månadsarkiv: december 2016

Linda tycker om konst

AnushSå var det dags att säga adjö till ännu en kollega som snart försvinner vidare till nya utmaningar. Anush har varit en flitig vikarie sedan i våras och det har varit ett nöje att jobba med henne. Vi bestämde att vi skulle gå ut tillsammans och jag vet inte om hon har några fler arbetspass inbokade när jag är på plats så det kändes som en bra idé. När Anush gick av sitt arbetspass idag så skickade hon ett meddelande och undrade vad hon skulle ha på sig, jag hade inte sagt vad vi skulle göra. Hon hade förväntat sig en krogrunda och jag hade en lite annan plan för kvällen. Jag svarade att hon skulle klä sig sobert men inte balklänning för att inte avslöja något. Jag hade nämligen sett att Waldemarsudde hade öppet till 20:00 på torsdagar och jag hade redan blivit lite nyfiken på deras pågående utställning om salongsmåleri. Jag tror att Anush blev aningen överraskad av att plötsligt befinna sig på en konstutställning men det var nog ganska träffsäkert för inte bara har hon målat själv utan har en farbror som har varit en framstående målare under sovjeteran enligt hennes berätterlser. Det var en mycket bra utställning och utställningen med Cecilia Edefalk var också överraskande på många sätt. Jag var inte helt tagen på plats men det är hennes konst som snurrar i huvudet nu när jag har kommit hem och har upplevelsen några timmar bakom mig. Bra. Jag gillar det som sätter spår.

Jag har under den senaste månaden följt SVT-serien Konstnärsdrömmen med intresse och glädje. Det har varit strålande underhållning och att nu få se vinnaren Stina Gunnarssons målningar från TV-serien på väggarna på Prins Eugenes Waldemarsudde var intressant. Det var rejält mycket mer intryck än att se dem på TV. Det är ju så naturligtvis men det var nästan lite svårt att ta in de levande färgerna i tavlorna och hur de gick fram i rummet som de inte gjorde på TV. Kul att se.

Det fick blir en avslutning av kvällen på restaurang Grodan. Fick mig en alldeles egen överraskning när Anush beställde sniglar till förrätt. Tror det är första kvinnan som jag träffar som hugger in på sniglarna och de här Roquefortgratinerade små sniglarna var verkligen små läckerbitar. Börjar man bra så vill man avsluta bra så det fick bli en biff Tartar som avslutning. Kanske den bästa råbif jag har ätit faktiskt.

Cecilia Edefalk

Anush tycker om konst

Le ciel est rouge sur Laramie

Jag och min kollega Mosa bestämde oss för att göra något roligt tillsammans då han tyvärr slutar på jobbet till nyår valet föll tillslut på att skjuta pistol. Jag har i många år till och från funderat på att börja skjuta pistol men det har stannat vid tankar och att jag sensta för några år sedan letade runt om information på nätet om olika skytteklubbar i Stockholm. Efter att ha skjutit allt från K-pist m/45 och KSP 58 under militärtjänsten till jaktvapen (en vacker dag kanske jag berättar om skytteresan till Umeå 1987) och hagelbrakare i en massa olika sammanhang, men aldrig pistol. Nu skulle det dock bli av och vi tog oss ut till Västberga och The Target för att prova på lite olika kanoner. Det blev lite blandad kompott av vapen och kalibrar.
Vi startade med Hämmerli X-esse, Glock 17 samt Glock 19 för att sedan trappa upp och sluta med .357 Magnum, .44 Magnum och till sist en Ruger Super Redhawk .454 Casull.

Till min egen stora förvåning så skjöt jag bättre än vad jag hade förväntat mig och det känns som att det skulle vara kul att göra verklighet av skyttedrömmarna. Att börja med kaliber .22 stör mig inte det minsta. Min favoritkaliber 9mm finns att hitta i samma modeller så det skulle kunna vara en lösning. Hur som helst så var det en mycket trevlig upplevelse som gav mersmak.

The Target Shootingrange

Mosa avlossar en Magnum 44

Jag siktar in mig med en Ruger Super Redhawk .454 Casull

Mosa på The Target Shootingrange

Rospiggarnas apostel har fått sin kyrka konserverad

Tidigare i höstas så tog jag några bilder på Karlungs kyrkoruin i Söderby-Karl. I söndags så snubblade jag över en artikel om platsen i Svenska Dagbladet från 23 augusti 1935 och då jag inte har något att tillägga till den texten så låter jag Svenskans text tala för sig själv. Håll till godo kamrater.

Rospiggarnas apostel har fått sin kyrka konserverad.

Högtidlighet om söndagen vid Sancte Karlungs kyrkoruin i Söderby-Karl.

En i sitt slag säregen kyrkohögtid firas söndagen den 25 aug. kl. 3 e. m. i Söderby-Karl, Uppland, då den där belägna Sancte Karlungs kyrkoruin, efter fullbordad restaurering, ”inviges”. Kyrkoruinen är belägen 14 km. norr om Norrtälje, vid stora landsvägen till Väddö. Restaureringsarbetet har pågått i fjol och i år under Riksantikvarieämbetets tillsyn; ledare för arbetet har varit amanuensen dr Rune Norberg. Av statsanslag har till arbetet erhållits 900 kr., men i övrigt har det finansierats på frivillighetens väg, ett faktum, som ger ett gott betyg åt fornminnesintresset i socknen och trakten.

Vidriga omständigheter ha gjort, att över denna kyrka, som under senmedeltiden var en av de mest besökta vallfärdsorterna i Uppland, i över hundra år glömskans och övergivenhetens slöja dragits. Genom ett tragiskt beslut av K.m:t år 1796 blev nämligen dåvarande ”Karlskyrkia sokn” sammanslagen med sin moderförsamling Söderby. Nu uppstod namnet Söderby-Karl. Från judiciell och finansiell synpunkt är naturligtvis sammanslagningen lika lite att beklaga här, som då annorstädes två små kommuner sammanslås för att åstadkomma bättre ekonomiska möjligheter. Men offret blev den gamla kyrkan, Karlskyrkia helgedom.

Segt kämpade en stor del av den lilla församlingens invånare emot, de gjorde upprepade underdåniga ansökningar om att få förbliva självständiga och reparera sin gamla kära helgedom – men förgäves. ännu så sent som 1812 hölls där gudstjänst och förättades jordfästning. Men sedan vågade man det icke mer, bl. a. på grund av takets dåliga beskaffenhet.

Den gamla gråstenskyrkan, som är en av Roslagens äldsta – den härleder sig från 1100-talet – var under medeltiden säte för Sankte Karlungs, Roslagshelgonet, åkallan. Sankte Karlung är ett av dessa lokala svenska helgon, vilkas kult och minne så småningom nedmyllas i den djupa glömskan. Tvenne av våra mest framstående historiker, professorerna Gottfrid Carlsson och Nils Ahnlund, ha emellertid nyligen i vhttp://www.svd.se/etenskapliga uppsatser ägnat helgonet och dess dyrkan ett stort intresse. Carlsson har lyckats konstatera, att ingen mindre än dåvarande riksmarsken, sedemera riksföreståndaren Svante Nilsson Sture år 1502 låtit offra i Karls kyrka till helgonet – för att bli kvitt sin sjukdom. ännu år 1641 när den nitiske, mot all papistisk styggelse oblidkelige ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus visiterade härstädes, fanns här kvar en snidad kista av ek, innehållande ett helgedomakar av silver för helgonets ben. Det torde vara all anledning för våra kyrkohistoriker att fortsätta de undersökningar, som Carlsson och Ahnlund påbörjat. Har den förre rätt i sin teori, att Sankte Karlung varit en motsvarighet till den helige Botvid i Södertörn, torde han helt enkelt vara de gamla rospiggarnas apostel, den första kristne missionären i dessa urgamla bygder.

Hela trakten erbjuder ovanliga skatter för den historiskt intresserade. Nuvarande församlingskyrkan, Söderby gamla kyrka, härstammar från medeltiden och har underbart vackra målningar, utförda av någon av Albertus Pictors medarbetare under 1470-talet. De ha aldrig varit överkalkade. Strax intill kyrkan ligger det intressanta Erikskulle eller – såsom det väl ålderdomligare borde heta – Jerkersbacke. Där finns de största samlingar av fornsaker, som hittills hopsamlats på Upplands landsbygd. Omkring 3 000 nummer äro samlade. Där intill, i Viks by, bor fornvårdaren Erik Eriksson, som alltid med glädje visar det som är anförtrott under hans uppsikt. I sommar håller Söderby-Karls fornminnesförening på att uppföra en stor museibyggnad. Till nästa sommar, då föreningen håller sin sedvanliga fornminnesfest söndagen efter midsommar, torde det väl bli allmän folkvandring till den gamla backen.

Erikskulle är blott ett av socknens många gamla gravfält. På flera andra platser finnas också gravfält från stenåldern och bronsåldern.

I försmlingen ligga flera gamla, förnäma gårdar och gods. Bland dem må nämnas Broby, bekant såsom säte för den kände greven och presidenten Fredrik Gyllenborg under 1700-talet, Brölunda, den gamle Olof Lagerborgs vackert belägna gård, Stensta, en av den oxenstiernska ättens mest älskade tillflyktsorter, vidare Norrjersjö samt Karlösa, en gård, vars namn antyder, att den haft med helgonet Karlung att skaffa.

Vid högtiden om söndag medverka professor Sven Linder i Uppsala och Lyhundra kontrakts prost, Torsten ölund, utom församlingens kyrkoherde, Gustaf Unestam.

Karlungs kyrkoruin

Karlungs kyrkoruin

Karlungs kyrkoruin

Karlungs kyrkoruin

Julen firas i Nynäshamn

Årets julfirande gick av stapeln i Backlura, Nynäshamn. God mat, tre generationer och sex kusiner samlades för att fira julafton tillsammans. Absolut ingen vill vara med på bild dock, så det blir ett litet ljus i vintermörkret istället. God fortsättning på er.

God Jul

En bit utanför Alicante

Min hyresvärd och vän Johan behövde åka ner till Spanien för att skriva på papper på banken och undrade om jag ville följa med ett par dagar. Eftersom Johan och Lena har hus på plats så lät det som en mycket bra idé. Eftersom jag sedan oktober har haft en tillsvidaretjänst så hade jag ju tjänat ihop några dagar semester och att ta ut två semesterdagar kändes bra. En av de kortaste semestrar jag har tagit för att åka så långt för en liten semester men just nu tjändes det som precis vad jag behövde. Två dagar på Johans veranda med en god bok och en handfull cigarrer.
Nu efter ett par dagar med fantastisk mat och god dryck och efter att ha hunnit läst boken som är nästa bok i vår bocirkel så känns det skönt att vara hemma och jag inser att jag inte ens har besökt någon lokal kyrka så jag antar att hela jag har haft semester. Knappt några bilder tagna heller. Känns bra.

Johan på promenad

Miljöterapi

PM - Överlämningar ur ett miljöterapeutiskt perspektiv Det har ju varit en del intenutbildningar och annat att pyssla med under den senaste tiden. Oktober och november hade jag väl rätt mycket att göra och nu när det bara är julstöket kvar på årets agenda känns det som ett intressant 2017 ligger för våra fötter. Inför 2016 lovade jag mig själv att grilla minst en gång och att äta kräftor minst en gång. Efter som jag misslyckades med det så får det vara min målsättning för 2017 istället.
En av de internutbildningar jag deltog i under hösten var utbildningen i Miljöterapi. Jag och några kollegor i Väsby skrev ett PM om Överlämningar i ett Miljöterapeutiskt perspektiv som jag tänkte att jag kunde delge omvärlden här. Det är skrivet utifrån att vi inom vår egen verksamhet lokalt behöver komma vidare med det miljöterapeutiska förhållningssättet genom bland annat att se till att våra överlämningar följer ett miljöterapeutiskt tankesätt.
Läs om du vill.

Karin och Dolly Style

I torsdags så tog jag med mig Karin till Upplands Väsby och uppträdande av Dolly Style. Det var med, bokstavligen, spänd förväntan som Karin höll ut och väntade på att tjejerna i Dolly Style skulle komma upp på scenen. Det bjöds på fyra låtar innan det var slut. Visst, det är en ung publik och ett köpcentrum men den unga publiken innebär också att det förväntas att inhandlas merchandise så lite mer artisteri kunde man kanske önska. Nåväl, med Karin på axlarna så fick hon en bra plats för att se tjejerna.
Redan under första numret så kände jag en viss undran inför företeelsen som gruppen utgör. Är alla de där dansstegen verkligen riktade till målgruppen flickor 8-12 år eller är det en flört med deras pappor också? Andelen pappor som var på plats antyder att pappor också får ut något av bandet, uppenbarligen.

Efter föreställningen så ställde vi oss i kö för att få plansch och t-shirt som inhandlats att bli signerade. Det var en rejält lång kö och det tog lång tid men Karin var stoisk och efter åttio minuters köande när vi äntligen var framme så hade hon bara frågat om klockan tre gånger. Tjejerna i Dolly Style (och produktionsapparaten runt dem) är oerhört professionella och efter en och en halv timmes signerande och fotande så tog de sig fortfarande tid för varje liten unge som kom förbi och när jag skulle ta en bild på Karin och gruppen så bad de mig ta om bilderna så att hela gruppen kunde titta in i kameran.
Mycket proffsigt.

Karin ville dock inte att jag visade bilden här så det blir en svart bild istället.

Dolly Style i Upplands Väsby

Karin vill inte vara med på bild