månadsarkiv: mars 2017

Vårkänning i Markim

Så var det dags för den första riktiga vårkänslan. Nästan all snö som kom tidigare i mars har försvunnit och solen ger värme. Eftersom min Toyota ligger i vila med vinglig framvagn så har Anush varit god i överkant och låtit mig låna hennes bil tillsvidare och därför skjutsade jag henne till jobbet i morse. Det gjorde att jag fick möjligheten att komma ut tidigare än vad jag skulle ha gjort annars.

Vår vid Markims kyrka

Jens Alnervik (1984-2017)

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansDöden hälsar på igen. Ännu en kollega som faller. Jens Alnervik som började på Vårljus i Upplands Väsby någonstans strax före nyår 2012 och vi jobbade ihop fram till slutet av 2013 då jag mer och mer hamnade i boendet i Vallentuna. När jag kom åter till Väsby i början av 2015 så var sig det mesta likt. Jens släppte aldrig in någon kollega så nära att vi någonsin pratade om hur han mådde och kände själv. Med en stark integritet så höll Jens allt prat om sig själv på en armlängds avstånd och när jag i januari i år för första gången var hemma hos Jens så var det ingenting som skvallrade om att han snart skulle vara sjukskriven och sex veckor senare död.

Den där natten jag sov på Jens soffa så hade vi tittat på NFL-fotboll, ätit Jens hamburgare och druckit några bira. När Jens sedan blev sjukskriven och veckorna gick så började han bli rejält saknad. Nu var vi flera som såg fram emot att han snart skulle vara tillbaka på jobbet.
Istället får vi ett dödsbud.
Jag kommer aldrig att acceptera. Det finns något inom mig som kan förstå, men att acceptera att Jens valde den lösning på sina problem som han valde? Nej. Saknaden efter honom är stor. Våra politiska, samhälls- och religionsdiskussioner har upphört och det känns ofantligt tomt att inse det.

Jens Alnervik, Kicker i San José State Spartans

Kind Cigars på Kåken

Zino Davidoff - Zino PlatinumFredagen 3 mars så var det ett litet trevligt cigarr-event (denna ständiga svengelska) på ”Kåken” på Regeringsgatan 66. Jag fick med mig Anush och en handfull utmärkta rökverk. MartinKind Cigars sålde cigarrer och det försegick provsmakning av Famous Grouse och The Macallan men jag och Anush höll oss till våra cigarrer och vodka. Vi rökte en ganska trevlig blandning av kvalitetscigarrer. Det var Zino Platinum Crown Seies, OpusX, Bespoke Basilica C No. 1, Arturo Fuente Gran Reserva och sist men absolut inte minst en lagrad El Rey del Mundo Choix Supreme som legat i humidoren i flera år. Skulle tro runt fyra år. Det var något av det godaste som jag har rökt men jag lät Anush röka lejonparten av cigarren och smakade bara själv. Fantastisk liten puffpaus i vardagen.

Det har varit långt mellan cigarrevenemangen för undertecknad ett tag nu. Skulle vara skönt att få igång lite puffande på regelbunden basis igen. Snackade lite med en kollega härom dagen som ville ha lite amatörtips på cigarrer som inte var för stora och jag tipsade om Montecristo No.4 och det hade fallit väl ut. Jag kanske kan locka med mig John ut för att puffa lite någon kväll och Anush drar sig ju uppenbarligen inte för en cigarrsittning, hon är en drömkvinna på så många olika sätt.

Jag njuter en OpusX

Anush puffar på en Zino

Jag och Anush

Karl Martin Brix Nelson, grosshandlare i cigarr

Kind é på Kåken

Anush hänger i baren

Anush röker en vällagrad El Rey Del Mundo - Choix Supreme

Briljanta bravader (idag för tio år sedan)

Idag är det tio år sedan jag och min bror Anders tillsammans med Perre och Nicke klev in i en replokal i Nacka för att spela musik, utan någon riktig plan för hur det skulle gestaltas. Själv hade jag aldrig muciserat tidigare i mitt liv (förutom någon kaotisk ABF-kurs i akustisk gitarr för länge länge sedan). Det här var ett år när Anders flyttade åter till östkusten efter en herrans massa år på västkusten och Perre började jobba som säljare hos mig på Södertörns EnergiCenter, samtidigt som Anders i samband med flytten också började jobba hos Nicke.

Jag har ingen aning hur mycket de andra grabbarna hade snackat innan om detta men jag kommer tydligt ihåg när Perre sa: ”-Nu när Andres jobbar med Nicke borde vi ju dra ihop ett band och börja lira ihop!”
Det var i mina öron en lysande idé men jag förstod inte alls att det i Perres fråga även innehöll en fråga eller ett önskemål om mitt deltagande, så jag svarade honom att det lät fantastiskt att de skulle börja spela tillsammans.
Perre tittade på mig och sa att jag var inbegripen i planen om ett band. Naturligtvis protesterade jag med argumenten att jag både var tondöv och aldrig kunnat bidra med något i musikaliska sammanhang. Det behövdes dock inte många sekunders övertalning från Pers sida för att få min fåfänga och mitt ego till att straxt ha beställt en bas från Thomann. Det gick fort!

Väl i replokalen så hittade Nicke en låt som han tyckte var lämpligt material för mig att börja med som tondöv och nykläckt basist. Sextondelar. Man tackar.
Efter första repet var jag helt slut i höger underarm; mjölksyran fyllde varenda muskelfiber.
Efter detta första tillfälle så fortsatte våra musiksessioner varje onsdagskväll. Väldigt sart så började vi skapa egna låtar och alla bidrog på olika vi i skapandeprocessen och det var en mycket rolig och positiv period i mitt liv.