Det måste rimligen kunna bli roligt igen?!

Just nu saknar jag en habil laptop att släpa runt på och kunna vara lite kreativ med. Just nu saknar jag känslan jag hade när jag pillade med gamla datorer och skrev inlägg som Backyard Computing och läste Mae Ling Maks krönika i Maximum Linux (oktober 1999) eller som när man satt med sin IBM ThinkPad 600:a med ett nyinstallerat OS/2 i knät uppe i Sjöfallet och bara njöt av att hacka några rader REXX eller knacka HTML(r) eller något annat kontemlativt tangentbordsknackande. Just nu saknar jag att luta mig tillbaka och knacka tangenter bara för att knacka tangenter. Låta inspirationen koma av sig själv och flöda ut genom fingrarna när den väl kommer. Sitta där med begränsningar som föder möjligheter. Just nu saknar jag att vara hungrig på kunskap och att vara den som ser vilka sköna möjligheter det finns om man bara är öppen för intrycken, sådär öppen för intrycken att man bara följer med känslan tills man kommer på sig själv med att sitta och skriva artiklarna om det där som händer och som kommer att hända.
Jag saknar det och just nu vill jag känna den där känslan igen.

Jag vill hitta en laptop man kan installera OS/2 på (eller åtminstone ArcaOS 5.0) eller en gammal MacIntosh PowerBook och skriva flat file-databaser och kalkylark med fiffiga lösningar. Tänk att åter sitta med en lagom gatstökig laptop och knacka färgkodad HTML(r) som en pirat igen. Bara i en sådan datormiljö kan man bli tillräckligt kreativ för att skriva bra texter och känna det gränslösa flödet. Det konforma datoranvändandet tog bort det roliga och kreativa och låste in oss i en handfull trista förutsägbara sociala medier. Ge mig tillbaka känslan av att vara konträr och lite revolutionär igen. Det måste vara lite farligt att vara kreativ. Det måste vara lite St. Pauli och Reeperbahn över datorlivet igen. Okej jag har blivit äldre, jag vet det, men jag hör ingen prata överklockning och det finns ingen custom-falang i hacker-världen. Ledsamt. Sedan David Cantrell gjorde om sin Mac till en väckarklocka har det fan i mig inte hänt ett enda dyft i den riktiningen. Jag ser ju knappt dekaltrimmade laptops längre! Vad är det med folk.
Nu sitter jag här och är lika delar nostalgiker som visionär. Det måste ju kunna gå att vara lite Rock’n’Roll, som när man installerade sin första skarpa webbserver på fast IP-adress, även som mobil datorkraftsanvändare. Våga vägra någon trist surfplatta med skärmtangentbord! Jag har har ihopvikbara tangentbord till mobiltelefoner, jag menar för jösse namn att man måste ju kunna skapa i ett flöde. Inte trycka på färdiga emojs-ikoner. När vi 2002 sa att internet och mobiltelefonutvecklingen leds av japanska tonårslickor som tvingar NTT DoCoMo att vara nyskapande och på tårna så att vi i väst vet åt vilket håll vi skall titta så trode vi att de där tonårstjejerna skulle visa utvecklingen inte att vi skulle tvingas bli dem medans de springer vidare på nästa boll. Nu är det så puttinuttigt så man får klåda, jag saknar banne mig WAP och hajpen och förväntningarna på att kunna klicka på länkar på en treraders skärm med två färger, mörk och ljus!

Min nya målsättning inför 2018 blir att hitta mig en duglig laptop som duger till de där sköna kreativa uppgifterna. Så får det bli.

Plats för ett PS här: NTT DoCoMo är fortfarande skitballa och allt nytt är inte av ondo. Podcasts är ju helt klart det nya gamla. Ville bara nämna det.

Mae Ling Mak

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *