Kategoriarkiv: As a Rocker

Den lilla svarta

Det var länge sedan jag lade någon energi på min basar och jag har inte haft vare sig inspiration eller lust att spela på väldigt länge. Men när jag fick tipset om Ladybaby och deras video till låten Nippon manju så fick jag lite inspiration efter att ha kollat in ett gäng japanska musikvideor. Jag kollade upp ESP först då jag förväntade mig att hitta något roligt där. Besviken blev jag inte. Hittade en otroligt cool bas i två olika utföranden. Dels LTD GB-4 i deras LTD-serie och dels E-II GB-4 i deras E-II-serie. För att skapa visuell perfektion så hade jag velat se lönnhalsen på E-II GB-4 monterad på kroppen på https://www.espguitars.com/products/20629-gb-4?category_id=1969232-gb-series-basses. Kul att hitta lite coola basar igen. Fick mig sugen på att en vacker dag slutföra bygget av den Iceman-kopia som började med att Per Sporrong tillverkade kroppen till redan runt 2008. Det bygget kom aldrig riktigt igång eller vidare. Den skulle vara kul att göra något roligt med och sedan kanske ta med ner till lägenheten i Kisumu. Skulle bli snyggt på väggen där.

ESP LTD GB-4

ESP E-II GB-4

7 LADYBABY – Kawaii Metal

När jag såg videon till gruppen Ladybirds låt Nippon manju så kunde jag inte hjälpa det. Jag älskar ju den här typen av gränsöverskridande galenskaper. Med en blinkning åt de som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Så get you Kawaii Metal act together with some LADYBABY!

When I saw the video for Ladybirds song Nippon manju I could not help my self. I love this kind of border-crosing crazyness. With a wink towards anyone taking them self to seriously. So get you Kawaii Metal act together with some LADYBABY!

Döden hälsar på igen

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Klicka här för hela Karl Vennbergs dikt.

I oktober gick Lena R hastigt och oväntat bort och förra veckan så fick jag besked om att Reine Alexandersson avlidigt i sviterna av en stroke. Ibland är livet lite extra orättvist. Reine och hans bror Roland fick chansen till musikalisk upprättelse när de härom året fick chansen att äntligen, 35 år efter inspelning, fick ge ut de demoinspelningar som fortfarande hade ett visst rykte runt om i hårdrockskretsar i världen. I år skulle Neptune spela på festivalet och äntligen få möta publiken igen. Nu blir det nog inte så. Även om jag skulle vilja se att Neptune fortsatte, även utan Reine, så minns vi nu de klassiska Neptune-låtarna med Reines karakteristiska röst.

Neptune – Life Power

Tiden efter Neptune fortsatte Reine att lämna musikaliska fotavtryck och ett av de charmigaste avtrycken är det här spåret:
JAR – Grown up in the City

För mig är nog den bästa inspelningen med Reine fortfarande den här käftsmällen till dänga:
Neptune – The Horse

Vila i frid Reine.

Innan Peter Puders dog

För några år sedan, 2014 närmare bestämt så kontaktade en basist, Patrik Pallin, som jag lärt känna på PrataBas.se mig för att starta ett musikprojekt som skulle byggas runt ett nytt band vid namnet Idiotanstaltem. Tanken var att satsa mer konceptuellt än den traditionella etableringen av band med en skiva. Patrik kontaktade mig då han trodde att jag som Brommas Malcolm McLaren skulle kunna utföra the great rock’n’roll swindle och vi fick ihop en fantastisk sättning. Basen var vänner som knutit band på PrataBas.se och sedan fick vi in två drömvärvningar. Eller vad sägs om den här sättningen:

Malin Warne (Nina letar UFO) – sång
Peter Puders (Commando M Pigg, Thåström) – gitarr
Tore Höghielm – gitarr, sitar, bass VI
Patrik Pallin – bas
Lasse Gidbo – trummor

Ett drömband och inte nog med det. Patrik hade lyssnat på ett par av mina låtar från ”Toys & Oils”-eran när jag och Nicke Junker spelade ihop i en sunkig replokal i Hjorthagen och hittat ett basslinga som han gillade (och kallade grötig och otajt). Jag tror i och för sig mest att han ville föda mitt ego men Lasse Gidbo gjorde sitt bästa för att lägga på digitaltrummor och gitarrer på min basslinga och vi hade Idiotanstaltens första låt på gång.
En dag hörde Patrik av sig och berättade att vi hade tappat Peter Puders till återföreningen av Commando M. Pigg och strax efter det tappade projektet all styrfart på grund av livets vardagliga eländesartade beskaffenhet. Det hade varit roligt att se hur långt vi hade kunnat ta vårt konceptuella projekt men nu fick det aldrig styrfart.

I går nåddes jag av nyheten av att Peter Puders har dött. Vila i frid Peter och det känns bra att ni hann sätta ihop Commando M. Pigg och släppa en skiva innan det var försent.

Briljanta bravader (idag för tio år sedan)

Idag är det tio år sedan jag och min bror Anders tillsammans med Perre och Nicke klev in i en replokal i Nacka för att spela musik, utan någon riktig plan för hur det skulle gestaltas. Själv hade jag aldrig muciserat tidigare i mitt liv (förutom någon kaotisk ABF-kurs i akustisk gitarr för länge länge sedan). Det här var ett år när Anders flyttade åter till östkusten efter en herrans massa år på västkusten och Perre började jobba som säljare hos mig på Södertörns EnergiCenter, samtidigt som Anders i samband med flytten också började jobba hos Nicke.

Jag har ingen aning hur mycket de andra grabbarna hade snackat innan om detta men jag kommer tydligt ihåg när Perre sa: ”-Nu när Andres jobbar med Nicke borde vi ju dra ihop ett band och börja lira ihop!”
Det var i mina öron en lysande idé men jag förstod inte alls att det i Perres fråga även innehöll en fråga eller ett önskemål om mitt deltagande, så jag svarade honom att det lät fantastiskt att de skulle börja spela tillsammans.
Perre tittade på mig och sa att jag var inbegripen i planen om ett band. Naturligtvis protesterade jag med argumenten att jag både var tondöv och aldrig kunnat bidra med något i musikaliska sammanhang. Det behövdes dock inte många sekunders övertalning från Pers sida för att få min fåfänga och mitt ego till att straxt ha beställt en bas från Thomann. Det gick fort!

Väl i replokalen så hittade Nicke en låt som han tyckte var lämpligt material för mig att börja med som tondöv och nykläckt basist. Sextondelar. Man tackar.
Efter första repet var jag helt slut i höger underarm; mjölksyran fyllde varenda muskelfiber.
Efter detta första tillfälle så fortsatte våra musiksessioner varje onsdagskväll. Väldigt sart så började vi skapa egna låtar och alla bidrog på olika vi i skapandeprocessen och det var en mycket rolig och positiv period i mitt liv.

The Great Scandinavian Guitar Show

Efter jobbet idag styrde jag kosan mot Fryshuset för årets variant av Scandinavian Guitar Show. Min basistkollega Benke Backhaus skulle också dit så vi synkade ankomsten och lullade runt och kikade på gitarrer och ett fåtal basar och samtalade trevligt och dessutom oerhört initierat i ämnet. Tack vare mässpriser så kunde jag slå till på ett paket nya strängar till min Ibanez och lite patch-kablar till effektboxarna.
En avrundning med kaffe och en chokladmunk så var vi klara för den här gången. Ett trevligt avbrott i min jobbhelg även om antalet basar var begränsat, men sällskapet och en stunds socialt umgänge på musikmässa fungerar ju alltid.

Bas

Rapport från dagen

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.