Etikettarkiv: 1994

Klocka från förr

I vintras så funderade jag på om man kunde få tag på en likadan klocka som den jag hade till låns av Mange när vi vandrade över Abisko 1994 eller om man kunde plocka ihop en liknande men med mekansikt/automatiskt urverk istället för en kvarts-variant. Jag drog igång en efterlysning på dinkanKlocksnack.se i tråden ”Hjälp identifiera gammal Seiko”.
Tanken var att dels försöka identifiera klockan och dels att se om man kunde hitta delar för att göra en hommage till originalet men efter mina preferenser idag och kanske till och med låta skapa en boettbaksida som daterade och hyllade Abisko-äventyret 1994.

Nu har jag hunnit bygga på mig en mindre hög av Seiko-skrot och har i alla fall två urtavlor som kan tävla lite om rollen som modern arvtagare till originalklockan. Det som uppenbarligen kommer att bli svårast är att få tag i bott och armband som är lika matta ch mörka som originalets. Sökandet lär få fortsätta ett tag till.
På bilderna nedan så ser man hur ramen runt datum-/tid-fönstret kommer på plats igen efter att ha lossnat.

Seiko Sport 5

Seiko Sport 5

Sentimental på sjukhus

Tidigt i torsdags morse åkte jag in till Huddinge sjukhus med en av våra ungdomar på boendet i Upplands Väsby. Då han skulle opereras och jag inte hade möjlighet att vara kvar så passade jag på att ta en promenad upp till min gamla avdelning M89 där jag jobbade mellan 1992 0ch 1994. Jag tänkte bara att jag skulle kasta ett öga genom dörren och få känna några minnen vakna till liv men det blev ett antiklimax. Det mesta innanför den där dörren, vilket antagligan var det enda som var kvar, var ombyggt och det var sig inte alls likt. Nu en dialys-avdelning med sina egna särskilda behov.

Jag måste nog erkänna att jag blev ganska djupt besviken och det kändes så tomt att det inte fanns något nostalgivärde kvar. Samtidigt är det säkerligen en eloge till Huddinge sjukhus. Sjukhus behöver omorganiseras och anpassas efter den verksamhet som drivs av vetenskap och teknik som man faktiskt bedriver. Gamla sentimentala dårar som jag får hålla till godo med sina grumliga minnen helt enkelt.

Huddinge sjukhus

1994 Abisko – Narvik

:: Planen var enkel. Vi skulle gå från Abisko till Narvik.
Inga frågetecken. Vi skulle gå över fjället i slutet av sommaren innan snön kom, svårare än så behöver man ju inte göra det för sig.
Mange och jag hade pratat om det länge och jag hade haft en längtan att återvända till Abisko i flera år.

Några krav ställde vi på upplevelsen också, skulle vi nu slita med packning på våra ryggar i en vecka ungefär på fjället så skulle vi i alla fall inte bara äta tråkig frystorkad risotto.
Vår plan var att ta med sådant som vi gillade men ändå inte krävde att vi fick med oss ett helt kök också. Lättlagat men med smak var tanken.
Så i min ryggsäck packades gåsleverpate, pressad skinka och till och med färskpotatis!
Min ryggsäck var naturligtvis rejält mycket tyngre än vad som är brukligt men det skulle ju betala sig i underbara måltider på fjället.

Efter ett knappt dygn (23 timmar tåg) så kom vi fram till ett Abisko som inte alls var sig likt sedan 1987 då jag var här på fjällflygningar under min militärtjänstgöring på AF1.
Nu var det ett helt annat fjällhotell som hade rests upp där jag några år tidigare hade suttit på nätterna i ett dubbelrum och lyssnat på Phil Lynotts ”Solo in Soho” med Johan Kitti.
Nåväl, vi bestämde oss för att äta en lapplänsk meny i restaurangen och sedan vägde vi våra packningar innan vi gjorde oss klara för fjället.

Min ryggsäck vägde 23 kg och Manges packning vägde in på 17 kg.
Det var ju betydligt mer än vad folk rekommenderade. De vi träffade som hade mångårig erfarenhet av fjällvandring påstod att 13 kg ungefär var lagom för dagsturer. Vi räknade med att vara ute på fjället i ungefär en vecka.

Äventyraren

Hård öppning

:: Vi startade med en rejäl stigning, runt 700 meter på 1000 meter. Vi tog vägen mer eller mindre rakt under skidliften.
Den kraftiga stigningen krävde precis alla krafter jag kunde uppbringa och mjölksyran i benen pumpades ut och stumnade lårmusklerna så att det kändes som om man stod still och blodsmaken i munnen kom ganska omgående. Men upp kom vi.
Vi stod och hämtade oss en stund innan vi skulle fortsätta och duggregnet hade börjat så smått.
När jag skall ta min regn-/vindjacka så upptäcker jag att jag har tappat den på väg upp för branten.
Någonstans i backen ligger den.

Jag hade rullat ihop jackan och lagt den mellan liggunderlag och sovsäck på toppen av min packning. Men jag hade inte fäst den på något sätt.
Mange undrade om vi skulle gå tillbaka och försöka hitta den.
Aldrig tyckte jag då. Jag kunde absolut inte tänka mig att göra om stigningen igen.

Min nu försvunna jacka vad det enda plagget som jag hade med som inte var ett bomullsplagg, för det skulle ju inte komma någon snö eller något regn. Det var ju för tidigt på året för det enligt Mange som gick för ”norrlandsexpert”.

När vi kom upp mellan Njulla och Slåttatjåkka var det en behaglig vandring ner till den kåta där vi skulle göra första övernattningen.
Vi ville ha en relativt kort första sträcka och vi tänkte att vi kunde ”fuska” lite och sova i en kåta i stället för att slå upp tältet, även om det var att nagga på utmaningen och äventyret en smula.

Gåsleverpaté blev en trevlig avrundning av vår första dag på fjället.

Abisko första dagen

En lugnare start

:: Efter en skön uppfriskande god natts sömn så vaknade vi till en frisk dag med regnet hängande i luften men svalt och lagom tempererat för fjällvandring.
Redan efter ett par kilometer kom vi fram till en porlande fjällbäck som vi skulle korsa. Det var ett antal meter och latmasken i mig sa att det antagligen inte var värt besväret att ta av sig skor och strumpor och rulla upp byxbenen.
Så jag klev på i skorna, eftersom jag hade impregnerat dem innan avfärd tänkte jag att de inte skulle hinna börja läcka in vatten innan jag var över på andra sidan bäcken.
Så fel man kan ha!

Resten av dagsetappen fick genomlevas med genomblöta skor.
Att jag kunde byta strumpor senare vid ett stopp i Kåppatjåkka gjorde faktiskt liten skillnad när väl skorna hade blivit genomblöta.

Efter några timmars duggregnande så hade vi kommit upp på försvarliga höjder.

Sista bilderna vi kunde ta på etapp två var precis innan vi gick över på snöklädda berg.
Snart började snökaoset och vilket kaos det var!

Det friskar på

:: Det piskade snö i våra ansikten och plötsligt var sikten bara ett par tre meter.
När allt blir vitt omkring en så blir det inte helt enkelt att orientera sig och när vindstyrkan hela tiden tilltog så att vi för att kunna gå var tvugna att låta skärmarna på kepsarna ta vinden och hela tiden titta rakt ner i backen så var kompassen räddningen.

Det blåste för mycket för att ta upp kartan och mängden snö hade snabbt gjort kartan oläsbar så jag fick lita på att jag kunde läsa kompass tillräckligt för att ta mig fram åt rätt håll.
Vårat mål för dagen var att ta oss fram till Låktatjåkka Stugan, slå upp tältet i närheten och sedan göra kväll men nu var jag inte alls säker på att vi skulle hitta till stugan.
Vädret gjorde det svårt att kommunicera och Mange och jag tog bara korta samtal när det så krävdes för att komma vidare och att stanna och starta upp ett stormkök kom inte på fråga, så Mange såg till att med jämna mellanrum portionera ut bitar av en chokladkaka för att se till att vi fick i oss socker att förbränna.

När mörkret föll och mina bomullskläder hade blivit helt genomblöta var det svårt att fokusera på uppgiften, men vi bet ihop och under tystnad gick vi meter efter meter i snöstormen.
Plötsligt stod den där framför oss, Låktatjåkka Stugan!
Lättnaden var enorm när jag insåg att min kompass hade klarat biffen åt oss.

Utmattningen

:: Snabbt fick jag dock nya saker att oroa mig för. Mange var inte resonabel, han klarade inte att svara på enkla frågor.
Istället för att stå kvar ute i kaoset av vind och snö så tog vi oss in i Låktatjåkka Stugan och fortsatte att prata där. Men Mange tog sig inte riktigt, han satte sig apatiskt ner på en bänk och när jag frågade om vi skulle gå ut och slå upp tältet eller se om vi kunde boka ett rum svarade han tomt stirrande framför sig:
-Jag vet inte!
Med tanke på att det i stort sett inte gick att föreställa sig hur en tältresning ens skulle kunna vara möjlig i det här vädret och Mange behövde komma in i matchen igen löste jag det så gott jag kunde.
Jag tog plånboken av Mange och betalade med hans kort ett rum åt oss båda.
Hade han varit sig själv hade han protesterat vilt över att jag betalade med hans kort, så nu fick jag bevis för att det inte bara var skådespel.
Han var inte i något vidare skick!

Efter ett par timmar eller tre i bastun så var Mange sig lik igen.
I bastun kom vi efter en stund i slang med några erfarna fjällvandrare och de skakade mest på huvudet åt våra strapatser och nybörjarmisstag.
Mest verkade vikten på våra packningar bekymra dem.
Det var direkt märkligt att komma på tanken att bära så mycket tydligen.
Att alla rackade ner på våra galenskaper och kanske framför allt att alla sade att det inte gick att vandra från Abisko till Narvik över fjällen så kom Mange igång. Han ville visa dem att det gick och när det för femtioelfte gången började tala om för oss hur dumma vi var som bar så mycket packning så log han snett och sa:
-Ät er frystorkade tråkiga risotto ni. Vi tänker på er när vi mumsar i oss nästa burk gåsleverpaté!

Abisko andra dagen

Vitt men torrt

:: På förmiddagen för tredje etappen så hade det värsta piskandet av vinden lagt sig men som man kan se på bilden nedan så var det knappast mer sikt än tiotalet meter.
Mina fortfarande fuktiga vandrarkängor byttes mot gymnastikskorna och nu hade vi en taktik klar för dagens etapp.

Redo för nya tagTaktiken var enkel.
Full fart nedåt!
På de höjderna vi nu befann oss var det för mycket snö och vind för att vi skulle kunna tillryggalägga några längre sträckor. Nere på under 800 möh så var det visserligen lite duggregn men i jämförelse var det ett mindre problem. Så att ta oss ner från fjället och följa vägen några mil var tanken. Allt för att få en vettig sträcka bakom oss för nästa dag.
Detta var tredje dagen och vi skulle ju ta oss till Narvik på en vecka, nu ville vi inte tappa mer fart.

Det gick undan utför.
Vi mer eller mindre halvsprang tills vi kom fram till Låktatjåkka stationshus.
Nu var vi nere vid järnvägen, inte långt ifrån bilvägen.

Ett snabbt byte till torra kläder igen så fortsatte vi ner till vägen och gick plötsligt på asfalt.
På ett par dygn nu så hade vi inte sett mycket annat än fjäll och att vandra på en plan fin väg har för min del alltid varit mentalt jobbigare än terräng.
Jag tror att det beror på att man ser så långt. I terrängen är det mycket svårare att bedömma hur många meter man tar sig och därför känns det lättare att bara gå på.

Ett snabbt stopp för att fylla på depåerna igen vid Vassijaure station. Vi sprang på en lokförare som hade paus och som vänligt nog lät oss använda köket. Vi behövde inte plocka upp våra stormkök denna måltid heller.

Den enda svenska soldat som dog av fiendeeld under andra världskrigen skjöts av ett tyskt jaktplan. Det var vid Vassijaure station, det visste jag dock ingenting om nu när vi satt och mumsade på pressad skinka och färskpotatis.
Dock fick vi veta en del om Vassijaure naturvetenskapliga station och studenterna där.

Att ta oss ner till vägen skulle göra oss snabbare men det visade sig också att det slet betydligt på kroppen. Vi gick i ett ganska raskt tempo eftersom vår ganska lösa men ändå dagstursplanering visade att vi hade tappat mark under dag två. Snöstormen, som enligt Mange inte kunde komma så här års, hade dragit ner rejält på vårt tempo under etapp två och nu ville vi komma ikapp lite grand.

Det blev dock till priset av Manges fot.
Han började halta och haltandet tilltog och till sist hade han ganska ordentliga smärtor i hälsenan.
När han knappt kunde stödja på foten längre hade vi dock börjat närma oss Hotell Riksgränsen så nu blev planen att ta in på hotellet för natten och sedan se hur foten såg ut nästa morgon. Som det nu var gick det helt enkelt inte att fortsätta till fots.

Varmt och tryggt igen

:: Att ta in på hotellet var dock inte helt självklart.
Hotellet var stängt för säsongen och personalen skulle själva lämna hotellet nästa dag. Efter lite dribblande och diskuterande fram och åter så fick vi ett rum med egen kokvrå, eftersom köket var stängt, till halva normala priset.
Nöjda så tog vi oss ner till rummet och kastade av oss packningarna.
Det fanns en badavdelning på hotellet med bassäng och sköna rottingmöbler. Vi badade en stund i det varma härliga vattnet innan vi klädde oss i varma rena kläder och chansade på ett restaurangbesök i alla fall.
Kökspersonalen kunde bara konfirmera att de höll på att städa undan så lagad mat gick under några som helst omständigheter inte att ordna, kocken hade redan lämnat fjällvärlden.
Till sist fick vi dem att ordna fram varsin rejäl räksmörgås och varsin iskall lättöl.
Jag kan utan att ljuga fortfarande hävda att det är den godaste öl jag någonsin druckit!

Svarta Bjørn & Borg Mesch

:: I hotellet hängde i korridorerna fotografier på rallarna som byggde järnvägen mellan Kiruna och Narvik någon gång kring förra sekelskiftet.
Umbäranden och offer som gjorde att de senaste dygnens strapatser kom i ett annat sken och ödmjukheten inför uppgiften blev mer klar.
Jag hade sett en del tidigare men nu så slogs man av rakheten och skönheten i Borg Mesch fotografier.
Man kan i hans bilder nästan känna människorna som porträtteras och det kanske inte är konstigt med tanke på att han tog en oerhört massa porträtt under sina år som fotograf.

En person som har följt mig sedan denna kväll är Svarta Bjørn som dog efter ett slagsmål med en annan rallarkokerska, endast 23 år gammal. Vilken hjältinna.
Med full respekt från de manliga rallarna i en värld med stenhårda villkor blev hon mytomspunnen.

Abisko tredje dagen

Att anlända med tåg

:: Mange tyckte inte att han vågade chansa med sin hälsena så vi tog tåget från Riksgränsen till Narvik.
En spektakulärt vacker tågresa över Rombaksbotn och även om det kändes som ett misslyckande att ge upp så var det ju på grund av en skada och inte av lathet. Så det var ingen förnedring att ge upp, det kunde ju ha hänt vem som helst.
Men det hade varit kul att få bevisa att det visst hade gått att ta sig hela vägen över fjällen.

VandrarhemmetVäl framme i Narvik tog vi oss till vandrarhemmet Nordkalotten.
Det här var på den tiden då vi efter den ekonomiska krisen 1991 för första gången i modern tid hade blivit frånåkta av den norska kronan, vilken alla normän mer än gärna påminde om.
När vi kom fram till vandrar hemmet och frågade vad rummen kostade och killen i receptionen hörde att vi var svenskar så svarade han:
-75 norska kronor och 2000 svenska per person och natt!
Jättekul…

När vi hade gjort oss hemmastadda i ett fyrbäddsrum och duschat och bytt om så gick vi ut på stan. Efter att för första gången på flera dygn nu vara ute och gå utan packning på ryggen gjorde att man kände sig fjäderlätt, trots att låren var tunga som trästammar.
Plötsligt började vi springa, snabbare och snabbare ner för Havnegata och till sist höll vi maximalt tempo och det var först när vägen började flacka ut som vi gav oss.
Det var skönt att få lätta på lite explosivitet efter all uthållighetskämpande på fjället.

Vad som förundrar mig än idag är dock hur Mange som ju inte vågade belasta sin fot mer plötsligt kunde ladda ur totalt och med full kraft springa utan några som helst tecken på smärta?

Kanske var det den mentala biten som inte riktigt nådde ända fram?
Jag har aldrig hållit det emot honom, men jag gnällde på andra etappen över mjölksyran i låren ett tag men jag gav aldrig upp.
Jag var beredd att fortsätta under alla omständigheter.
Nu hade Mange vacklat dels uppe på Låktatjåkka och sedan vid Riksgränsen.
Nåja nu var vi i Narvik och hade några dagar att slå ihjäl.

Narvik

Kvinnoskap:: En promenad upp på stan var inte direkt uppmuntrande.
Det kändes slitet och fattigt.
Grått väder och fuktig luft hjälpte väl inte till att sälja staden till oss men vi promenerade runt och försökte få någon känsla för staden och hitta några punkter som vi kunde göra till våra under de närmaste dagarna.
Man vill ju alltid ha några speciella ställen, fik och kanske något annat som man kan återvända till när man känner att man bara vill ta det lungt någon timme eller två.

Vi verkade inte hitta något sådant.
Dessutom hade vi en väldigt begränsad budget för vi hade ju köpt oss sovplatser och övernattningar när vi skulle ha tältat och vi hade köpt oss mat när vi skulle ha eldat på stormköken.
Latheten hade kostat mer än vad vi hade räknat med.

Längs med Kongensgate hittade vi ett antal statyer och när vi fick syn på den som ni ser på bilden här med kvinnor i blåsväder så stannade Mange upp tittade på statyn skakade långsamt på huvudet…

Typiskt kvinnor, ständigt i blåsväder och drar alltid åt olika håll

Magnus Lindbergh, konstkritiker & fjällkonnässör

efter några timmar på stadens gator så vandrade vi sakta tillbaka mot vandrarhemmet lätt missmodiga att Narvik var så grått fult och tråkigt att vi kände oss lite besvikna. Men på vägen tillbaka hittade vi plötsligt Svenska kyrkan. Den internationella sjömanskyrkan i Narvik blev lite av vårt hem dessa dagar.

Det svenska par som var stationerade att driva kyrkan tog hand om oss som vore vi deras söner.
De såg till att vi fick kaffe och lite macka ibland och de var som gästvänliga att Mange och jag sista dagen innan avfärd faktiskt gjode dem sällskap in i själva kyrkan för en liten snabbt improviserad gudstjänst och de bad för oss och vår hemfärd.

Att vi skulle ha gått med på något liknande skulle jag innan vi åkte ha hållit för fullständigt otänkbart.
Men omständigheterna ger nya förutsättningar, och nu satt vi där i kyrkbänken med knäppta händer.

Kulturkrock

:: Till vårt fyrbäddsrum på vandrarhemmet kom en dag två engelska pajsare.
De hade cyklat från den nordligaste spetsen av Norge och efter två veckor på cyklarna hade de nu äntligen nått Narvik och skulle tillbringa ett par dagar här innan vidare färd söderut.

Varken Mange eller jag hade känt något större bekymmer över att dela rum med två till. Att dela på fyra när man är två plus två brukar alltid kunna löpa på smärtfritt och vi hade dessutom alltid en plan för hur vi skulle vara herrar på täppan oavsett vad det än var för typer.
På den här tiden var man ju mer eller mindre orädd.

Så fort de två engländarna dök upp så kände vi att de luktade illa, riktigt illa, så vi tog för givet att de inte hade tvättat sig speciellt ihärdigt under resans gång.
Jag må ha fördommar mot engelsmän i allmänhet men att de tvättar sig regelbundet verkar ju svårt att tro med anledning av att de aldrig borstar tänderna (kom inte och säg att de bara har otur med de där gluggarna i käften) och de här två stank som en gammal sopbil.

Vi hälsade dem välkomna och visade dem var allting fanns…

And down the hallway there is showers if you feel like taking a shower after your long journey!

De tackade för informationen men verkade inte fatta hinten, så vi hjälpte dem förstå att en dusch minsann vore på sin plats.
Vi fick dem att gå och dusch men stanken i rummet var på gränsen till outhärdlig och både Mange och jag lekte med tanken på att de kunde gömma ett barnlik i någon av ryggsäckarna!
Visserligen var deras strumpor avskyvärt skitiga och deras skor var vi bestämda över att de fick ha stående i korridoren.

Men det spelade ingen roll vad vi gjorde…det stank något fruktansvärt och mina ögon började nästan tåras. Vi började få lite panik inför natten som komma skulle, för i den här stanken kunde vi inte sova, så enkelt var det.
Vi hade rumsfönstret på vid gavel och satte oss och började konversera våra engelska vänner.

Nu kom en historia om deras färd och en detalj intresserade mig speciellt.
Den ena killen berättade om den trevlige fiskaren som vid deras start för två veckor sedan hade gett dem en stor torsk. En torsk som de nu skulle ta med sig hem till England.

Jag stirrade på dem och tänkte att, nä så korkade kan inte ens engelsmän vara, men jag frågade för att få det förtydligat:
Hade de fisken kvar?

Glatt reser sig den ene kille upp och öppnar garderobsskåpet och tar ut sin ryggsäck, stanken slår emot oss och ur botten på ryggsäcken lyfter han upp en platspåse.
Det droppar gul vätska om påsen och nu är stanken så illa att det inte går att vara kvar i rummet.
Med tröjan dragen över näsan och med tårar i ögonen förklarade vi snabbt att de fick gräva ner den på baksidan av vandrarhemmet. Den var inte tjänlig som föda ens åt en engelsman så den här firren fick de göra sig av med innan den tog död på någon.

Den natten sovs med öppet fönster men ganska snart efter att torsken och hans påse försvann blev det uthördligt.

Kulturkrock nummer två

:: På kvällen satt vi i samlingsrummet och tittade på lite TV eftersom vi hade ganska många timmar att slå ihjäl mellan det att sjömanskyrkan stängde och vi ville sova för natten.
Plötsligt vid 23-tiden brakar det in ett par nya gäster, nyss anlända med tåget från Stockholm.
Den ena damen, en amerikanska med indiskt påbrå började förklara att hon vid ankomsten till Stockholm hade fått höra talas om midnattssolens land, och n u var hon här så var är midnattssolen?

Killen i receptionen var en luttrad figur som förutom jobbet på vandrarhemmet också knäckte som guide på turbåtarna som gick ut i Ofjorden.
Han försökte lugnt förklara att vädret inte riktigt tillät några midnattssolsupplevelser och kanske inte årstiden alls faktiskt.

Vår amerikanska vän ville inte riktigt lyssna på det örat utan krävde att man plockade fram den här midnattssolen som hon hade blivit lovad i Stockholm.

Eftr lite turbulens lugnade hon ner sig, om än fruktansvärt besviken. Det visade sig att hon hade kommit till USA från Indien 26 år tidigare och nu när hon beslutat sig för att flytta tillbaka till Indien med massor av dollars på fickan så hade hon bokat in en Europa-tripp på vägen hem.
Det var naturligtvis en sådan där genomamerikansk grej där man skall se hela Europa på 30 dagar.
Ny dag ny stad, nytt land.

De som tar de resorna verkar inte riktigt begripa att Europa inte är ett homogent land utan en bubblande gryta av länder och kulturer, hur de skall kunna få ut något av dessa typer av resor är mig ett mysterium.

Vår vän i receptionen berättade att han fick vara med om liknande upplevelser som den här ganska ofta.
När han guidade på båtarna kunde folk ibland bli högljudda och ofokuserade och för att de skall börja lyssna på sin guide igen så hade han ett kassakåpssäkert knep.
Han brukade säga åt dem att om de tittade riktigt noga och var riktigt vaksamma så kunde de med lite tur få se både den vanliga solen och midnattssolen samtidigt!

Dock fungerar det bara på tyskar och amerikaner!”, sade vår vän med ett snett leende innan han drog igen luckan och stängde för natten.
Vår amerikanska vän hade lämnat oss tidigt på morgonen nästa dag.
Hon hade tagit första tåg ner till Stockholm för att fortsätta sin tur genom Europa.
Hoppas hon kom fram till Indien till sist!

Bilder:
1994 Abisko – Narvik (extern länk till flickr)

:: Med lite tur får jag chansen att uppleva Abisko och kanske Narvik igen, men med familjen och med lite mindre ambition och äventyrlighet.
Innan vi lämnade Narvik hann staden och Ofotfjorden visa sina fantastiskt vackra sidor också.
En solnedgång över Ofotfjorden kan få dig oförmögen att lämna spektaklet innan det är färdigt!

Farväl Narvik

Flashback 1994

I kväll är det ”släppfest” för Per Hans nya skiva Mitt I.

Den här gången har hans skiva hunnit röna lite uppmärksamhet i radio och i förra veckan kunde man höra självaste Kjell Alinge spela ett spår i det numera legendariska radioprogrammet Eldorado.
Jag kommer ihåg i början på 90-talet när vi träffades första gångerna och jag minns en skön sommardag 1994, en period när jag var nyseparerat dämpad och Per målade.
Jag minns när vi badade med Sergej, jag minns doften av nyriven ingerfära, jag minns Neil Young, jag minns Pers bas.

Bilden nedan är från den dagen.
Och i morgon är det skivsläpp och jag önskar Per all lycka och framgång med skivan.

• Såg att jag var omnämnd på Tarzans blogg.

Trevlig snubbe med en trevlig blogg: brännvin och rocknroll

Per Han & Jag - 1994

One Moment In Time – II

Rolle, maj 1994• I Maj 1994 jobbade jag på Huddinge sjukhus och hade dessutom sedan en månad jobbat på Sabbatsbergs sjukhus. Den här bilden togs antagligen en helg då jag var inne på något av mina sista extrapass på M89, sedan blev det avd.11 på Sabbatsberg för hela slanten fram till april 1996.

Äventyret på Huddinge sjukhus började för min del på Roslagstull sjukhus hösten 1990. Jag hade jobbat ungefär ett och ett halvt år på ett behandlingshem för alkoholister i Håknäs strax utanför Järna när deras dåligt skötta ekonomi ledde till nedskärningar och som sist in så fick man snabbt respass.
Jag ville dock gärna fortsätta inom missbruksvården, jag hade fått lite blodad tand.
På vinst och förlust sökte jag ett jobb på Roslagstull sjukhus där de precis skulle öppna en avdelning för infektionssjuka missbrukare.

Först blev jag placerad på avd.9 (har jag för mig att det var) för att ”lära mig om infektionssjukvård från grunden innan du får komma till avd.11”. På avdelning 9 låg det till största delen äldre kvinnor som var färdigvårdade sedan flera år tillbaka men som kommunen inte ville ha att göra med.
Så vad jag lärde mig om infektionssjukvård på den avdelningen var sådant jag kunde ha lärt mig på vilken avdelning som helst.
I rättvisans namn skall jag väl erkänna att jag lärde mig en hel del om Hepatit och annat och jag hade mycket trevliga arbetskamrater på avdelningen. Bland annat så gick vi på teater upprepade gånger och inte sällan så lagade vi mat tillsammans för att få en trevlig stund tillsammans även på arbetsplatsen.

Väl på avdelning 11 så fick jag ånyo ta upp arbetet med missbrukare. Infektionssjuka missbrukare, vilken innebar att cirka 70% av patientgruppen hade HIV/AIDS-relaterade sjukdomar och jag vågar inte ens gissa hur många procent som hade Hepatit.
Ett kort tag jobbade jag dagtid på avdelningen men ganska snart gick jag över på en natttjänst.
Innan jag började jobba nattetid hann jag dock träffa två personer som skulle visa sig betyda mycket på det personliga planet framöver. Bjarne och Per Han. Bjarne som jag umgicks mycket med de närmaste åren och Per som fortfarande dyker upp i mitt liv med jämna och ojämna mellanrum.

I mars 1992 slogs dörrarna igen på Roslagstull sjukhus efter 100 år.
Man flyttade ut hela infektionskliniken till Huddinge sjukhus. En anledning var att det på norra sidan av Stockholm fanns två infektionskliniker (Roslagstull och Danderyd) och på södra sidan ingen. En annan avdelning var antagligen att Roslagstull sjukhus (tidigare Epedemisjukhuset) hade lokaler som började bli gamla och svårjobbade.
Dock var det två avdelningar som inte fick plats i den nybyggda moderna infektionsbyggnaden. Vi och min gamla avdelning 9.
Hur kunde man missberäkna antalet avdelningar?
Eller handlade det som vanligt om politik?

Om jag inte minns fel så var det sommaren 1993 som halva infektionskliniken blev uppsagd (tre, fyra dagar efter att vår klinikchef informerat oss om att uppsägningar skulle drabba max ett par tre tjänster och att kliniken ordnat så att dessa personer skulle kunna vara kvar på andra positioner. Fan, det snacket köpte man ju och kände sig säker…lurad igen) och vi var väl de flesta som accepterade att vara kvar på vikariat och ”vid behovs”-anställningar för att få in våra inkkomster.

Bjarne och jag började snart på varsin metadonmottagning (Bjarne jobbade kvar på sin metadonmottagning medans jag bara blev kvar ett halvår) men jag fortsatte att jobba extra på adelningen (M89) tills jag hade rotat mig något på avd.11 på Sabbatsberg.

Bilden togs av Åsa Liljekvist, en av mina arbetskollegor.