var i sitt fjärde äktenskap när han träffade Adriana och jag har inga problem att känna sympati för Hemingways känslor för henne. Han var uppenbarligen bitter på sin, kanske sina, fru, fruar, och reviataliseringen och hoppet om ett nytt liv öppnar plötsligt dörren.

Adriana IvancichVIsst, Hemingway hade sina behov att vara macho och jag vet mer än en person som skulle kalla det hela för gubbsjuka, vad det nu är annat än äldre kvinnors avund. När jag läser Över floden in bland träden så är jag fullständigt avväpnad. Den sentimentale romantikern i mig förstår överste Richard Cantwell fullständigt. Nu noterar jag plötsligt att vi har samma initialer också, irriterande nog. Hela mitt liv har jag med viss avund sätt på män som kunnat resa och tillbringa tid på sköna platser med viss avund och Hemingways Key West, Kuba och Paris är en livslång dröm. Nu när mitt Venedig skulle bli av i form av Yerevan (Երեւան) och planen att kunna ha ett exotiskt andra hem där jag skulle leva med min unga Adriana delar av året och sedan kunna utstå mörkret och kampen i Sverige med vetskapen om att det finns en annan del av livet också. Nu blev det inte så, den fåfänga drömmen dör. Överste Cantwell dör och det som finns kvar är en kärlekshistoria värd att läsa och bära med sig.