Matlagning i Dunga

Kenya - HarambeeEftersom jag blev bjuden på härligt färsk och friterad nilaborre första dagen dagen så ville jag bjuda igen. Så på min andra dag i Kenya bestämte jag mig för att leka kock. Ninja-matlagning i sin ädlaste form. ta vad du har och gör något gott. En chans att få erbjuda även mina givmilda värdar lite nya exotiska smaker baserat på deras lokala råvaror. Som vanligt när jag lagar mat så blir det impovisation in till sista sekund. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Till den här stuvningen skulle chapati-bröd ha varit perfekt men inte visste väl jag det när jag började med den här maträtten.

Gasspis med en fungerade plattaTidigare under dagen hade jag efter enträget sökande hittat en konservöppnare inne i Kisumu CBD, vilket inte var så självklart som man skulle ha kunnat tro, ””-What can opener? We open with a knife!
Inte med vår nyinköpta kökskniv inte, över min döda kropp. Så det var bara att leta på tills jag hittade en på Choppies (lokal butikskedja). Sedan packade jag ner rödlökar, vitlökar och min burk krossade tomater i en påse och blomkål, broccoli, paprika och morötter i en annan. Sedan rafsade jag ner lite örtkryddor och buljongtärningar och vår nyinförskaffade stekpanna, jag vågade inte riktigt ge mig på att laga mat med Janes utrustning, det kändes fortfarande lite riskabelt. Väl på plats sattes jag på prov direkt.
Det var inte bara känslan av att vara ute på djupt vatten med kulturskillnaderna i matsmaker som satte mig på prov itan när jag ville ha ett extra kärl att koka grönsaker i visade det sig att bara en platta fungerade på spisen. Jag skulle alltså bli tvungen att klara en maträtt som helt och hållet var tillagad i stekpannan. Så då var det bara att börja.
Jag hackade ypp sju stycken rödlökar och en halv vitlök, alltså en fex sex klyftor, finhackat. för att få lite överblick innan jag startade så hackade och rev jag allt först. Morötterna skulle ha rivits men de var så vek storlek på flera av dem att det fick bli en blandning av rivet och hackat. Broccolin och blomkålen delade jag i små vackra buketter och paprikan hackades i lagom tärningar.

Nu har det börjat

Kispigt och bra
Precis när allt var hckat och klart kom Jane tillbaka med köttet från den lokala slaktaren. Ett kilo prima nöt för 500 kenyanska shilling motsvarar knappt förtio svenska kronor. För ett kött uppfött, slaktat och hängt lokalt. Här kom min stora utmaning, när stod jag med en bit kött som inte var putsad senast? I huvudet försökte jag söka i minnet genom varenda kockprogram jag har sett på TV och hade gärna haft morsan vid min sida så hon hade kunnat visa mig hur man gjorde. Det är kunskap jag hade velat ta till mig, nu riskerar den familjekunskapen gå förlorad och här stod jag i Dunga, Kisumu med ett kilo utmärkt nötkött som jag nu inte skulle kunna visa den respekt den förtjänade men å andra sidan så behövde jag ju i det här läget bara skära ner det till grytbitar då en enda panna inte gav mig så många alternativ för de ingredienser jag hade till hands.
Hela tiden när jag slet i köket utan riktig plan om hur jag skulle lösa detta så kom Hellen, Jane och Hellens syster Sandra med sina telefonkameror i högsta hugg ömsom fotograferande ömsom filmandes. Svetten började bryta fram i köksvärmen och jag började undra hur jag ens kunnat få en så galen idé att jag skulle laga mat till dem och det redan efter ett par dagar. Pannan började bli varm och i med olja kött och löken, det fick fräsa på inte allt för hög värme ihop en stund. När jag hade fått lite yta på alla köttbitarna så hällde jag på min enda burk med krossade tomater, lite vatten för att koka köttet sista biten. I med buljongtärningar och de torkade örterna. När det puttrat ihop ett tag och det faktiskt doftade riktigt gott i köket och smakade gott i pannan så slevade jag i några ordentliga slevar av gårdagens ris och paprikan. Smaka av med lite mer örtkryddor och buljongtärningar och till sist när pannan puttrade på som bäst lade jag blomkål, morötter och broccoli på toppen för att få dem så nära ångkokta som möjligt, smakfulla men fortfarande knapriga.

Jane frågade när jag ställde pannan på bordet, ”What do we call this food?” och efter att stirrat en stund på innehållet i pannan så svarade jag ”Dunga stew”. Det blev något slags stuvning, eller röra, men det var gott. All vätska hade ångat bort eller sugits upp av riset och andra ingredienser så det var bara att sleva upp på tallrikarna. Det enda som saknades var som sagt Chapati-brödet som hade gjort det här till en riktigt bra måltid och jag erkänner att jag var lite nervös men när Jane slevade upp en andra portion kunde jag andas ut. Det tog jag som ett godkänt betyg. Att ha lånat hennes kök och lagat mat åt dem om det inte hade fallit henne på läppen, det hade varit en jobbig situation. Nu blev det ganska bra trots allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *