Tough Guy, A Life on the Edge

Probie, the Heavy Weight ChampionEn sådan här dag när Hammarby fotboll meddelar att man sparkat sin tränare Jakob Michelsen då det föreligger någon typiskt hammarbyansk schism i ledningen och då särskilt mellan tränare och sportchef, så vill man inte bry sig om fotboll. Det finns ju en riktig sport som ligger mig mycket närmare om mitt nordiska iskalla vinterhjärta. Ishockey. Det är en sport för folk som klarar en tackling, alltså inte som i damhockey…
Här kastar vi in organisationens egen överslätande förklaring:

Det är viktigt att veta att det inte råder ett generellt tacklingsförbud inom damhockeyn, utan förbud mot så kallade ”open ice hits” alltså tackling rakt framifrån och tacklingar i ≥ 90° mot motspelare.

Vad Svenska ishockeyförbundet säger är alltså att tacklingar inte är förbjudna utan bara tacklingar som kräver spelskicklighet. Bra jobbat där. Men som sagt, bortom sarkasmen, det finns ju idrottsmän inom sporten även om de inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar eller att de riskerar att glömmas bort alldeles för fort. En av mina hjältar under den period på 1990-talet då jag hade en intensiv NHL-period var Robert ”Bob” Probert. Visst älskar man en bra fighter med klipp i nyporna om man som jag älskar old school hockey men Probie var också en mer än duglig spelare med pucken. Säsongen 1987-88 så spelade han ihop 62 poäng och deltog i All Star-matchen den säsongen. Inget för någon som bara kastar handskarna. Så Probert var en talangfull hockey-spelare i all amoment. Det är ju naturligtvis omöjligt att inte gilla en spelare som kan behärska alla delarna av en transatlantisk hockey-kultur. Dessutom var han den siste spelaren att göra mål i det klassiska Maple Leaf Garden och då är man en hjälte i min värld. Tyvärr så hade Probert en hel del problem vid sidan av rinken och problemen var alkohol och droger. Kokain och alkohol i blodet i diverse situationer och händelser ledde till rahabiliteringar och en massa juridiska problem. Men han kom alltid tillbaka.
En legend på alla vis men efter en karriär i Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks (bara det, Original Six-lag båda två) så slutade livet för Bob Probert med en hjärtattack vid 45-års ålder. Man ska låta bli att glömma spelare som Robert ”Bob” Probert. Spelare som på så många plan gav publiken vad de kom för att se. Hylla honom för den spelare han var och minns de hjältar som gjort sporten till vad den är.

7 som skall slukas

Sju böcker jag siktar på att läsa under 2018. Om man fortfarande är vid liv och får ha något slags hälsa så tänker jag under 2018 försöka läsa några böcker som en en del av mitt litterära dåliga samvete. Dels händer det att jag köper böcker som jag medvetet stoppar i hyllorna för att ta till vid ett senare tillfälle men dels så finns det de där böckerna som jag vill ha läst men aldrig kommit mig för, eller som i fallet med De vilda palmerna och Albatrossens barn i listan nedan, böcker jag påbörjat men inte avslutat på grund av att jag blivit uttråkad. Eller än värre, i fallet med Harens år så fick jag låna den här boken för tio år sedan men har fortfarande inte kommit till skott. Så nu sätter vi målsättningen för 2018. Dessa böcker skall äntligen lösas. När 2018 börjar närma sig sitt slut får vi väl se hur det har gått och om någon av titlarna nedan behöver föras upp på 2019 års lista.

  • Albatrossens barn – Anais Nin (Wahlström & Widstrand, Delfin-serien)
  • På spaning efter Spinoza – Antonio Damasio (Natur & Kultur)
  • De vilda palmerna – William Faulkner (Bokförlaget Aldus, Bonniers)
  • Lucifers öga – Øvre Richter Frich (Kometförlaget)
  • Döden, livet och verkligheten – Lars Bergström (Bokförlaget Thales)
  • Harens år – Arto Paasilinna (Brombergs förlag)
  • Birdy – William Wharton (Penguin Books)

Julen kom tidigt i år

Fira jul 21 december går ju också om man vill. Nu blev det visserligen ett sträck i räkningen då ANders med familj inte kunde komma då Anders låg sjuk. Tråkigt då kusinerna skulle ha haft en chans till litet utbyte av varandra. De blir äldre och äldre men de träffas nästan aldrig vilket är väldigt tråkigt. Under det kommande året måste det rimligen vara ett av mina viktigaste mål, att föra kusinerna närmare varandra. Jag åkte ner till Sundbybergs station och mötte upp mina tappra barn där. De skulle få åka kommunaltrafik till farmor och farfar. Backlura i Nynäshamn är ju inte direkt runt knuten från vare sig mn eller barnens hemadresser och det var med en lätt oro över hur framför allt Karin skulle klara resan. Det gick naturligtvis över förväntan och att vi fick låna farmor och farfars Peugeot var naturligtvis en lättnad och levererade ett underbart upplägg till mig och Axel som kunde få ihop ytterligare en anledning att trffas även den 23:e. Eftersom jag passade på att fylla 50 år så blev det dubbelt firande i år. Min present Dödahavsrullarna i svensk översättning från Bibelsällskapets förlag ser jag verkligen fram emot att få sätta tänderna i och som alltid så var det en härlig känsla att få vara med alla barnen tillsammans igen.

Med Sofia på pendeltåget

Erika & Axel

Karin

Julmiddag i Nynäshamn

Julmiddag i Nynäshamn

25 december 2015

Matgemenskap med Shirin och MariellePolstjärnans HVB-hem i december 2015. Jag jobbade med Marielle och Shirin och hade ett bra pass som vanligt. Jag trivdes ypperligt med mina helgpass i Västerås. Varannan helg kom jag insvepandes klockan 17:00 på fredag eftermiddag. Sedan höll jag mig hyfsat på tå till söndagskvällen 22:00. Hade jag tur att jobba med Shirin eller Marielle så brukade vi alltid se till att få oss lite smaklig kurdisk mat till livs. Hur man väljer att äta tillsammans på jobbet avslöjar väldigt mycket om relationerna mellan kollegorna och december 2015 hade arbetsgruppen i Västerås nog uppnått sin högsta nivå på flera olika plan. Det utfördes ett väldigt kompetent arbete på boendet på den här tiden och dynamiken i arbetsgruppen var bra, kommunikativt och kunskapsrikt.
Det var flera saker som fungerade så bra att jag fortfarande håller vissa element för ledande i mitt sätt att tänka runt gruppdynamik, redan sedan min tid på Sabbatsberg sjukhus så har jag föredragit en könsfördelning på 50/50 i den här typen av arbete. Det har visat sig att det har en mycket gynnande effekt på såväl klienter som på personalgrupp när det är en jämn könsfördelning när arbetsmaterialet är människor då olika stämningslägen, bemödande metoder och liknande finns i verktygslådan då kvinnor och män helt enkelt fungerar olika och framför allt upplevs olika.
Det är faktiskt inte utan att jag emellan varven saknar tiden på Polstjärnan i Västerås. Jag hade roligt där helt enkelt.

2014, en kväll i Helsingborg

Det var 14 december 2014 som det var ett cigarrevenemang i Helsingborg som jag ville passa på att delta i. Det hade varit ett jobbit halvår med övervämning i villan och en följande period av att bo i en byggarbetsplats och mitt flytt från huset och familjen. När Jeremy Casdagli från Bespoke cigars skulle komma till Sverige och presentera hela sin produktlinje så såg jag min chans att få en natt på mitt favorithotell, Hotell Mollberg och en helkväll med cigarrökning så passade jag på att ta ett par lediga dagar. Det var Karl Martin Brix NelsonKind cigars som arrangerade det hela och evenemanget hölls i den lokala cigarrklubbens, Cigarrklubben garrarna, dåvarande lokaler bara ett jämfotahopp från hotellt. Efter att ha installerat mig på hotellet och avnjutit en god måltid på lokal så blev det en mycket trevlig stund med många trevliga cigarrer. Jeremy Casdagli är en gentleman och Bespoke cigars är ett absolut favoritmärke. Det har tyvärr inte blivit så många evenemang sedan dess, senast var ”Kind é på kåken” med Anush i mars i år. Nu när vi har en bra klubb i Stockholm så hoppas jag att jag får lite mer fokus på cigarrer igen för jag behöver den återhämtning och avkoppling det ger.

Jag minns inte längre vem som tog bilderna men tack för dem i alla fall.

Smoking a Bespoke - Daughters of the wind cigar

smoking

A Halloween tale

Under a pink and orange sky, in twinkling twilight light, a long, empty road, the sounds of occasional cars or trucks passing by temporarily drowning out silent whispers of wind blowing in forest leaves and the singing of birds that have yet to find their way home for the night. A single street light flickers ever so often over a bus stop, barely visible under the long, dark shadows creeping out from the forest. With cold air dancing over exposed skin and unfamiliar sounds echoing between tall fir trees and birches desperately holding on to the last golden leaves, the forest tries as gently as ever to stir up uncomfortable fear in a woman, sitting cross legged, waiting for a bus that will never come to pick her up. But while the forest tries, it can never reach her for she’s lost in another world with her nose hanging over a book. Unaware of her surroundings, she finds herself in a place much closer to her than lonely bus stops and flickering street lights, but at the same time further from where she will ever be. She does not hear the owl’s loud cries, doesn’t smell the fir needles or the cold air around her. A fox crosses the road, stops, looks up at her and stares. Orange fur blows in the harsh wind, nose twitches, it stares at the woman which it wouldn’t have noticed if she hadn’t turned a page, just as the fox was crossing the street. For a moment, time stops. And then, as the woman turns yet another page, the fox runs away, disappears between overgrown briars and grey boles. Soon, the woman will unknowingly follow the fox into the forest, but not yet. No, at the moment she’s narrowing her eyes as the orange sky turns purple and the street light is no longer enough to make out the words on the page before her, but she tries, barely noticing how it hurts her eyes. She cannot stop reading because her heart is there, in a light morning, walking through glittering snow, over high mountains. It is curious, how she does not even notice her legs moving, her body being called in by the forest or how thorns scratch her naked legs as she disappears into the dark night. Even when she can no longer see the book, or even her hands before her, she keeps walking – walking almost running – without a care in the world as wild night animals screams after her and branches tear her clothes. Freezing air crawls under her skin, gets to her bones till it’s no longer the forest that emits the cold, but her. The scratches and scrapes on her skin starts bleeding and from them grows small, thorny twigs. Around her, in the shadows, the animalistic screams becomes singing and soon, where the woman once stood now stands a tree. It is a small tree, green spring leaves and petite pink bubs in the early winter. Below it lies a book, soon to be destroyed by weather, bugs and curious mice. The forest lets out a sigh, tired from chasing its food, and so it falls asleep. Far from there, a bus passes an empty bus stop with a single flickering light, but it never stops to pick up a passenger.

Frihetsdrömmar i ett grått Sverige

Innan morgonkaffetUnder några veckor av mycket arbete så har jag nu en ledig dag. Det var inte utan att det var skönt att sova till sent på dagen och sedan dricka ett par koppar starkt svart kaffe. Det är en skön känsla bara att kunna vara utan att prestera och producera när man har gått av en intensiv period på jobbet. Nu kan jag luta mig tillbaka och försöka fokusera på något av mina egna projekt. Förhoppningsvis kanske jag får några rader skrivna igen på mina skrivprojekt. Eller så kanske jag nöjer mig med att läsa ikapp nyheter och annat under kvällen. Mina tankar och idéer om olika bokuppslag visar sig att sammanfalla med andra yttre goda förutsättningar. Så jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna göra klart något av de projekt som ligger mig varmast om hjärtat. Det blir mycket lyssning på olika poddar men jag har varit för trött för att hålla mitt lästempo uppe. Det kommer väl tillbaka, förhoppningsvis redan efter helgen. Annars försöker jag fortbilda mig löpande som vanligt och skapa nya framåtsträvande projekt på jobbet lika väl som privat. Nu är vädret så trist som det kan bli och jag drömmer om att kunna ta mig en liten semester snart. Kanske redan i början på året, jag när ju en dröm om att starta upp något slags entreprenöriell verksamhet på någon annan kontinent. Gärna där man skulle kunna skapa sig ett framtida boende i ett mindre tråkigt klimat med en mer liberteriansk livshållning. Om inte annat så funderar jag på att bidra genom att gå in och sponsra ett kakao-projekt i en deal där jag inte tar ut någon vinst utan låter plantagen behålla avkastningen. Det skulle vara ett partnerskap med person på plats som får ta hela avkastningen lokalt. Det skulle vara ett sätt att öppna en dörr i alla fall och få en kontaktyta in i ett nytt samhälle.
Inatt slog jag en signal till Jo, som jag hade lovat att väcka då hon lämnar Malaysia för Thailand för en tid. Hon tycker att det är perfekt att jag bor i Sverige och hon i Asien. Det gör att jag skulle kunna ha en fast plats i Asien trots att jag bor kvar här, vilket får mig att fundera mer och mer på Afrika. Det är naturligtvis bara drömmar men varför inte försöka göra något lagom galet så här mitt i sista halvan av livet? Vem vet hur länge man får ha hälsan och med en destruktiv stat som behandlar befolkningen med vad som närmast kan betraktas som ekonomisk terror, som inte står Gustaf Vasa efter, så förväntar jag mig inte att ens ha en chans att kunna leva i Sverige med min framtida usla pension. Det börjar bli dags att hitta lösningar till ett frihetligare liv och leverne.