You get so alone at times that it just makes sense

Charles Bukowski - You get so alone at times that it just makes senseNär jag upptäckte Chales Bukowski så var det i roman- och novellform, att han skrev poesi trodde jag först bara var en grej som han hade gett sitt alter ego Henry Chinaski och det gick några år innan jag kom i kontakt med Bukowsis poesi. Bukowski har en tematik som går igen i allt han gör. Han är skränig, oborstad, drucken och vill ha sina kvinnor. Allt detta fungerar bra i hans raka snabba stil som inte så lite är inspirerad av Beat-generationen men saknar egentligen den existensialistiska filosofi som Beat-generationen präglades av. Visserligen an man tolka en hel del av Bukowskis skrivande som existensialistiskt men han saknar varje eftertanke, slutsats eller djupare resonerande. Det är inte hans sak att skriva läsaren på näsan men man kan inte säga annat än att han speglar läsaren sin existensiella likgiltighet så skickligt att läsaren definitivt kommer att filosofera i existensiela termer.

Hur är bukowski som poet då?
Det är en kluven känsla jag har för Charles Bukowski som poet. Det finns visst gulkorn att hitta i den här volymen, utgiven på Black Sparrow Press, men det mesta är ganska tråkigt, repetativt och förutsägbart och det ger mig inte tillnärmelsevis lika mycket tillfredställelse som romanerna och novellerna. Jag kan utan vidare tänka mig att jag skulle uppskatta fler av dikterna om jag fick dem serverade en och en i något magasin men samlade i bokform så blir det lite för enahanda. Även om jag gillar att läsa Bukowski i romanform så får jag nog säga att hans poesi inte riktigt räcker ända fram, hans raka dysantropiska skildringar skall ha utrymme att berättas.

oh yes

I’ve been so
down in the mouth
lately
that sometimes when I
bend over to
lace my shoes
there are
three
tongues.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *