månadsarkiv: juli 2017

Traktorer på Färsna gård

Här är en del av de traktorer som jag hade chansen at få se på Färsna gård igår. Det är en salig blandning av olika tillverkare som Ford, Volvo, Bolinder Munktell och Ferguson bland annat. Det blev ett litet traktorgalleri med bilder. Jag har ju en svaghet för traktorer vilket antagligen kommer sig av mitt Harley-intresse som har utvecklat sig till ett allmänt intresse för lågvarviga motorer. Dessutom så är ju en veterantraktor så mycket Hot-Rod det går att bli utan att vara en Hot-Rod, med de små framhjulen och de stora bakhjulen, de nakna kylargallren och öppna motorerna. Vackert.

Fordson
Klicka på bilden för större bild.

Fordson
Klicka på bilden för större bild.

Volvo
Klicka på bilden för större bild.

Boliner Munktell BM 425 Terrier
Klicka på bilden för större bild.

Boliner Munktell BM2

McCormick

Ferguson FE-35

Boliner Munktell
Klicka på bilden för större bild.

Leyland 270

One moment in time X

Volvo L120Det måste ha varit vintern 87/88 en sådan där halvkall vinterkväll när jag höll på att hamna i Hammarby kanal. Det här var långt innan det hade skett en gentrifiering av Södermalm i allmänhet och Hammarbyhamnen, som vi kallade det då, i synnerhet. I dag rör sig en massa, alldeles säkert trevliga och lyckliga, människor på samma plats där vi lastade lastbilar med allehanda VVS-materiel och rör i tremeterspipor.
Kopparrör och stålrör och alla möjlig rör. I den så kallade rörhallen där raggaren Flipper var lika inofficiell som ohotad chef (firmafesten där Flipper tungkysste chefer i ledningsgruppen mot deras vilja skulle antagligen utgöra utmärkt material för ett eget inlägg en vacker dag) sorterade man upp och flyttade nyinkomna rörbuntar till respektive lagerplats med hjälp av traverser. Då lagret var ålderstiget och inte alls dimensionerat för den omsättning av varor som vi i slutet av 1980-talet hanterade så fanns det en brist på lagerutrymme. Rörhallen var antagligen ändå den yngsta byggnaden på Ahlsells område men för att få plats med det som skulle lastas på bil på kvällen så lade man upp det i stallage utomhus, på kortsidan nedanför rörhallen ner mot kanalen.
Det var som sagt en kall vinterkväll, vädret hade växlat från regn till minugrader och jag minns fortfarande hur rått det var i luften. Det var kallt inne på lagret och när jag var tvungen att gå ut för att hämta en rörbunt till en av kvällsbilarna (Södertälje, Uppsala och två bilar till Norrköping om jag minns rätt) så var det med viss brådska jag hoppade in i lyftaren.

Inne på lagret så använde vi en uppsjö olika gaffeltruckar för att utföra vårt jobb men för att lyfta rörbuntarna behövdes rejälare doningar så ute på gården hade vi en stor Volvo L120, en sådan där stor gul ramstyrd bjässe som man flyttar på det mesta med. Jag justerade ut gafflarna så att det var ett så brett mellanrum mellan dem som möjligt för att jag inte skulle behöva balansera rörbunten och riskera att den gled av i något moment. Gafflar och annan metall var iskall och kylan bet rakt igenom handskarna så jag hade ganska bråttom upp i styrhytten.
När den stora dieselmotorn brummade igång och ett moln av svartrök blåste ut genom svgasröret som mynnade ut strax ovanför hytten så la jag i växel och åkte ner. Just det ner.
Det var nämligen en lutning, svag, men ändå en lutning ner till stallaget vid gaveln på rörhallen. Jag körde ganska försiktigt men ändå resolut ner mot stallaget, jag hade redan flera års truckvana och kände mig betydligt mer hemma i en lastmaskin eller på en motorcykel än bakom ratten på en bil. Vid stallaget fick jag hoppa ur lastaren och börja leta efter adresslappar på de buntar av stålrör som fanns i stallagen. De där handskrivna adresslapparna som manuellt hade krokats i stålbandet som höll ihop rörbunten med en liten metallmärla. Ibland satt adresslapparna så illa till att man var tvungen att lyfta på en rörbunt för att komma åt att se och läsa på adresslappen på bunten under. Kylan gjorde att det var svårt att räta ut fingrarna trots handskarna. Jag hittade snart rätt rörbunt och gladde mig åt att det var en fristående bunt. Bara att köra in gafflarna under den och lyfta.

Sagt och gjort. Jag snurrade med van hand in lastaren framför rörbunten och lyfte av den från stallaget. Nu var det bara att svänga runt och köra upp till lastkajen och lägga rören på lastbilen. Eller, ja, bara och bara.
Eftersom det var kallt och hade frusit på så tog jag det lugnt. Jag hade inte känt att det var någon halka på gården men det glänste förädiskt i asfalten så det var lika bra att vara försiktig. Det sista jag vill var att rörbunten skulle glida av gafflarna och att jag skulle bli tvungen att på något sätt rätta upp situationen för hand för att få upp bunten pågafflarna igen. Inte i den här kylan.

I uppförsluet började det slira. Inget grepp under de stora däcken och lastaren började sakta sakta glida bakåt. Bakom mig fann Hammarbykanalen. Hur många meter? Fem kanske sex meter till kajkanten. Jag gav lite gas men det greppade inte utan jag fortsatte att glida bakåt i det flacka utförslutet. Först bara lite nervös, det måste ju ta grepp snart. Fortsätter att glida i sakta mak, nu kanske fyra meter kvar och verkligheten började bli besvärlig. Tankarna rusade. Om jag tippar i kanalen, vilket är min bästa chans? Ska jag hoppa när lastaren faller eller sitta kvar i hytten? Jag har ingen aning om vilket alternativ som är det minst dåliga. Hoppa innan lastaren faller över kanten? Det var inte ett alternativ då jag var rädd att mina chefer skulle bli arga på mig för att jag hade hoppat och låtit lastaren gå i vattnet. Hur kunde jag ens tänka så? Idag är det ett mysterium, då tycktes det vara en relevant tankegång.
Jag vet fortfarande inte vilket alternativ som hade dödat mig minst!
Hoppa ur lastaren i det iskalla vattnet eller sitta kvar i hytten? Hur långt från kajkanten till vattenytan? Kanske tre fyra meter. Kanske mer. Jag vet inte.

Nyss genomfrusen nu svettig satt jag och försökte hitta rätt alternativ när jag vid ett nytt försök med gaspådrag plötsligt får fäste igen. Sakta sakta, lika sakta som jag nyss gled baklänges började jag nu ta mig framåt och uppför. Jag svängde upp på gården och körde fram till lastbilen. Med säker hand lastade jag rörbunten mot sidolemmen på lastflaket och parkerade sedan lastaren. Nyss så nära panik, nu började kylan göra sig påmind igen och min svettiga rygg blev iskall på någon minut. Nu ville jag bara in på lagret igen.

Traktorer och veteranbilar på Färsna gård

Bolinder Munktell BM2 - 1943Bolinder Munktell BM2/BM3 var traktormodeller tillverkade 1939-1946 av Bolinder-Munktell i Eskilstuna. Det var de första två modellerna som såldes under varumärket Bolinder-Munktell, men traktorerna var trots detta märkta Munktells, medan motorerna var märkta Bolinder. BM2 var i stort sett samma traktor som föregångaren Munktells Typ 25 och hade samma tvåcylindriga tändkulemotor på 32 hk… (texten från Wikipedia.org).
Just den här skönheten hittade jag ute på Färsna gård idag. Jag har scoutat evenemang för den kommande veckan med Karin och Sofia och råkade då på uppgiften att det idag var veteranbilsträff på Färsna gård. Jag hade avskrivit besök här den 5 augusti då Veterantraktorklubben Norrtälje har årets stora Traktordag eftersom det krockar med en annan höjdpunkt lång väster om huvudstaden. När jag såg att det faktiskt var traktor och veteranbils uppvisning på plats idag så tyckte jag att det passade utmärkt med att jag slutade klockan  11:00  på jobbet och att jag kunde ta mig hit i lugn och ro. Skönt att få någonting att titta på efter ett 26-timmarspass.

Det var ett bra beslut att åka hit ändå för det visar sig att det finns en 4H-gård på gården så det finns definitivt intresse för att ta sig hit en sväng under nästa vecka med Svenska SmåFlicksFörbundet. Åtminstone Karin lär vilja titta på lite djur här skulle jag tro. Nu fick jag titta på lite traktorer och veteranbilar som en skön avslutning på arbetsdagen och nu ser jag fantastiskt mycket fram emot nästa vecka med flickorna. Det skall bli riktigt mysigt att ha dem hos mig igen.

Veteranbilar på Färsna gård

Att skriva för kråkorna

Kvartalsrapporter skall skrivas och färdigställas innan min semester tar sin början på måndag. Journalsystemet uppdateras med alla dessa dygnsanteckningar av olika kvalitet. Där jag tidigare vinnlade mig om att skriva om journalanteckningarna till en bra svenska struntar jag nu nästan helt i att försöka göra något åt de språkliga inadvertenserna i anteckningarna. Det är för många som skriver som har svenska som andra, tredje, fjärde och ibland femte språk för att det skall finnas tid att skriva om alla anteckningar. Nu fyller jag journalsystemet med information oavsett hur den är skriven. De värsta syftningsfelen eller de största luckorna i fakta fixar jag innan jag tar min hand ifrån dem men det är så vitt jag vet ingen som bryr sig om hur vi skriver våra rapporter.
Det är olika från kommun till kommun och från handläggare till handläggare naturligtvis men jag har svårt att se att all denna dokumentation är mycket annat än skådebröd. Dokument skapade för att påvisa att vi faktiskt gör något. Man behöver knappast vara någon Milton Friedman för att lista ut att vår produktion och samhällsnytta är låg. Trots att det är kvantitativt lite dokumentation per klient så tar den ändå oförsvarligt lång tid att komponera, vilket knappast heller kan vara speciellt produktivt. Det finns annan dokumentation som skulle utveckla yrket och vara mer relevant för vårt uppdrag på ett helt annat sätt. Nämligen dokumentation ämnad för informationsutbyte kollega till kollega. Att utkräva att man delar information och kunskap och fokusera på dennas betydelse för utförandet av det faktiska arbetet med att vara en förebild och ciceron för ungdomarna. Det skulle kunna höja det här yrket en bit från marken.

Guld och taggmoln

Two and a half ShillingsDet är många tecken på fallande valutor runt om i världen och mer och mer närmar vi oss ett läge där ädelmetaller kommer tillbaka som det reella betalningsmedlet. Just nu biter jag väl mig aningen i läppen av det faktum att jag så sent i livet nått en situation där jag förstått hur ihåligt dagens system där man gått ifrån guldmyntfoten. Nu är målsättningen att leva ett liv med sikte på att kunna avsluta i något slags värdighet, oavsett vid vilken ålder jag slutar arbeta. Som det är i detta nu så är jag glad att jag skall ha en vecka med Karin och Sofia nästa vecka men samtidigt är min situation fortfarande så ansträngd att det är en ansträgning att klara av det. Nu har jag en plan på hur jag skall få en situation där jag kan jobba dubbelt igen, eller dubbelt, ett extrajobb kanske rör sig om 30-40% ökning av arbetstiden. Det skulle dock vara skönt att ha samma arbetsbörda som för två år sedan men utan alla de utgifter som jag fortfarande hade då. Att ha lagt ner ett företag och gått igenom en skilsmässa har antagligen förändrat mig i grunden. Aldrig för att jag varit en person som tagit allt för givet i livet men nu har jag kanske blivit väl mycket försiktig. Nåväl. Brådska att omsätta inkomst i ädelmetaller känner jag just nu. Hoppas att nästa ekonomiska bubbla väljer att dröja ett par år till i alla fall.

Sedan några år har jag haft en tanke om att ha en rejäl länk-/tagglista på grejer som jag kikar på och vad jag gör på olika platser på nätet och nu har jag börjat. På sidan Mother of All Tag Clouds har jag nu börjat att samla taggar, etiketter, men ännu så länge är det bara en bråkdel och alla taggar som ligger länkade nu är från tumblr men med tiden kommer det att fyllas på med taggar och länkar från Instagram och twitter och antagligen från betydligt fler ställen. Som vanligt när det gäller den här webbplatsen och relaterat datormeck så finns det ingen tidsplan. Ännu har ju inte alla inlägg koverterats över till WordPress trots att jag gick över till denna externa plattform för flera år sedan. Det måste ju ha varit en fyra år sedan nu som jag flyttade över till WOrdPress och snart skall jag väl ta tag även i de lösa trådar som hänger kvar efter den förändringen. Skulle vilja ha tid att knacka egen kod igen.

Länkar:
The Dollar’s Slow Demise Continues in Plain Sight
Gold rises to six-week high as dollar drops after Fed statement

På match med Erika

Bjørn Paulsen har just dammat in 2-1Måndagens bästa två händelser var att Bajen spöade Elfsborg för första gången på tio år och att jag fick träffa Erika. Annars var det en ganska tuff dag. Efter söndagens tripp till Kolmården så var jag relativt sliten redan på måndagsmorgonen på jobbet. När sedan min avlösning som skulle ha kommit klockan nio inte dök upp och dröjde till efter elva med att ringa tillbaka bara för att tala om att han inte hade för avsikt att arbeta så började det kännas stressigt redan då. Jag hade sagt till Erika att jag skulle hämta henne vid halv fyra och nu ställdes saker på ända då min nästa kollega skulle komma först vid tolv-rycket. När klockan var 12:30, en och en halv timme senare än schemalagd arbetstid så kom jag iväg från jobbet men då hade vi snabbt fått planera om dagen och jag var plötsligt inte ledig för dagen längre utan jag var tvungen att komma tillbaka till jobbet efter matchen. Så det skulle bli en tredje natt i rad på jobbet. Så har man ju inte haft det sedan krisåret 2016. På det igen bara. Nåja, några övertidstimmar tackar jag ju ändå aldrig nej till. Men det innebar att jag fick köra hem och packa om väskan och sedan slänga mig iväg till Bromma och hämta upp Erika. Vi hann i alla fall i god tid till arenan innan match och även om det inte riktigt blev tid för att gå och äta en bit på något bättre ställe så blev vårt offer att äta något på Donken.

Den senaste hemmamatchen, åttonde juli, mot Örebo SK så hade Janne skakat fram ett par extraplåtar till matchen så jag plockade med två unga hammarbyare som bara varit i landet i drygt två år. De har sprungit på fotboll tidigare några gånger och båda har utrustats med snygga hammarbyhalsdukar och numera så kan de nästan ta sig igenom Just idag är jag stark utan för mycket besvär. Det är så tacksamt att göra något med de här killarna så när chansen kom att skaka fram biljetter även till den här matchen så tänkte jag ta med mina egna och bjuda killarna igen. Till sist var det bara Erika i klanen som kunde och ville följa med. Så jag ringde upp killrna och såg till att de fick ta med ett par polar. Mycket lyckat och utan Janne så hade det inte varit möjligt att göra gänget glada.

Janne och jag med Mubarak och Eyob

Sedan 3-1 vinsten mot ÖSK den åttonde så har Bajen hunnit med att torska borta mot Elfsborg med 0-3 så nu när tabellen vände och efter en turbulent transfer-period så startade Bajen utan Joseph Aidoo som när matchen startade var nere i Belgien och skrev på för KRC Genk. Nu startade ett lag som inte spelat så mycket ihop men som har en skärpa som jag inte har sett tidigare. Tränare Michelsen har definitivt satt en prägel på den här säsongens Hammarby. Och 2-1 i vinst tackar vi Bjørn Paulsen för. Grymma baljor som fulländade kvällen.
Kul att gå på match med ungdomarna. Nu hoppas jag kunna hitta på fler grejer med Erika och de andra i klanen Casselbrant under resten av sommaren. Så snart som möjligt helst.

Erika

En bra dag på jobbet

Under söndagen var jag på Kolmården på grund av mitt arbete. Det var några år sedan jag var här senast och att vara här utan sina egna barn känns minst sagt lite märkligt. Nu blev det en väldigt njutbar upplevelse på ett helt annat sätt. Den nya safari-linbanan som ersatt det gamla obsoleta bilsafariförfarandet var en njutning. Trettio minuter svalkande linbanelunk var en fröjd för den inre friden och jag och min kollega Håkan tog oss två åkturer i stilla frid.

I rask takt genom landskapet tillsammans med lite sköna människor från Röda Korset så åkte vi i två mini-bussar till Kolmården. Laddade med matsäckar och gott humör. Det var en helt igenom lyckad aktivitet för ungdomarna på boendet men för mig kommer nog alltid Kolmården vara starkast förknippat med när Sofia klappade rockor.

Två vuxna brunbjörnar slåss

Den här dagen för tio år sedan

Fullt hus i Sjöfallet i juli 2007. Barnen har med sig vänner och jag och Elsa hade sällskap av Annelie. Vi fyllde helt enkelt varsin Chrysler Voyager

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157601660141087/

Det är med stor värme som jag minns våra besök i Sjöfallet och speciellt alla dessa gånger då vi hade mycket släkt, vänner och barn omkring oss. Det var fantastiska trevliga tillfällen i livet.

Elsa och Annelie förbereder lite glass och melon
Elsa och Annelie förbereder lite glass och melon till efterrätt.

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll – Olof Lundh

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll - Olof LundhDet här är en bok som jag fick av min chef Yadira Nisch i Upplands Väsby när jag jobbade mitt sista pass på plats där i början på sommaren. Det är i sig en intressant detalj, att för Yadira är mitt fotbollsintresse så starkt att det är en del av min identidet utåt. Jag som bara bryr mig om Bajen (och i viss mån St. Pauli). Visserligen har det ju gett sköna kollegiala trätostunder men framför allt Jens och Lazze, men det har ju mest varit en rolig grej. Hur som helst. Vad Olof Lundh pratar om när han han pratar om fotboll är mycket Svenska Fotbollförbundet och deras affärer. Jag blir inte så himla entusiastisk trots Olof Lundhs fina arbete och mod att ta bladet från munnen om den allmänna korruptionen och den halvgråa verksamhet som svensk fotbolls affärer består av. Mest blir jag beklämd av att se att hur man utser personer till ledande befattningar i en av svenskt samhälles största verksamheter fortfarande är svågerpolitik utan ens förmåga till intellektuell analys och när i hela världen skall någon någonsin göra en konsekvensanalys av något överhuvudtaget?

Boken är en habil genomgång av svensk fotboll och spelet bakom kulisserna och det är på ett sätt tragisk att se hur fotbollen även i Sverige drivs i samma svågerkapitalistiska anda som internationell fotboll genom organisationer som FIFA och UEFA. Trots mitt svala intresse för fotbollens infrastruktur så är det en mycket välskriven och bra genomgång. Är man intresserad av svensk fotboll är det definitivt en måste-bok i biblioteket så absolut en bok som var värd att läsa.