Sitter här och funderar

Kenya - HarambeeNär jag kommer upp nyvaken på morgonen och återigen finner en halv kackerlacka i slasksilen så är det inte utan att jag undrar var i hela friden händer med den andra halvan? Jag anser mig inte vara överdrivet känslig men kackerlackor i storlek från manstumme och uppåt är hanterbart i enstaka exenplar men det här med halva kackerlackor retar mig. Kan det vara något annat som äter kackerlackorna och låter skäld och ben ligga kvar som en ointresserad gäst på ett kräftkalas? Vad är det då som äter kackerlackorna
Vi har inga fåglar som tar sig in. Kan det vara ödlorna? Eller kanske någon annan insekt? Något äckligt som jag har missat? Nä, jag hoppas på ödlorna för att slippa tänka på saken längre (får det lite senare bekräftat när jag inte kan hålla mig från att fråga, heja ödlaorna, säger jag).

Kulturkrockar och olikheter som skapar andra behov av problemlösningar än de jag är van vid. Jag får tänka ut andra sätt att lösa problemen än hur jag hade gjort hemma i Sverige. Jag får förhålla mig till saker på ett annat sätt än hur jag gör i Sverige. Det är så och skall vara så naturligtvis. Vissa saker vill jag dock lösa som jag löser dem hemma. Det är bättre att öppna en konservburk med en burköppnare än med en kniv, det håller jag hårdnackat fast vid och ger mig inte innan jag efter sökande i flera butiker äntligen hittar en konservöppnare. ”-Vi använder kniv här!” är inte ett tillfedställande svar helt enkelt. Att öppna konservöppnare med kniv förstör knivarna och varför skulle jag acceptera en undermålig lösning om jag inte behöver?
Det är små vardagliga saker som det. Men det som stör mest är ointresset över allt skräp som ligger överallt. Man kan skylla hur mycket som helst på dålig utbildning på grund av otillräckliga resurser för skolor men det är skolor överallt och de startar i treårsåldern. De bryr sig helt enkelt inte. Det ligger drivor med plast och annat längs med varenda byväg, i varenda villatomt. Sophämptningen, som jag dessutom betalar för, till lägenheten består i att tömma våra sopkärl i en hög en bit bort på tomten. Sedan kommer en mystisk lady nu och då och soporna försvinner, och jag äär inte säker på om jag vill veta vart de tar vägen. Inte alla sopor dock. PET-flaskor och annat som blåser bort från högen får ligga där de landar. Utanför entrén till lägenheterna ovanför min så ligger det glassplitter från någon tidigare krossad ruta. Det får ligga, trots att flera av de fyra familjer som bor ovanför oss i huset har små barn, så får det ligga. Inget gemensamhetstänk över huvud taget. Det är ett mysterium. Dessutom är jag själv så fast i den svenska ängsligheten att jag inte tar tag i det. Som Mzungu (vit man) så blir jag beemött och behandlad annorlunda, precis som en färgad, eller vem som helst med en annan etnicitet, blir i Sverige. Här är de flesta lokalbor jag träffar på vad som i svensk media skulle benämnas som dödshatarnazister, då de inte bara har en mängd förutfattade meningar om andra etniciteter utan även om andra stammar. Här får jag höra att kineser får sin namn genom att deras mamma släppen en silverring på en bricka och det ljud som uppstår blir deras namn. ”-That’s why they are all calld Tjingeling!”.
Det är också här jag får lära mig att kvinnor från Kikuyu-stammen har stora bröst men platta rumpor och smala ben, vilket är anledning nog för att jag bör hålla mig ifrån dem enligt uppgiftslämnarna. Om inte det faktumet i sig skulle få mig att förstå hur dåliga dessa kvinnor är så får jag också tilläggsinformationen att de ibland mördar sina män genom att knivhugga dem till döds med upprepade knivhugg i bröstet, det är bara så de är Kikuyu-kvinnorna.

Antagligen kommer jag inte kunna låta bli att plocka upp alla glasskärvorna som ligger utanför entrén. Hur konstig den handlingen skulle ses som av mina grannar. Någonstans måste man börja.

Coca-Cola

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *