Kategoriarkiv: One Moment in Time

One moment in time X

Volvo L120Det måste ha varit vintern 87/88 en sådan där halvkall vinterkväll när jag höll på att hamna i Hammarby kanal. Det här var långt innan det hade skett en gentrifiering av Södermalm i allmänhet och Hammarbyhamnen, som vi kallade det då, i synnerhet. I dag rör sig en massa, alldeles säkert trevliga och lyckliga, människor på samma plats där vi lastade lastbilar med allehanda VVS-materiel och rör i tremeterspipor.
Kopparrör och stålrör och alla möjlig rör. I den så kallade rörhallen där raggaren Flipper var lika inofficiell som ohotad chef (firmafesten där Flipper tungkysste chefer i ledningsgruppen mot deras vilja skulle antagligen utgöra utmärkt material för ett eget inlägg en vacker dag) sorterade man upp och flyttade nyinkomna rörbuntar till respektive lagerplats med hjälp av traverser. Då lagret var ålderstiget och inte alls dimensionerat för den omsättning av varor som vi i slutet av 1980-talet hanterade så fanns det en brist på lagerutrymme. Rörhallen var antagligen ändå den yngsta byggnaden på Ahlsells område men för att få plats med det som skulle lastas på bil på kvällen så lade man upp det i stallage utomhus, på kortsidan nedanför rörhallen ner mot kanalen.
Det var som sagt en kall vinterkväll, vädret hade växlat från regn till minugrader och jag minns fortfarande hur rått det var i luften. Det var kallt inne på lagret och när jag var tvungen att gå ut för att hämta en rörbunt till en av kvällsbilarna (Södertälje, Uppsala och två bilar till Norrköping om jag minns rätt) så var det med viss brådska jag hoppade in i lyftaren.

Inne på lagret så använde vi en uppsjö olika gaffeltruckar för att utföra vårt jobb men för att lyfta rörbuntarna behövdes rejälare doningar så ute på gården hade vi en stor Volvo L120, en sådan där stor gul ramstyrd bjässe som man flyttar på det mesta med. Jag justerade ut gafflarna så att det var ett så brett mellanrum mellan dem som möjligt för att jag inte skulle behöva balansera rörbunten och riskera att den gled av i något moment. Gafflar och annan metall var iskall och kylan bet rakt igenom handskarna så jag hade ganska bråttom upp i styrhytten.
När den stora dieselmotorn brummade igång och ett moln av svartrök blåste ut genom svgasröret som mynnade ut strax ovanför hytten så la jag i växel och åkte ner. Just det ner.
Det var nämligen en lutning, svag, men ändå en lutning ner till stallaget vid gaveln på rörhallen. Jag körde ganska försiktigt men ändå resolut ner mot stallaget, jag hade redan flera års truckvana och kände mig betydligt mer hemma i en lastmaskin eller på en motorcykel än bakom ratten på en bil. Vid stallaget fick jag hoppa ur lastaren och börja leta efter adresslappar på de buntar av stålrör som fanns i stallagen. De där handskrivna adresslapparna som manuellt hade krokats i stålbandet som höll ihop rörbunten med en liten metallmärla. Ibland satt adresslapparna så illa till att man var tvungen att lyfta på en rörbunt för att komma åt att se och läsa på adresslappen på bunten under. Kylan gjorde att det var svårt att räta ut fingrarna trots handskarna. Jag hittade snart rätt rörbunt och gladde mig åt att det var en fristående bunt. Bara att köra in gafflarna under den och lyfta.

Sagt och gjort. Jag snurrade med van hand in lastaren framför rörbunten och lyfte av den från stallaget. Nu var det bara att svänga runt och köra upp till lastkajen och lägga rören på lastbilen. Eller, ja, bara och bara.
Eftersom det var kallt och hade frusit på så tog jag det lugnt. Jag hade inte känt att det var någon halka på gården men det glänste förädiskt i asfalten så det var lika bra att vara försiktig. Det sista jag vill var att rörbunten skulle glida av gafflarna och att jag skulle bli tvungen att på något sätt rätta upp situationen för hand för att få upp bunten pågafflarna igen. Inte i den här kylan.

I uppförsluet började det slira. Inget grepp under de stora däcken och lastaren började sakta sakta glida bakåt. Bakom mig fann Hammarbykanalen. Hur många meter? Fem kanske sex meter till kajkanten. Jag gav lite gas men det greppade inte utan jag fortsatte att glida bakåt i det flacka utförslutet. Först bara lite nervös, det måste ju ta grepp snart. Fortsätter att glida i sakta mak, nu kanske fyra meter kvar och verkligheten började bli besvärlig. Tankarna rusade. Om jag tippar i kanalen, vilket är min bästa chans? Ska jag hoppa när lastaren faller eller sitta kvar i hytten? Jag har ingen aning om vilket alternativ som är det minst dåliga. Hoppa innan lastaren faller över kanten? Det var inte ett alternativ då jag var rädd att mina chefer skulle bli arga på mig för att jag hade hoppat och låtit lastaren gå i vattnet. Hur kunde jag ens tänka så? Idag är det ett mysterium, då tycktes det vara en relevant tankegång.
Jag vet fortfarande inte vilket alternativ som hade dödat mig minst!
Hoppa ur lastaren i det iskalla vattnet eller sitta kvar i hytten? Hur långt från kajkanten till vattenytan? Kanske tre fyra meter. Kanske mer. Jag vet inte.

Nyss genomfrusen nu svettig satt jag och försökte hitta rätt alternativ när jag vid ett nytt försök med gaspådrag plötsligt får fäste igen. Sakta sakta, lika sakta som jag nyss gled baklänges började jag nu ta mig framåt och uppför. Jag svängde upp på gården och körde fram till lastbilen. Med säker hand lastade jag rörbunten mot sidolemmen på lastflaket och parkerade sedan lastaren. Nyss så nära panik, nu började kylan göra sig påmind igen och min svettiga rygg blev iskall på någon minut. Nu ville jag bara in på lagret igen.

17 juli 1987 – Norrbottens Arméflygbataljon

Idag för trettio år sedan var det Militär Utryckning Civila Kläder och ett plötsligt slut på en livsstil som jag hade lärt mig att älska och som jag om det hade varit möjlig hade fortsatt i många år framåt. Nu blev det inte så men jag har fortfarande många sköna och bra minnen från min tid som helikoptermekaniker på Norrbottens Arméflygbataljon, AF1 i Boden.

Norrbottens Arméflygbataljon

Idag för 20 år sedan

1996 hade mitt intresse för cigarrer kommit så långt att jag hade börjat spara gördlarna och dessutom skriva upp märke, modell och inköpsställe. Det här var under den underbara era då man fortfarande kunde hitta restauranger med egna humidorer där man kunde välja ut en trevlig cigarr till kaffet och likören. Det här dagen för tjugo år sedan så låg Cigarrummet på Götgatan på Söder och jag hade varit där och köpt mig en Montecristo No.2. Jag minns fortfarande hur fantastisk jag tyckte att den var. Det var den godaste cigarren jag någonsin hade rökt så långt och den avnjöts hemma på Kungholms Hamnplan 7 i vardagsrummet.
En annan tid en annan era men ett fint minne.

Cigarrlista

Elfte september 2001

Den här dagen för femton år sedan minns jag fortfarande väl eftersom den påverkade inte bara världsläget i grunden utan mycket påtagligt min vardag och arbetssituation. I september 2001 arbetade jag på OM/Stockholmsbörsen och framåt eftermiddagen så satt jag på min arbetsgrupps kontor och försökte kolla av nyhetern på nätet. Att komma in på någon av de stora tidningarnas hemsidor var i stort sett omöjligt. Aftonbladet var den enda nyhetssajten som klarade trycket lite längre än de övriga. Efter att ha stått och tuggat en lång stund så kommer en arkivbild på en liten Cessna upp och texten låter berätta att det enligt obekräftade rykten har flugit in ett sportplan i World Trade Center.
Nytt försök att komma in på någon av de andra nyhetssajterna utan resultat och jag och min chef bestämmer oss för att ta oss ner till matsalen där vi hade TV-skärmar hängande. Det fanns en viss beredskap för olika krisscenarion i oss redan efter den kommunistiska attacken mot civilsamhället i Göteborg tidigare under året men det som skulle möta oss på TV-skärmarna var vi inte redo för. Vi kommer ner till matsalen och är inte först. Flera personer har sökt sig dit och under hela tiden vi står där så söker sig fler och fler framför skärmarna. Rykten går. Diskussioner om vad som kan ha hänt. De flesta är eniga om att det är en olycka av något slag.
Då kommer den.
Den andra attacken. Det andra planet.

Nu är det längre ingen tvekan. USA är utsatta för en terrorattack. Vi är en möjlig måltavla i Sverige så nu måste vi börja jobba. Inne hos optionsmäklarna råder full aktivitet. Det är högljutt, alla TV-skärmar visar olika nyhetskanaler, Bloomberg och CNN överallt och de flesta mäklare står upp, många med en telefon i varje öra men ingen, ingen, pratar optioner. Rykten börjar florera och galna efterföljare i kölvattnet av händelserna i New York börjar bombhota både det ena och det andra. Mäklare som ropar ut den senast inkomna informationen, var och en måste förhålla sig till vad som är fakta och rykten. Inom några minuter är två börser i Europa bombhotade och rykten om fler saknade flygplan i USA. Ingen vet hur man skall förhålla sig. Alla måste börja koncentrera sig på sina uppgifter och min uppfigt, mitt ansvar, är OM och Stockholmsbörsens reservarbetsplatser.
På den här tiden låg OM/StockholmsbörsenNorrlandsgatan mitt i ett finanstätt område i Stockholms innerstad. Våra reservarbetsplatser var dock belägna i Börshuset i Gamla Stan. Tanken var att om någoting hände eller om vi blev utsatta för någon sorts hot så skulle vi kunna dela upp personal på de olika enheterna och de fick ta sig till Börshuset på olika sätt. Vissa skulle promenera, andra åka buss, tunnelbana, cykla och ta taxi. Allt för att minska risken för att man skulle förlora all personal i ett svep så att säga. Lösningen var dock något av ett feltänk från början eftersom gemene man inte hade någon aning om att Stockholmsbörsen låg på Norrlandsgatan, de flesta associerade alltjämnt Stockholmsbörsen med Börshuset och det var väl också helt rimligt. Det var också det faktum som min chef tog fasta på när han beslutade att jag var den i arbetsgruppen som skulle ansvara för backup-miljön.
-Om någon attackerar oss så är det Börshuset som bombas först! Därför passar det bra att du är på plats där Roland!
Vi älskade inte varandra min chef och jag. Det var aldrig tydligare än nu.

Stockholms börshus

I Börshuset var situationen katastrofal som bäst. De olika arbetsgrupperna bar eget ansvar att beställa uppdateringar av programvaror och eventuella hårdvaruuppdateringar av oss, XAS (eXchange Application Support), och sedan skulle vi tillgodose dessa önskemål. Sanningen var att ingen riktigt brydde sig. Min inventering gav för handen att ingen skulle kunna utföra någon som helst börshandel och vissa, bland annat vår nätverksgrupp, hade inte ens datorer med närverksanslutning.
Jag fortsatte mödosamt min inventering av hård- och mjukvara på samtliga arbetsstationer i Börshuset och när jag klockan tjugotvå på kvällen kallades tillbaka till Norrlandsgatan för en genomgång av läget i den teknisk krisgrupp som nu hade satts samman. Det var inte helt muntert att behöva svara,
-Ingen!”,
på frågan om hur många arbetsstationer som kunde vara igång och redo för tjänst till den kommande morgonen. De näsrmaste tre dygnen tillbringade jag det mesta av min vakna tid i Börshuset. Idag har OM blivit OMX som har blivit Nasdac OMX som har flyttat till Värtahamnen och deras lärdom av händelserna elfte september får mig att tro att deras befintliga arbetsmiljö säkerligen både drifttestas dagligen och är bombsäker.

Historien om en idrottsförening

Norsborgs IFSom uppvuxen i ett miljonprogramsområde så var man ju utan att då veta om det en del av en omväxlingsperiod ur ett historiskt perspektiv för den orten. I mitt fall hamnade vi i Norsbog via Alby i norra Botkyrka. Ett område som är en plats som varit befolkad längre än vad vi idag kan förstå. Vissa uppgifter säger sextusen år, andra tiotusen år. Det vi kan vara säkra på då är att detta är ett område som av olika anledningar har varit gynsamt för människor att bosätta sig på, bedriva handel på, dyrka gudar på och leva och dö på.
Inget av detta berättades det speciellt om under min skolgång i Norsborg. Jag minns att vi fick titta på ett dia-bilds visning i mellanstadiet som handlade om Botkyrka men det var i stort sett allt. Vi förstod ju att Vatteverket kring ”Gamla Norsborg” var gammalt, jättegammalt i våra barnögon, och tornet uppe på Tornberget hade årtalet 1903 på en plakett ovanför porten vilket fyllde en yngling med känsla av historia och mystik. Vad jag och antagligen inte så många andra av mina jämnåriga kamrater på den tiden reflekterade över var vår idrottsförenings historia. På Norsborgs IFs emblem stod det 1907 men hur en så befolkningsfattig byggd hade kunnat bära en idrottsförening tänkte vi inte mycket på då.

Norsborgs IF startade som en idrottsförening för vattenverkets anställda. Det började med att de anställda vid Vattenverket började lira boll på Norsborgsvallen redan 1902, men först 1920 anmäldes ett fotbollslag till seriespel, dock registrerades klubben hos Riksidrottsförbundet 1907.
Norsborgsvallen användes för övrigt ibland för den traditionella ”lärare mot eleverna”-matchen som avslutade skolåret på Kärsby-skolan, vilket på den tiden var en traditionell högstadie-skola.

Min egen historia i Norsborgs IF är två separata historier. Någon gång i årskurs två eller tre så var det, som det ju alltid är, en förälder som skulle dra igång ett årskullslag för föreningen. Helena i min klass, hennes pappa var det som skulle bli ledare för oss. Jag anmälde intresse och jag kan för mitt liv inte framkalla ett enda minne av någon träning, dock minns jag att jag deltog på någon match. Min insats var en katastrof naturligtvis. Som den kanske omognaste eleven i hela årskullen så kunde jag inte fokusera på matchen och på vad som hände bortom min del av planen som back (där man som vanligt placerade dem som inte var dugliga som spelare). Jag minns med inte ett helt litet mått av skam hur jag helt ointresserad av vad som hände på planen plockade upp smågrus, grusplan var legio, och tog en försvarlig mängd av småsten i halvcentimetersstorlek i min vänstra näve. Sedan kastade jag upp en i taget i luften och slog iväg dem med ett tennisliknande anslag över huvudet med min högerhand. Inte det minsta intresserad av vad mitt lg pysslade med under tiden. Jag var en börda för mitt lag.
Nu när jag skriver dessa rader så snubblar jag över information om en gammal Hammarby-spelare, Erkan Zengin, att hans första klubb var Norsborgs IF, men att han bara stannade fem veckor. Vi kan vara lika där jag och Erkan. Min karriär var nog inte mycket längre än så i NIFs fotbollssektion.

Sedan var det den andra anknytningen till Norsborgs IF, som aldrig var en anknytning. Den sport som intresserade mig mest under min uppväxt var ishockey. Fotboll kom aldrig nära mitt intresse för hockey. Hockey var allt och än idag så har jag svårt att jämföra med någon annan sport då mina upplevelser av olika ishockey-minnen gör att jag för alltid kommer att placera den fantastiska ishockeyn först.
Jag spelade jämt. Jag spelade året runt. När det inte fanns is fanns det asfalt. Vi byggde egna mål, vi spelade mot andra gårdar, vi välte två kundvagnar och ställde två bredvid varandra och spelade under viadukter. Sommar innebar gynastikskor och tennisboll, vinter var skridskor och puck. Annars samma sport.

Efter mitt fotbollsdebakel och ett sommarläger med Hammarby Basket 1978 och otaliga usla gymnastiklektioner där kunskapen om att jag alltid låg motoriskt efter mina klasskamrater gnuggades in till ett för evigt dåligt självförtroende så vågade jag aldrig söka mig till en ishockey-klubb.
I mitt fall var den klubben Norsborgs IF och jag vågade inte ens tänka tanken på att söka mig dit. De som spelade organiserad ishockey var coola snubbar, och bara snubbar, med tonvis av självförtroende. Det som förvånar mig idag är att jag aldrig såg möjligheten ändå. Vi spelade gårdsmatcher, och vann. Vi spelade i mellanstadiet och vår klass vann. Varenda år. Vi spöade alla. Men ändå. Jag kunde inte se att jag var en del av detta, jag var för upptagen med att vara rädd för alla andra.

Plötsligt öppnades en chans att få spela ishockey mer organiserat. En pappa till en kille i en parallell-klass hade startat ett nytt hockey-lag. Norsborgs HL, Norsborgs Hockey-Lag, smaka på den! Förkortningen blir NHL, som National Hockey Leauge. Det är attityd, det är vilja att visa var skåpet skall stå. Att visa att man kan skapa utifrån andra värderingar och ändå konkurrera.
Norsborgs HL var ett försök att skapa något annat, en pappa som tröttnat på den tidiga utslagningen i den traditionella klubben. I Norsborgs HL skulle alla få spela. Med en tränare och en andretränare så hade klubben bara möjlighet att härbärgera ett lag. Det skulle bli ett lag för pojkar födda 1966. Tränaren, klubbledarens son var född 1967 som jag men fick plats i laget eftersom han var just tränarens son. Att det ändå skulle vara ettlag för pojkar födda 1966 tror jag beror på Anders Samuelssons far. Anders var en av våra backar och hade många istimmar med sig från Norsborgs IF, jag tror att hans far som var vår andretränare och en mycket engagerad hockey-farsa hade ett finger med i det beslutet för antagligen fick vi genom far och son Samuelsson med oss ett par andra spelare som var nyckelspelare för Norsborgs IF i den årskullen.

Peter som bodde på min gård och som jag sedan sommaren innan jag började skolan hade umgåtts med intensivt fram till att jag gick i femte klass hade börjat spela i laget. Peter och jag hade spelat gårdsmatcher sida vid sida. Skjutit slagskott på den spolade fotbollsplanen på vintrarna och möts i en och annan klassmatch i skolan. Han var född 1966 och han spelade i Norsborgs HL. Jag frågade om det fanns en chans att få en plats i laget eftersom jag hade hört att det var öppet för alla. Peter var skeptisk. Peter var motvillig och skeptisk.

Det hade väl hänt vid några tillfällen att jag spelade fult. Riktigt fult. Blev jag frånåkt så kunde jag sätta klubbladet i skridskoskenan på motståndaren som just hade rundat mig. Visst hände det även att det blev ett rapp med klubban över foten. Men det var hockey då. För mig fanns det ingen skillnad mellan hur man spelade hockey som barn eller som vuxen. Proffshockey i Canada var måttstocken och drömmen. Peter sa att han skulle fråga tränaren om det fanns någon möjlighet för mig att komma med i laget. Nästa gång jag träffade Peter var han tveksam. Jag vet än idag inte om det var Peter som inte ville ha med mig i laget eller om det han sa var sant. Det han sa var att laget skulle ha ett möte. Eftersom jag var känd för att spela fult så var man tvungen att disskutera om det var möjligt att ta med mig i laget.
Idag skulle jag nog ha tagit det som en komplimang!
Om det verkligen var något möte vet jag inte. Ingen aning. Det som talar för att det var så var att tränaren första gången han träffade mig förklarade att jag skulle vara reservmålvakt, och back. Jag skulle alltså stå i mål ocm vår ordinarie målvakt inte kunde spela av någon anledning, annars var jag back (enligt principen att man placerar problemen som backar, ingen vidare utvecklad idrottsstrategi ännu 1980). Detta sa han innan han hade sett mig på ett par skridskor.

Första matchen. Min mor har lyckats skrapa ihop pengar till utrustning. Jag har grejer för att kunna spela både som utespelare och målvakt med mig. Vår målvakt dyker inte upp. Borta, utan förklaring. Antagligen så hade intresset för tjejer slukat honom för gott. Hur som helst så skulle jag förberedas för målvaktstjänst. Mina benskydd var de billigaste möjliga. De såg inte riktigt ut som de andra målvakternas skydd. Jag hade ingenting som skyddade sidan av benen. Vi stod bredvid rinken och väntade på att den skulle bli färdigpreparerad för match. MOtståndarna, Flemingsbergs IF, började samlas. De ställde sig runt mig och började häckla mig. Häckla mig på grund av mina skydd. Jag var tacksam attt de inte kunde se att jag inte hade heltäckande målvaktskydd under min hockeytröja heller, bara en utespelares skydd, inte i närheten av en målvakts skyddsbehov.

Vi spelade inget vidare. Trots att vi var ett bättre lag och senare under säsongen när vi hade spelat ihop oss bättre och framför allt inte hade så mycket nerver hade vi spelat ut dem. Nu spelade vi till oss ett ansträngt oavgjort, 1-1. Premiär, bortamatch. Det fick duga.

Jag var bäste man på plan, och fick pris för det.

PS. Det är inte utan att man undrar vilka färger kisarna på bilden nedan hade på dressarna? I begynnelsen. DS.

Norsborgs IF

One Moment In Time – IX

Det är 1988 och jag och Mange är på Tingsrätten och väntar på att komma över ett exemplar av domen i den så kallade Styckmordsrättegången. Den parodi som fortfarande inte har fått en värdig avslutning efter drygt trettio år efter att man hittade kvarlevorna av Catrine da Costa.

Jag är ganska säker på att man skulle ha kunnat löst fallet redan från början men åtminstone när man tog ett omtag på fallet efter Per Lindebergs utmärkta bok ”Döden är en man” som synade det här rättshaveriet. En av Sveriges största och sämsta utredningar i en tid då polisen hade kommit ohjälpligt efter sin samtid vilket speglades i dels detta fall och dels i mordet på Olof Plame 1986.
Nu finns det människor, frivilliga intresserade, som har gjort den kartläggning man skulle ha gjort polisiärt från början, men nu kan det nog vara för sent. Dessutom klarar inte svenskt rättsväsende upprättelser. Inga klåpare får avslöjas och kläs av. Se bara på Thomas Quick-fallet där åklagare, utredare och en förvirrad Domare slåss med näbbar och klor för att slippa ta det ansvar som borde utkrävas av dem.

1988 i Tingsrätten

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.

One Moment in Time – VII

På bilden står Axel (då Carl) och Erika på Parmmätargatan, precis runt hörnet från Kungsholms Hamnplan 7 där vi då bodde. Många trodde att Erika och Axel var tvillingar trots att det skilde 14 månader mellan dem. Men de var tillsammans mycket och de var fina ihop. På bilden är de på väg till dagis på morgonen med Kungsklippan i ryggen.

Axel och Erika

Världens kortaste boxningskarriär

Bettie Page classic boxingVärldens kortaste boxningskarriär startade och slutade en sensommardag 1985 på Hammarby boxningsklubb på Kocksgatan 24. Klassisk boxningsadress där mången uppercut och oräkneliga svettdroppar har mättat inandningsluften och färgat en och annan näsa lika röd som Rudolfs mule. I juni 1985 började jag arbeta som lagerarbetare och truckförare på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm bland avloppsbrunnar och kilslidsventiler. Min arbetsledare var en ganska kortväxt äldre man med glasögonen uppskjutna i pannan och han var i stort sett oskiljaktig från sin plastmugg med kallt gammalt kaffe. Erland Palm var en intressant figur, lite kärv men med pigg vaken blick och med en grym uppercut. Just det, han slogs.
Ryktet gjorde gällande att han hade ett SM i boxning, kanske flugvikt (det var ett JSM-guld i lättvikt alternativt lätt weltervikt 1950).
Jag kunde runda stallaget och plötsligt få en pärla på hakan med den följande kommentaren,
-Du är stor men långsam!
Nu var det ju inte boxas jag var anställd för i första hand. Inte alls faktsikt, men regelbundet så levererade Erland sina överraskande slag och jag försökte att undvika slagen så gott det gick. Med vaksamhet, snabba bålrörelser och genom att snabbt få upp garden. En dag ansåg tydligen Erland Palm att jag var redo.
Erland övertygade mig, jag var inte helt lättflirtad, att jag skulle slå honom följe till Hammarby IF och träffa en av tränarna där som han var gammal polare med för att pröva på lite gammal hederlig pugilism.

Jag hade packat väskan med träningskläder och följde, med fjärilar i magen, Erland Palm till Kocksgatan 24. Fjärilarna i magen var kanske inte så konstigt. Jag hade ännu inte något vidare självförtroende, bara 17 år gammal, och jag hade enorm respekt för den boxningshistoria som man få ta del av på Kocksgatan 24.
Erland presenterade mig för tränarna och gav dem i uppdrag att testa mig och pressa mig ordentligt så naturligtvis så slängdes jag in i hopprepshoppande, skuggboxande, armhävningar och sit-ups i pass på tre minuter, klockringning, vila en minut, ny klockringning och sedan på det i tre minuter igen. Efter att ha sugit musten ur mig fullständigt så insåg tränaren att den där dåligt tränade men stora killen som var jag kunde användas som sparringpartner till de lite mindre killarna som tränade på klubben.
Ni kanske inte riktigt inser vilken utmaning och vilka instinkter som väcks till liv hos en boxare som plötsligt inser att han alldeles strax skall få gå loss på en mycket större boxare som inte får gå för full maskin. Meningen med att ta in mig som sparringpartner för de lättare kisarna var väl i första hand för att tagga dem. Mina instinkter hade ju ingenting med den stiliga och kultiverade boxningen att göra, jag var mer av en gatuslagsmålskombatant.
Så när den första lilla grabben ger sig på mig med allt hårdare slag och en blick som berättade att om han lyckades fälla tungviktaren framför sig så skulle han bli lycklig över alla 160 centimeterna. Eller hur kort han nu var?

Han ökade trycket i slagen och till sist blev jag så irriterad över hans tydliga vilja att verkligen vilja träffa och skada mig att jag gav honom ett par hårda högerslag. Mycket rörelseenergi och tyngd för att visa honom vem som var starkast i ringen. Tränaren tröttnade snabbt på den här fåniga tuppfäktningen och efter att ha sagt åt mig två gånger att jag inte fick slå så hårt så plockade han ut mig ur ringen och visade mig tillbaka till att slå på säck.

Nu inträffade det som fick mig att besluta mig för att lägga vantarna på hyllan för all framtid.

Jag vill klargöra att det som hände inte på något sätt hade med min eventuella kroppsstyrka eller teknik eller någonting sådant att göra alls.
Det var inte för att jag var stor stark och oövervinnerlig. Inte alls. Jag kanske inte ens var ett boxarämne? Men där och då när jag riktar en rak höger mot boxsäcken så tar materialutmattningen ut sin roll. Den mekaniska friktionen hade slitigt och slipat ner kraften i metallen i kroken, svetten och den stillastående luften hade korroderat kroken så att när min högernäve satte den stora klumpiga säcken i rörelse så gick kroken i taket helt enkelt av.

Det tystnade i lokalen och alla blickar vändes mot mitt håll. Där stod jag frusen i en rörelse med högerslaget i ändläge och en boxsäck på golvet och vart jag än flackade runt med blicken så såg jag stora undrande ögon som trodde sig ha sätt den där nya boxaren som var så stark att han slog av kedjorna som säckarna hängde i.
Jag tog av mig säckhandskarna och gick in i omklädningsrummet. Efter duschen gick jag med raska raka steg ut ur träningslokalen.
För att aldrig mera återkomma.

One Moment in Time – VI

Mitt motorcykelintresse startade tidigt i livet. Det började med min kompis Peter vars bror ”Adde” hade en moped som han skötte som vore det ett barn. Varje helg så tvättade Adde sin Zündapp KS50 från hjul till hjul med minitiös noggrannhet och Peter som drillades hårt av sina bröder lät i sin tur mig lida för mina brister i fordonskunskap. Peter kunde avkräva mig svaret på ”tio motordelar på en moped” och i min pojkaktiga naivitet trodde jag att detta var kunskaper som en kille i lågstadiet måste ha och Peter var aldrig sen att rätta mig överlägset när jag inte klarade uppgiften.

Objektet för Addes putstrasa åndrades senare till en Suzuki GT125, en riktig motorcykel, så fantastiskt mycket ballare än en moped. Hur coolt det än hade varit med Addes Zündapp så var detta det ballaste som existerade, en motorcykel.

Efter en kortare hatupplevelse med en Honda XL125 så blev det dags att ta tag i drömmen om motorcykeln. Jag hade läst hojblaskan nummer ett, MCM, sedan första numret och Hojmagasinet, MC-Nytt och Bike innan dess och min dröm om amerikanskt gjutjärn skulle sättas i verket.
Min oförmåga att spara ihop pengar på min arma inkomst gjorde att jag tog mig ner till mitt lokala bankkontor för att låna en slant. Nu blev det en kapplöpning mot min oförmåga att hållla i pengar också och när jag hade lyckats partaja upp förtio procent av lånebeloppet så raggade jag skjuts av morsan och Gunnar till Sulas Custom i Ölsta utanför Uppsala.

Jag hittade en lagom sliten och begagnad Sportster som stod i ett hörn. Det var det enda järnet som jag klarade att lägga vantarna på med min budget och efter en kortare diskussion med en säljare presenterade jag mitt enda krav, att det skulle gå att köra hojen från platsen.
Vi kom överrens om ett datum då jag kunde hämta hojen ett par veckor senare, de ville ha en chans att gå igenom den först.

När den stora dagen för avhämtning var inne så hade jag lyckats få min polare Jörgen Ekström att ge mig skjuts till Ölsta för att hämta min Sportster. Jag skulle jobba natt på behandlingshemmet i Järna där jag var anställd på den här tiden så det var några duktiga mil som skulle utgöra min första roadtrip med hojen.
Jörgen låg bakom mig hela vägen tillbaka till Norsborg där han bodde på den här tiden. Tydligen hade jag svårigheter att hålla jämn hastighet och Jörgen dålde bristfälligt sin skadeglädje över mina tillkortakommanden som hojpilot då jag hade pendlat mellan sjuttio och hundra km/h hela vägen.
Till saken hör att på den gamla järnhästen från 1973 så satt inte bara broms och växelspak spegelvänt mot vad jag var van vid. Avsaknad av hastighetsmätare och varvmätare tog ett ganska bra tag att vänja sig vid och bemästra.

Att köra i jämn hastighet utan hjälp av hastighetsmätare är inte lika enkelt som det vid ett första påseende verkar. Bilden nedan togs just på denna första tur. Jörgen tog bilden precis vid ingången till deras tomt i Norsborg. En kort paus innan turen fortsatte mot Håknäs i Järna.

Jag och min Sportster XLCH 1973