Kategoriarkiv: As a Rocker

Briljanta bravader (idag för tio år sedan)

Idag är det tio år sedan jag och min bror Anders tillsammans med Perre och Nicke klev in i en replokal i Nacka för att spela musik, utan någon riktig plan för hur det skulle gestaltas. Själv hade jag aldrig muciserat tidigare i mitt liv (förutom någon kaotisk ABF-kurs i akustisk gitarr för länge länge sedan). Det här var ett år när Anders flyttade åter till östkusten efter en herrans massa år på västkusten och Perre började jobba som säljare hos mig på Södertörns EnergiCenter, samtidigt som Anders i samband med flytten också började jobba hos Nicke.

Jag har ingen aning hur mycket de andra grabbarna hade snackat innan om detta men jag kommer tydligt ihåg när Perre sa: ”-Nu när Andres jobbar med Nicke borde vi ju dra ihop ett band och börja lira ihop!”
Det var i mina öron en lysande idé men jag förstod inte alls att det i Perres fråga även innehöll en fråga eller ett önskemål om mitt deltagande, så jag svarade honom att det lät fantastiskt att de skulle börja spela tillsammans.
Perre tittade på mig och sa att jag var inbegripen i planen om ett band. Naturligtvis protesterade jag med argumenten att jag både var tondöv och aldrig kunnat bidra med något i musikaliska sammanhang. Det behövdes dock inte många sekunders övertalning från Pers sida för att få min fåfänga och mitt ego till att straxt ha beställt en bas från Thomann. Det gick fort!

Väl i replokalen så hittade Nicke en låt som han tyckte var lämpligt material för mig att börja med som tondöv och nykläckt basist. Sextondelar. Man tackar.
Efter första repet var jag helt slut i höger underarm; mjölksyran fyllde varenda muskelfiber.
Efter detta första tillfälle så fortsatte våra musiksessioner varje onsdagskväll. Väldigt sart så började vi skapa egna låtar och alla bidrog på olika vi i skapandeprocessen och det var en mycket rolig och positiv period i mitt liv.

Min stund i rockhistorien – III

Så har det då hänt. Jag har musicerat inför publik, offentligt.
Vår första spelning någonsin.

Studiefrämjandet, som håller oss med replokal och diverse utrustning hade öppet hus.
Bara en låt men ändå, om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag under 2007 skulle stå på en scen med ett instrument i mina händer och spela en låt som jag till och med har bidragit musikaliskt, och inte nog med det, jag sjöng bakgrundssång också, då hade jag utan att tveka kallat den personen för en lallande idiot.

Oddsen på det här var höga för ett år sedan. Men gosse, gissa om det var kul.

Vi lär återkomma.

Min stund i rockhistorien – II

TreatDet hände sig en blöt afton vintern 1988/89 då jag och min vapendragare Matte Welin var ute på en av våra långa indränkta sessioner som började när dygnet startade. Vi slutade jobbet på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen vid midnatt och brukade sedan programenligt bege oss till M•bar•go på Bergsunds strand (som mot alla odds fortfarande ligger kvar…och bardisken är banne mig densamma fortfarande) där sista beställningen brukade gå i stort sett när vi klev in vid 00:05. Våra beställningar brukade vara en av två möjliga. Antingen så beställde vi tre stora stark var eftersom vi redan planerat att gå vidare, eller så beställde vi varsin stor stark och jag ägnade tiden till stängning klockan ett att tjata, gnata och argumentera för att vi skulle fortsätta vår färd genom natten mot Mattes bättre vetande och erfarenhet.
Oftast fortsatte vi.

Efter M•bar•go var det Kungsträdgården som gällde. Där hade vi möjligheten att välja mellan Café Opera, Victoria och Daily News. Jag tror att vi var på Dailys en enda gång och på Cafét en handfull gånger. Det var Vickan som var vårt ställe i Kungsträdgården på den här tiden.
Vickan hängde man till stängning klockan tre. Eftersom vi oftast kastat i oss våra tre stora stark på M•bar•go så var vi småtankade när Vickan stängde och nu ville man ju inte sluta kvällen, vi hade ju just startat.

Stället vi avslutade våra frostnätter på var Longhorns i Södra Hammarbyhamnen. 50 meter från entrén till Ahlsell VVS, vår arbetsplats, satt vi till arla morgonstund och lite till. ölen flödade ymnigt ur gudarnas horn. Longhorns var en svartklubb.
Vägg i vägg låg Pipeline, en betydligt mer ansedd svartklubb som mellan varven förekom i kvällspressen då man gjorde regelbundna tillslag mot klubben och ibland lyckades få med sig någon packad kändis från stället.

Vägg i vägg låg alltså Longhorn. Inte ens polisen verkade känna till stället med tanke på hur lång tid det tog innan de ”raidade” stället. På den här tiden hade kokainet slagit igenom ordentligt i Stockholms nattliv (något som kvällspressen verkar förvånade över fortfarande idag med jämna mellanrum) och eftersom detta var en svartklubb som ingen trodde att polisen kände till så var det ordentliga mängder av denna drog, plus amfetamin och röka naturligtvis.
Två absurda scener med kokain från Longhorns minns jag fortfarande starkt.
En gång när jag var riktigt sliten och trött och satt vid ett bord med min öl i handen (var det Heineken de sålde?) bredvid två dryga typer som skröt om sina snövita affärer. En av biverkningarna på kola är storhetsvansinne och odödlighet och de här två figurerna hade fått sin beskärda del av megalomani, tro mig.
Det skröts i massor om hur många kilo som flyttats mellan olika spelare och det var ett sandlådeskrytande utan dess like.
Till sist var ena snubben tvungen att visa sin storhet.
Han öppnar sin väska under bordet och slänger upp en påse med det vita pulvret och det är ingen tvekan, detta är en kilopåse!
Han slänger upp stilett och skär ett snitt längs med hela påsryggen och säger något i stil med:
Ta för er!
Jag var vid den här tiden som jag nämnde trött och sliten. Jag var 19 år. Och framför mig låg det vakenmedicin för massor av pengar och jag var inbjuden på festen.

Jag har ännu idag inte tagit narkotika och kommer antagligen aldrig att göra så, men den där gången var det nära, frestelsen var stor.

Det andra minnet är från det tillfälle då Longhorns då äntligen hittades av polisen.
När de stormade in och alla, jag säger alla, reagerade blixtsnabbt när killen i dörren ropade att polisen kommer.
Det var ett snöfall inomhus.
Ett snöfall av små grampåsar med kola som singlade genom luften och som täckte stora delar av golvet.

Det hände att Matte och hans band Blueheads spelade på Longhorns. Matte spelade bas och vad jag minns, vilket inte är mycket, så spelade de bara covers.
Vid några tillfällen dök ett par av killarna från Treat upp på Longhorns och tydligen kände Matte gänget.
Treat var på den här tiden det stora bandet efter Europe och jag vet inte om det bara var som jag upplevde det men jag tyckte att de var skitdryga.
Det var Robban Ernlund och en kille till, kan ha varit gitarristen Anders Wikström men jag är inte säker, som dök upp och naturligtvis genast fick en hög med ryggdunkare runt sig.
Jag var ju en hårding från Norsborg och tyckte redan på den här tiden att Treat var ett uselt band så jag förstod aldrig varför det alltid svärmade en klunga runt dessa, i mina ögon wannabies?!

Vid ett tillfälle så dök Treat-killarna upp när Blueheads skulle lira. Det var naturligtvis en spontan kul grej, men jag tyckte då att det bara var fånigt poserande när Robban Ernlund gjorde Blueheads sällskap på scen och tog över sången.
Jag diggade på framför scenen trots vad jag tyckte, det störande momentet på sång, det var ju ändå Rock’n’Roll.
Plötsligt ramlar eller puttas jag framåt och för att hålla balansen och inte ramla så tar jag ett halvsteg framåt och sätter ner foten…och får olyckligtvis foten över Robbans mikrofonsladd.

Robban tystnade…ofrivilligt men det var verkligen inte min mening.

Jag förstod senare på Matte och på blickarna från Treat-killarna att jag ansågs vara något som katten hade släpat in.
Men vadå, jag var 19 år ung och hade fått ytterligare ett: moment in Rock’n’Roll!
😉

Min stund i rockhistorien

Rock and rollI december 1983 var jag på den konsert som för alltid kommer att leva i minnet som den bästa som jag har bevistat. Det var Strindbergs, mina stora hjältar på den här tiden. Deras debutplatta ”Bibeln” snurrade ständigt på vinylspelaren hemma och jag hade upptäckt KSMB alldeles för sent, jag såg deras näst sista spelning innan jag riktigt tände på deras musik och när Johan Johansson gick vidare med Strindbergs så var jag med från början, jag ville inte missa en låt.

När jag kom hem efter spelningen kunde jag konstatera att det var den svettigaste konsertupplevelsen jag hade haft, så långt (och svettigare spelning har inte upplevts till dags dato heller). Min t-shirt var genomblöt rakt igenom, min college-tröja var svettig under armar, över bröstet och över ryggen, min skinnpaj var svettig på baksidan av ryggen. Jösses.
Jag tog ett långt bad för att komma till sans igen.

Mitt minne av konserten så här tjugofyra år senare var att jag vid ett tillfälle hamnade brevid mikrofonen vid Johan Johansson. Jag hade för mig att jag sjöng med i ”Trollbunden” ett par rader (världens bästa singel b-sida genom hela rockhistorien för övrigt).
Men nu har min minnesbild ändrats lite.
Efter att ha botaniserat på Johan Johanssons hemsida och webbsidan ”Strindbergs Live” så vaknade några fler minnen till liv…är jag rädd…jösses, ja.

Jag var nog ett ganska störande moment på scenen. Citatet nedan av basisten Janne Borgh är en aning kryptiskt till en början, vilken är den nya sångaren han pratar om?
Just det ja, jag sjöng nog loss lite mer än vad jag själv har minnesbilder av.

Mitt minne har den gågna helgen fått minnesluckor öppnade och jag kan väl säga att det har varit med skräckblandad förtjusning.

MP3-ikonAllt annat än säker är jag men om man laddar ner den här versionen av ”Tuktelsen börjar” så kan det vara så att det är undertecknad man hör på ett par ställen. När Johan Johansson skrattar till i låten så är jag rädd att det är mig han skrattar åt, någonting i mitt minne ryggar nämligen inför det ögonblicket.

Den 2 december 1983 var alltså en dag i den svenska punkhistorien då jag antagligen gjorde bort mig en hel del inför mina egna idoler…men å andra sidan…det blir inte mycket mer  punk  än att ta över mikrofonen, eller hur?!

Vi tänkte att våran nya sångare här skulle få en utmaning. Vi ska beträda okänd mark. Vi ska köra en ny låt, som vi aldrig har kört förut. Inte offentligt i alla fall. Den är tillägnad en filmregissör som heter John Carpenter. Han har gjort en gäng kanonrysare. Och den här kanonrysaren heter Halloween. Jag kan berätta att en måndagskväll när 90 % av svenska folket satt hemma framför tv:n och tittade på Måndagsbörsen och hade kul åt Sveriges drygaste person då hade jag vägarna förbi Norrmalms Torg. Och hade oturen att få ta hand om en tjej som tog en överdos. Jag tänkte spegla det med den här låten.

Janne Borgh – Kärsbyskolan 2 december 1983