Kategoriarkiv: One Moment in Time

Som rörmokare 2003

När jag satt och letade igenom lite gamla fotografier här för leden så hittade jag den här bilden nedan. Tagen mest troligt 2003 när jag och Manne fortfarande hade Södertörns EnergiCenter tillsammans. Vi har precis installerat en Thermia Duo i en villa någonstans i stockholmstrakten. Jag hade glömt bort den här bilden och det var faktiskt lite kul att se att det fanns några bilder från tiden som egenföretagare, det trodde jag inte fanns. Det var en fas i livet med både goda och sämre sidor men jag lärde mig ofantligt mycket under den perioden av livet.

I färd med en värmepumpsinstallation

Vad man kan hitta i sina gömmor

När jag höll på och rotade runt för att försöka hitta något helt annat så råkade jag på mina gamla dartpilar. Det var väl senast på 1990-talet som jag höll på senast men det är några roliga minnen förknippade med dart iallafall. Det började med lite oorganiserad pilkastning på landet med morfar på 70-talet men när han började jobba med några sköna sällar som ofta var ute på krogen och tog sig en öl och spelade dart så blev det mer på riktigt med riktig darttavla och korrekta mått osv.. När jag senare började sommarjobba på Transportkompaniet så blev det dart på rasterna och sedan dart varje gång man var på landet och hälsade på mormor och morfar. Så snart jag hade börjat tjäna egna pengar på mitt sommarjobb så blev det en självklarhet att skaffa egna pilar också. Jag kommer inte ihåg vad jag skaffade för pilar men jag minns att jag tidigt föredrog lite tyngre pilar så när de flesta jag spelade med använde pilar på mellan 21-24gr så skaffade jag 26gr när jag köpte mina första pilar men gick ner till 23gr när jag köpte Jim Pike Dart-pilar i tungsten. Idag råkade jag plocka fram mina pilar för första gången på många herrans år och jag tog ett par bilder. Det var inte utan att jag blev lite sugen på att spela igen. Man kanske skulle hänga upp en tavla här hemma på gården för lite trevlig och avkopplande kvällsdart i sommar?

En liten lustig detalj som slagit mig på senare år var att det rådde en del begreppsförvirring när jag lärde mig dart i början. När jag började kasta så kallade alla omkring mig de tre delarna av pilen, pil, cane & flight. Idag verkar det som det svenska begreppet stolpe, dartstolpe är allmänt använt. Det roliga är att det inte heter cane på engelska, det heter shaft. Det vore intressant att veta om det hela var ett missförstånd eller en senare tids begreppsförändring?

Dartpilar

Dartpilar

En flaska Seagram’s V.O.

Min polare Mange och jag var väl kanske i vissa avseenden mer vilda än tama i vår ungdom och det här var en kväll när jag var 16 år (Mange hade hunnit fylla sjutton år) och vi umgicks mycket med ett gäng från Huddinge där alla var ett par år äldre än oss men vi var nog kanske de vildaste figurerna i gänget, kanske just som en kompensation för vår yngre ålder som gjorde att vi ville visa oss på styva linan. Vi hade kommmit över en flaska Veuve Cliqou och en liter Seagram’s V.O. Champagnen hade vi delat redan kvällen när vi kom över den. Whiskyn ville vi spara till ett lämpligt tillfälle, vilket antagligen mest betydde nästa fest med gänget. En kväll när gänget var ute och rullade i trakterna så kom de förbi när jag och Mange satt hemma hos Mange på Hundhamravägen 77. Vi satt i Manges pojkrum när någon fick syn på whisky-flaskan och Peters tjej Jane började tjata om att hon ville smaka. Vi försökte undvika att öppna flaskan men till sist van Jane den diskussionen.
Jane, uttalade sitt namn Gen och var en rödhårig amazon med rapp käft och skinn på näsan. Det var hon som introducerade porrfilmen F i gänget, vilken blev lite av en kultrulle i våra kretsar. Jag gillade henne, hon var en tuff tjej.

mange hämtade två glas och hällde upp ett par skvättar i vardera glas. Det ena glaset gav han till Peter som glatt hade hejat på Jane när hon tjatade för att få Mange att öppna flaskan och bjuda på whiskyn och det andra glaset fick Jane. Jane ratade whiskyn direkt hon hade läppjat på den. Likaså Peter. Det var väl ingen i sällskapet som hade någon vidare erfarenhet av whisky och nu stod vi där med bruten kork och två glas whisky. Det var bara att köra. Mange och jag svepte varsit glas och konstaterade att nu fanns det ju ingen återvändo. Vi hävdade att vi tyckte att det var gott och jag vet inte vad Mange tyckte egentligen men jag tyckte att det var gott. Så vi körde på. Mange hällde upp så skålade vi och svepte och fortsatte så tills hela litern var urrucken. Det tog knappt femton minuter.
BluefishNär vi hade tömt flaskan så fick gänget bråttom att lämna Manges pojkrum. De började skruva oroligt på sig och konstaterade att den bruna drycken snart skulle ge avsedd efekt och att jag och Mange snart skulle vara rejält berusade. När siste man lämnat lägenheten och Mange stängde dörren tappade han balansen och vinglade till och hade störtat med näsan i golvet om han hade tappat taget om dörrhandtaget. Vi bestämde oss för att snabbt ta oss ut för att minska risken för katastrofer inomhus då Manges morsa var hemma också. Efter att fnittrande snörat på oss kängorna så pulsade vi ut i februari-snön. Det är väl lite oklart exakt vad vi gjorde men vi gick hem till en gemensam bekant en bit längre bort i Norsborg. Enligt hans mamma som öppnade dörren hade jag stått nedanför trappsteget vid dörren och hållt upp Mange för att han inte skulle ramla bakåt och puttat honom framåt för att han skulle ringa på dörrklockan. När vi lämnade hade hon gått över och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när vi lämnade stället och gick vidare. Hon lät hälsa genom sin son att det hon hade bevittnat var en Roland som bar Mange i sin famn pulsandes genom den översnöade fotbollsplanen. Nog blev vi fulla alltid. Det blev ännu en kaosartad historia som bättrade på vårt rykte. Det roliga är att den där tomflaskan, den har följt med mig genom alla åren och datumet 3/2-84 är inristat med hjälp av en dartpil i etiketten. Den står här bredvid mig i detta nu och därför fick ni läsa den här historien nu.

Charles Bronfman opens up about Seagram’s demise: ‘It is a disaster’

Les Bijoux de la Castafiore

24 oktober så hade jag en liten återblick till mitt första besök på Kungliga Operan i Stockholm tillsammans med Elsa. Vi såg Maria Stuarda och idag snubblade jag på ett fotografi som jag tog den kvällen. Eftersom det var en slumpartad händelse tänkte jag att jag ändå kunde lägga upp den här då det var så nyligen jag gjorde inlägget.

Elsa på Kungliga Operan

Oktober 2007, tio år har gått

Den enda bilden på min bror i Sjöfallet (25 oktober). Vi var där med bandet i oktober 2007 och spelade och jammade i ett höstkallt hus. Det finns lite bilder samlade från oktober 2007 om du följer flickr-länken nedan. Från jobbilder från Hamringe, en skygg Miesen lyckades komma med på bild och lite annat.

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157603291698480/

Anders

För 17 år sedan – 24 oktober 2000

Min första riktiga operaupplevelse. 24 oktober 2000 gick jag tillsammans med Elsa till Kungliga Operan i Stockholm för att se den opera som blev min första operaupplevelse, Maria Stuarda. SJutton år går fort. Det har blivit en handfull operaupplevelser sedan dess men alldeles för få hittills. Jag skulle gärna se fler operaföreställningar och hoppas att det kommer att bli fler i framtiden. Tills dess så måste jag säga att ingen operaföreställning jag har sett hittills har kunnat slå den här föreställningen. Den är fortfarande nummer ett.

Maria Stuarda på Kungliga Operan

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Sommaren 1977

Sommaren 1977, förtio år sedan i år. Vi firade midsommar som vanligt i Strömshammar och sedan var vi med mormor och morfar i Örebro och tittade på Sim-SM. Jag har ett svagt minne av att vi sitter på läktaren och tittar på simningen men i övrigt minns jag inte så mycket specifika detaljer från just det här året. Bilderna är tagna av mormor och morfar och jag har skannat in dem och lagt upp dem på flickr så följ länken nedan så får du ditt lystmäte i trumpna ungar och grådaskig KODAK-nostalgi.

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/albums/72157631874109693/with/8132192495/

Det är ändå lite kul att se hur otroligt loj och ointresserad jag verkar vara av det mesta. Det är inte utan att jag undrar vad som rörde sig i huvudet på mig själv där för förtio år sedan.

Jag och lillebror
Jag och Anders vid Örebro slott.

One moment in time X

Volvo L120Det måste ha varit vintern 87/88 en sådan där halvkall vinterkväll när jag höll på att hamna i Hammarby kanal. Det här var långt innan det hade skett en gentrifiering av Södermalm i allmänhet och Hammarbyhamnen, som vi kallade det då, i synnerhet. I dag rör sig en massa, alldeles säkert trevliga och lyckliga, människor på samma plats där vi lastade lastbilar med allehanda VVS-materiel och rör i tremeterspipor.
Kopparrör och stålrör och alla möjlig rör. I den så kallade rörhallen där raggaren Flipper var lika inofficiell som ohotad chef (firmafesten där Flipper tungkysste chefer i ledningsgruppen mot deras vilja skulle antagligen utgöra utmärkt material för ett eget inlägg en vacker dag) sorterade man upp och flyttade nyinkomna rörbuntar till respektive lagerplats med hjälp av traverser. Då lagret var ålderstiget och inte alls dimensionerat för den omsättning av varor som vi i slutet av 1980-talet hanterade så fanns det en brist på lagerutrymme. Rörhallen var antagligen ändå den yngsta byggnaden på Ahlsells område men för att få plats med det som skulle lastas på bil på kvällen så lade man upp det i stallage utomhus, på kortsidan nedanför rörhallen ner mot kanalen.
Det var som sagt en kall vinterkväll, vädret hade växlat från regn till minugrader och jag minns fortfarande hur rått det var i luften. Det var kallt inne på lagret och när jag var tvungen att gå ut för att hämta en rörbunt till en av kvällsbilarna (Södertälje, Uppsala och två bilar till Norrköping om jag minns rätt) så var det med viss brådska jag hoppade in i lyftaren.

Inne på lagret så använde vi en uppsjö olika gaffeltruckar för att utföra vårt jobb men för att lyfta rörbuntarna behövdes rejälare doningar så ute på gården hade vi en stor Volvo L120, en sådan där stor gul ramstyrd bjässe som man flyttar på det mesta med. Jag justerade ut gafflarna så att det var ett så brett mellanrum mellan dem som möjligt för att jag inte skulle behöva balansera rörbunten och riskera att den gled av i något moment. Gafflar och annan metall var iskall och kylan bet rakt igenom handskarna så jag hade ganska bråttom upp i styrhytten.
När den stora dieselmotorn brummade igång och ett moln av svartrök blåste ut genom svgasröret som mynnade ut strax ovanför hytten så la jag i växel och åkte ner. Just det ner.
Det var nämligen en lutning, svag, men ändå en lutning ner till stallaget vid gaveln på rörhallen. Jag körde ganska försiktigt men ändå resolut ner mot stallaget, jag hade redan flera års truckvana och kände mig betydligt mer hemma i en lastmaskin eller på en motorcykel än bakom ratten på en bil. Vid stallaget fick jag hoppa ur lastaren och börja leta efter adresslappar på de buntar av stålrör som fanns i stallagen. De där handskrivna adresslapparna som manuellt hade krokats i stålbandet som höll ihop rörbunten med en liten metallmärla. Ibland satt adresslapparna så illa till att man var tvungen att lyfta på en rörbunt för att komma åt att se och läsa på adresslappen på bunten under. Kylan gjorde att det var svårt att räta ut fingrarna trots handskarna. Jag hittade snart rätt rörbunt och gladde mig åt att det var en fristående bunt. Bara att köra in gafflarna under den och lyfta.

Sagt och gjort. Jag snurrade med van hand in lastaren framför rörbunten och lyfte av den från stallaget. Nu var det bara att svänga runt och köra upp till lastkajen och lägga rören på lastbilen. Eller, ja, bara och bara.
Eftersom det var kallt och hade frusit på så tog jag det lugnt. Jag hade inte känt att det var någon halka på gården men det glänste förädiskt i asfalten så det var lika bra att vara försiktig. Det sista jag vill var att rörbunten skulle glida av gafflarna och att jag skulle bli tvungen att på något sätt rätta upp situationen för hand för att få upp bunten pågafflarna igen. Inte i den här kylan.

I uppförsluet började det slira. Inget grepp under de stora däcken och lastaren började sakta sakta glida bakåt. Bakom mig fann Hammarbykanalen. Hur många meter? Fem kanske sex meter till kajkanten. Jag gav lite gas men det greppade inte utan jag fortsatte att glida bakåt i det flacka utförslutet. Först bara lite nervös, det måste ju ta grepp snart. Fortsätter att glida i sakta mak, nu kanske fyra meter kvar och verkligheten började bli besvärlig. Tankarna rusade. Om jag tippar i kanalen, vilket är min bästa chans? Ska jag hoppa när lastaren faller eller sitta kvar i hytten? Jag har ingen aning om vilket alternativ som är det minst dåliga. Hoppa innan lastaren faller över kanten? Det var inte ett alternativ då jag var rädd att mina chefer skulle bli arga på mig för att jag hade hoppat och låtit lastaren gå i vattnet. Hur kunde jag ens tänka så? Idag är det ett mysterium, då tycktes det vara en relevant tankegång.
Jag vet fortfarande inte vilket alternativ som hade dödat mig minst!
Hoppa ur lastaren i det iskalla vattnet eller sitta kvar i hytten? Hur långt från kajkanten till vattenytan? Kanske tre fyra meter. Kanske mer. Jag vet inte.

Nyss genomfrusen nu svettig satt jag och försökte hitta rätt alternativ när jag vid ett nytt försök med gaspådrag plötsligt får fäste igen. Sakta sakta, lika sakta som jag nyss gled baklänges började jag nu ta mig framåt och uppför. Jag svängde upp på gården och körde fram till lastbilen. Med säker hand lastade jag rörbunten mot sidolemmen på lastflaket och parkerade sedan lastaren. Nyss så nära panik, nu började kylan göra sig påmind igen och min svettiga rygg blev iskall på någon minut. Nu ville jag bara in på lagret igen.

17 juli 1987 – Norrbottens Arméflygbataljon

Idag för trettio år sedan var det Militär Utryckning Civila Kläder och ett plötsligt slut på en livsstil som jag hade lärt mig att älska och som jag om det hade varit möjlig hade fortsatt i många år framåt. Nu blev det inte så men jag har fortfarande många sköna och bra minnen från min tid som helikoptermekaniker på Norrbottens Arméflygbataljon, AF1 i Boden.

Norrbottens Arméflygbataljon