Kategoriarkiv: En kort rapport

Vanden Plas Princess 1100

För något halvår sedan lät jag framkalla några filmer som har legat ett tag i lådan. Det var en positiv överraskning att se att det faktiskt kunde bli bilder från den gamla lådkameran som jag har i samlingen, en gammal Kodak Beau Brownie No.2 tillverkad någonstans mellan 1930 och 1933. När jag skannade det här negativet reagerade jag på att det blev så pass bra som det blev, lådan borde läcka ljus och med tanke på att glaslinserna är rejält dammiga så trodde jag inte på ett så gott resultat, trots avsaknaden av kontrast.
Kamera: Kodak Beau Brownie (1930-1933)
Objektiv: Dedikerad lins cirka 85mm/ƒ11
Film: Kodak T-Max 100 ISO – 120

Vanden Plas Princess

Rubbad dygnsrytm

Väntar in morgonenEn vecka sedan jag och Karin kom hem från vår semester och då det bara var en timmes skillnad i tid så kan jag inte skylla senaste veckans trötthet på jet-lag. Trots detta så har jag varit fullständigt upp och ner med sömn och vakenhet. I går sov jag 17 timmar i sträck efter att sovit tre timmar på två dygn. Det är säkerligen den totala arbetstiden de senaste månaderna som tagit ut sin rätt och som jag nu håller på att återhämta mig ifrån. Det känns väldigt bra att jag skall ha en veckas semester i augusti redan så att jag får en chans att vila upp mig ytterligare. Om mina fotografier från Kenya faller ut lyckade efter framkallning så känns det som att min semestervecka blir ett veckolångt fotosafari. Just nu är jag enormt sugen på att fotografera analogt och testa både film som jag inte använt så mycket som nya objektiv som jag letat rätt på via ebay. Nu skall jag försöka sova lite mer igen innan jag går på ett fyra dagars arbete, sedan blir det fotboll igen äntligen.

Yashica Electro 35

Den första gången jag höll en Electro 35 i min hand var nog runt 1994 och redan då kändes det som en mycket gammal kamera i min hand. Då hade jag fotograferat i några år men aldrig haft en mätsökarkamera i min hand och den här kameran verkade inte helt lätt att förstå sig på för mig då. Idag när jag håller en likadan kamera i min hand förstår jag inte riktigt vad det var som verkade så komplicerat den där kvällen för 25 år sedan i min brors lägenhet i Blackeberg. Kameran vi då satt och klämde på hade tillhört Gunnar och han hade låtit Anders ta över den tillsammans med tillbehören med vidvinkel- och tele-linser med den separata vivvinkelsökaren. När mitt fotointresse fick en revitalisering igen i början på 10-talet så blev jag sugen på att prova en mätsökarkamera. Den första mätsökarkameran som jag kände intresse för redan på 1990-talet var Minolta CLE, ett resultat av det tekniska samarbetet mellan Minolta och Leitz, som jag än till denna dag bara sett på bilder och aldrig har haft chansen att hålla i min hand. Efter att ha snurrat runt på internet och förläst mig på diverse kamerasajter så blev Yashica Electro 35 mer och mer det självklara valet.
Det enda problemet jag egentligen hade med den här kameramodellen var att det är ett dedikerat objektiv. Att inte kunna byta objektiv var i mina ögon ett rejält handikapp för kameran men efter att ha skaffat min första Electro 35 och fått erfara den fantastiskt skarpa optiken så var det inget problem längre.

Yashica Electro 35 är en fantastisk kamera men den dras med ett par svagheter när det kommer upp i ålder. Pad of death är kanske det mest klassiska problemet där armen som matar fram filmet slår i en gummidel i kameran där electroniken för ljusmätningen sitter och på så sätt slår ut den. Det finns fortfarande människor som kan åtgärda detta så det är inget problem som behöver betyda döden för kameran.
Beroende på hur populärt analogt fotografi är för tillfället så kan man hitta Yashica Electro 35 för någon hundralapp och ibland mindre, ibland mer. Det här är en fantastisk kamera.

Yashica Electro 35

Kisumu Impala Sanctuary

Karin kollar giraffVi besökte Kisumu Impala Sanctuary när vi var i Kenya. Hemma i byn säger vi bara The Impala Park och den ligger knappt ett stenkast från vår lägenhet men det har inte varit så högt på listan att besöka parken tidigare, kanske mest för att det alltid finns en massa andra saker som måste göras först, men äntligen blev det självklart eftersom Karin var med. Vår granne Janice tog med sig sina två barn och så hoppade vi in i hennes Nissan och åkte över till djurparken. Vanligtvis brukar det utanför Impala Park vara fullt med parkerade skolbussar utanför parken så det var skönt att vi var tidigt på plats på morgonen så vi inte behövde trängas med alla dessa skolungdomar som brukar besöka parken. Vad jag egentligen hade för egna förväntningar på parken var lite oklart. Visserligen har jag haft parken på min att-göra-lista men i Kenya vet man aldrig riktigt om man kommer att bli besviken eller imponerad med sina svenska utgångsperspektiv på saker. Väl på plats fick jag väl ändå konstatera att det var en djurpark så good som någon djurpark. Sedan kan man ha olika åsikter och tankar om djurparkers vara eller inte vara. Det som överraskade positivt, dock bokstavligen överraskade, var de djur som spatserade omkring fritt i parken. Zebrorna sprang vi på tidigt och de verkade inte sugna på att klappas vilket Karin var mer sugen på. Zebrorna visade dock tecken på att vara på sin vakt och en spark från någon av hästarna i pyjamas var ingenting jag ville riskera att utsätta Karin för. De frigående impalorna var fantastiska. Sakta sakta lyckades jag komma endast cirka fem meter ifrån flocken och först när de började visa tecken på flykt så stannade jag och de accepterade min närvaro på det avståndet.

BluefishInne på området finns också ett mycket intressant hotell med vad det verkar liknande upplägg med det som Kiboko Bay hade med bungalows. De hade också en trevlig restaurang ute på en pir från hotellet och vi passade på att äta lunch där tillsammans. När vi satt där och avnjöt vår lunch så noterade vi något i vattnet och det verkade inte vara en flodhäst. Det var inte en flodhästs rörelsemönster, så vad vi iakttog passera på tiotalet meter var antagligen en krokodil.

När all film kommer tillbaka från framkallning och jag har lyckats skanna filmen så hoppas jag kunna visa lite av parkens prakt.

Kisumu Impala Sanctuary
Klicka på bilden för en större bild (eller här)

Kisumu Impala Sanctuary

Kisumu Impala Sanctuary

Kisumu Impala Sanctuary

Fotosafari i Kenya

Mitt fotointresse är ju precis som mindra andra intressen väldigt stokastiskt. Det går upp och ner med olika intensitet som med alla mina intressen och ibland får jag till och med dåligt samvete för att jag inte fotograferar tillräckligt mycket, att jag inte lägger mer tid på att faktiskt försöka ta bra bilder. Den här senaste resan till Kenya blev det dock ett lämpligt tillfälle att fotografera analogt, med film, igen. Min plan var att ta med min digitala Pentax för att som vanligt fotografera det vardagliga livet hemma i Kisumu men att ta med mig en kamera extra eller två för att fotografera med film ibland. Min packning var klar och färdig när jag åkte till Bromma för att plocka upp Karin för att åka ner till Kenya. Det visade sig att Karins väska innehöll mycket luft och därför så såg jag en möjlighet att packa om väskorna lite under tiden vi väntade på taxin till Arlanda men det blev väldigt kort om tid och jag lyckades glömma bland annat min Pentax på en stol.

BluefishVäl framme i Kenya så upptäckte jag mitt debacle och plötsligt så stod jag inför en lite stressande utmaning, att fotografera hela min reseupplevelse med analoga kameror på film. På bilden nedan kan du se stora delar av den fotoutrustning jag fick med mig förutom ett par av de objektiv som var med men aldrig riktigt kom till användning. Det var kul att plåta analogt igen. De prylar som du ser på bilden nedan är; Bessaflex med ett Carl Zeiss Jena ƒ2.8/35mm; Yashica J3 med en Meyer-Optik ƒ4.5/35mm: Yashica TL Electro X med en Schneider-Kreuznach ƒ2.8/50mm; Lomography Berlin 400; Lomography Earl Grey 100; Fujifilm Fujicolor Superia 400. All film, även de svartvita rullarna, tänker jag lämna bort för framkallning då jag gjorde mig av med all kemi när jag fyttade hit till Uppsala och jag vill inte riskera några av de märkliga framkallningsfenomen jag råkade ut för när jag framkallade senast. Så när jag faktiskt har möjlighet att visa några av bilderna jag tog i Kenya med de här sköna kamerorna är ännu höjt i dunkel.

Kamerautrustningen för kenyaresan

På resa med min dotter

Karin med NellieAtt resa till Kenya tillsammans med Karin var en resa som jag verkligen såg fram emot men samtidigt bävade lite inför, dock blev allting precis tvärtemot vad jag föreställde mig. Det jag såg som eventuella problem och det jag såg som möjligheter blev nödvändigtvis inte det när resan väl var i rörelse. Resandet i sig klarade Karin av med bravur. Hon stålsatte sig och genomförde den på bästa sätt, hon var helt enkelt ett fantastiskt ressällskap.
Det jag trodde skulle öppna för att ge Kain nya perspektiv och kanske öppna upp socialt var däremot helt misslyckade. Karin trivdes som bäst hemma i lägenheten och på vårt compound med hennes get Bob. Bob fick sitt namn innan inköpet av Bob, därför fick vår flickget, dessutom misstänkt gravid, heta Bob trots eventuell könstillhörighet. Fullt namn på geten blev Bob Leifsson enligt Karins önskemål. Bob och fotboll var det enda som kunde få Karin till frivilliga äventyr utanför lägenheten. Det och de sista dagarnas sökande efter Nellie, grannens kattunge som verkade uppskatta Karin lika mycket som Karin uppskattade henne.

Karin kunde vara väldigt positivt inställd till olika idéer men när vi väl kom ut så ville hon inte delta. Bada hade hon pratat om länge innan vi åkte iväg och Hellen letade reda på ett ställe där vi kunde avnjuta bad i en pool. Vår granne hängde med på idén och på så vis kunde vi ta deras bil, vilket underlättade då vi behövde åka en bra bit igenom Kisumu för att ta oss till stället med poolen. Väl där visade det sig att kassen med badkläder saknade Karins badkläder. Detta var först ett litet mysterium eftersom Hellen hade lagt fram Karins badkläder innan vi åkte iväg och det måste ha varit unga fröken själv som plockat undan dem. Hur som helst så ringde vi hem till hushållerskan och bad henne leta upp Karins badkläder och sedan sände vi ett motorcykelbud för att köra dem till stället där vi befann oss. Hellen kom sedan så långt att han fick med Karin till omklädningsrummet och de bytte om till badkläder men sedan så vägrade Karin att lämna omklädningsrummet, så de bytte om igen för att Karin skulle komma ut igen.
När vi dagen innan var på Kisumu Impala Sanctuary för att titta på vilda kenyanska djur så gick det bra ungefär halva besöket men sedan började Karin att låsa sig. Under måötiden tillsammans med vårat sällskap ville hon inte alls kommunicera med omgivningen. När vi skulle ut och åka båt på Lake Victoria så var Karin väldigt positiv och kunde inte komma iväg snabbt nog och tjatade på oss att vi skulle bli klara och komma iväg. När vi väl kom i båten så vände Karin totalt. Till och med när vi kom nära en mamma flodhäst med hennes kalv så ville hon inte ens titta. Hon satt och stirrade stint ner i durken och vägrade delta i flodhästspanandet.

BluefishHemma var Karin dock på bra humör och verkade må bra. Karin och Hellen kom bra överrens och lyckades kommunicera trots språkskillnaderna och Karin lärde Hellen det svenska ordet ödla vilket de båda sedan använde för att försöka skrämma varandra dag ut och dag in. De till och med dansade tillsammans när jag inte var närvarande, vilket Karin naturligtvis förnekade för mig.

Karin och Asha spelar fotboll

Karin och Bob

Karin och Bob

Wenngarn slott

Wenngarn slott som har historia tillbaka till åtminstone tidigt 1300-tal. Ett stenchabrak som överlevt sin storhetstid. Redan när Magnus Gabriel De la Gardie köpte slottet 1653 var det säkerligen i många delar omodernt men den stora ombyggnationen på 1590-talet hade gett slottet ytterligare tid. De la Gardie som också igångsatte en ombyggnad och modernisering 1661 och det är också De la Gardies period som är slottets mest betydelsefulla och den som man nu försöker återskapa i första hand.

När jag promenerade runt i slottet var det ett par pågående konstutställningar men jag orkade inte direkt att bekymra mig om vilka konstnärer som hängde. Jag behövde hålla mig hemifrån ett par timmar så jag passade på att åka hit och ta lite bilder.

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Wenngarn slott

Ett annat Hammarby

Härom veckan så var jag ute på lite upptäckarresa runt Uppsala för att titta lite närmare på sevärdheterna runt mitt tillfälliga läger. Ett självklart stopp på vägen var att titta närmare på Carl von Linnés gård Hammarby. Kanske den svenske vetenskapsman som betytt mest internationellt, vår store botaniker, läkare, geolog och zoolog. Det var absolut värt inträdesbiljetten för att få ta del av den guidade turen. Att efter visningen i bostaden strosa runt på gård och i lund resulterade i ett par trevliga timmar tillbringade i kontemplation.

Carl von Linnés Hammarby

Carl von Linnés Hammarby

Carl von Linnés Hammarby

Carl von Linnés Hammarby

Carl von Linnés Hammarby

Carl von Linnés Hammarby

Carl von Linnés Hammarby

Flygkamrater över Afrika

Hellen AtienoNu har nog alla bitar fallit på plats mer eller midre och jag är redo att åka. Dessutom vet jag att Hellen är på tårna och också börjar bli färdig. Hon har till och med köpt två uppsättningar afrikanska kläder till Karin. Ikväll när vi kommer fram så kommer jag att sakta börja min återhämtning efter 329 arbetstimmar i maj och jössesmånga timmar även i juni. Så att få möjligheten att umgås med Karin och Helen två veckor i mitt underbara Kenya känns just nu som viktigt och en välsignelse.

På väg hem till Dunga utanför Kisumu, Kenya, tillsammans med Karin. I kväll när vi kommer hem till vår sköna lilla vrå så hoppas jag att Karin kommer att trivas i pappas blivande arbetsrum. I måndags kväll so jobbade Johan och jag natt på jobbet och Johan tittade på mig och frågade:

-Har du jobbat dag idag också?
-Ja och jag fortsätter att jobba dag i morgon också!

-Men du var ledig i helgen?
-Nej, jag jobbade fredag, lördag och söndag.
-Så i morgon åker du hem och vilar och packar inför onsdagen?
-Nej. Jag åker till Uppsala och jobbar natt till nio på onsdag morgon.

-Det kan vara den absolut sämsta reseförberedelse och -planering jag någonsin har hört talas om!

Visst blev det en stressig förmiddag igår. Bland annat så behövde jag besöka fyra apotek innan jag fick tag på Karins malariamedel, på grund av att jag missförstod vilket apotek som hade Malarone Junior på hyllan. Dessutom hade jag en otrevlig sladd i en rondell här i Uppsala som höll på att placera mig utanför vägen. Jag höll visserligen an aning mer fart in i rondellen än vad jag borde men mina bakdäck släppte plötsligt helt och hållet. Med en hand på ratten och en hand på växelspaken var bara att acceptera. Det fanns ingen chans att byta grepp, så med vänster hand slängde jag upp bilen i motsatt riktning samtidigt som den nästan hade slagit upp i nittio grader. Sedan snabbt snurra upp i fullt utslag åt andra hållet då däcken inte verkade få något grepp på vägbanan över huvud taget. Det var fem sekunder av bara reaktion och instinkt.
Fuktigt men inte blött på vägen och fortfarande rejält mönster i däcken och inga liknande tendenser i vintras så min första misstanke var fult spel. På morgonen när jag lämnade jobbet så hade min kollega en punkterat däck, så jag stannade och kontrollerade att det inte var något insmetat på däcken eller något liknande. Det fanns ingenting som tydde på det så jag får tills vidare anta att det var kombinationen väta, nylagd vägyta och däcktyp som orsakade sladden.

Väl medveten om att jag skulle ha tillräckligt att uträtta innan resan så att jag skulle hållas på tårna hela dagen men det där var mer äventyr än vad jag hade önskat mig. Förhoppningsvis får jag snart luta mig tillbaka och väga på hälarna snarare än att hålla mig på tårna.
Frågan är hur mycket jag vågar lita på väggreppet ikväll. Ytterligare cirka 140 kilometer kvar innan det blir taxi till Arlanda.