månadsarkiv: augusti 2016

Skolstart, sommarslut

Torsdagen 18 augusti var det så dags för skolstart för Svenska SmåFlicksFörbundet och jag mötte upp Sofia i Södra Ängby skola för ett introduktionssamtal med hennes mentor. Sedan passade vi på att fira dagen med en sushi-lunch (Sofia med den sköna beställningen: tio lax och en avokado) innan jag skjutsade hem Sofia till Komministervägen och fick en chans att träffa Karin.
Jag vet att det är fullständigt förutsägbart och fånigt men man slås ändå hela tiden över hur fort tiden går. Det var tre år sedan Erika hade skolavslutning i Södra Ängby skola och nu har alltså Sofia också börjat i högstadiet. Hoppas att hon kommer att trivas lika bra med skolan även nu i högstadiet som hon har gjort tidigare.

Det har annars varit en ganska behaglig vecka som startade med att jag fick med mig Axel till Tyresö tillsammans med Janne för att möta upp lite sköna bajare från HammarbyklanenO’Learys. Det var trevligt att få med Axel och att få bjuda honom på en matbit och ett par öl till matchen Sundsvall-Hammarby (0-0). Ingen höjdarmatch men höjdarsällskap minst sagt.

Sofia & Karin

Historien om en idrottsförening

Norsborgs IFSom uppvuxen i ett miljonprogramsområde så var man ju utan att då veta om det en del av en omväxlingsperiod ur ett historiskt perspektiv för den orten. I mitt fall hamnade vi i Norsbog via Alby i norra Botkyrka. Ett område som är en plats som varit befolkad längre än vad vi idag kan förstå. Vissa uppgifter säger sextusen år, andra tiotusen år. Det vi kan vara säkra på då är att detta är ett område som av olika anledningar har varit gynsamt för människor att bosätta sig på, bedriva handel på, dyrka gudar på och leva och dö på.
Inget av detta berättades det speciellt om under min skolgång i Norsborg. Jag minns att vi fick titta på ett dia-bilds visning i mellanstadiet som handlade om Botkyrka men det var i stort sett allt. Vi förstod ju att Vatteverket kring ”Gamla Norsborg” var gammalt, jättegammalt i våra barnögon, och tornet uppe på Tornberget hade årtalet 1903 på en plakett ovanför porten vilket fyllde en yngling med känsla av historia och mystik. Vad jag och antagligen inte så många andra av mina jämnåriga kamrater på den tiden reflekterade över var vår idrottsförenings historia. På Norsborgs IFs emblem stod det 1907 men hur en så befolkningsfattig byggd hade kunnat bära en idrottsförening tänkte vi inte mycket på då.

Norsborgs IF startade som en idrottsförening för vattenverkets anställda. Det började med att de anställda vid Vattenverket började lira boll på Norsborgsvallen redan 1902, men först 1920 anmäldes ett fotbollslag till seriespel, dock registrerades klubben hos Riksidrottsförbundet 1907.
Norsborgsvallen användes för övrigt ibland för den traditionella ”lärare mot eleverna”-matchen som avslutade skolåret på Kärsby-skolan, vilket på den tiden var en traditionell högstadie-skola.

Min egen historia i Norsborgs IF är två separata historier. Någon gång i årskurs två eller tre så var det, som det ju alltid är, en förälder som skulle dra igång ett årskullslag för föreningen. Helena i min klass, hennes pappa var det som skulle bli ledare för oss. Jag anmälde intresse och jag kan för mitt liv inte framkalla ett enda minne av någon träning, dock minns jag att jag deltog på någon match. Min insats var en katastrof naturligtvis. Som den kanske omognaste eleven i hela årskullen så kunde jag inte fokusera på matchen och på vad som hände bortom min del av planen som back (där man som vanligt placerade dem som inte var dugliga som spelare). Jag minns med inte ett helt litet mått av skam hur jag helt ointresserad av vad som hände på planen plockade upp smågrus, grusplan var legio, och tog en försvarlig mängd av småsten i halvcentimetersstorlek i min vänstra näve. Sedan kastade jag upp en i taget i luften och slog iväg dem med ett tennisliknande anslag över huvudet med min högerhand. Inte det minsta intresserad av vad mitt lg pysslade med under tiden. Jag var en börda för mitt lag.
Nu när jag skriver dessa rader så snubblar jag över information om en gammal Hammarby-spelare, Erkan Zengin, att hans första klubb var Norsborgs IF, men att han bara stannade fem veckor. Vi kan vara lika där jag och Erkan. Min karriär var nog inte mycket längre än så i NIFs fotbollssektion.

Sedan var det den andra anknytningen till Norsborgs IF, som aldrig var en anknytning. Den sport som intresserade mig mest under min uppväxt var ishockey. Fotboll kom aldrig nära mitt intresse för hockey. Hockey var allt och än idag så har jag svårt att jämföra med någon annan sport då mina upplevelser av olika ishockey-minnen gör att jag för alltid kommer att placera den fantastiska ishockeyn först.
Jag spelade jämt. Jag spelade året runt. När det inte fanns is fanns det asfalt. Vi byggde egna mål, vi spelade mot andra gårdar, vi välte två kundvagnar och ställde två bredvid varandra och spelade under viadukter. Sommar innebar gynastikskor och tennisboll, vinter var skridskor och puck. Annars samma sport.

Efter mitt fotbollsdebakel och ett sommarläger med Hammarby Basket 1978 och otaliga usla gymnastiklektioner där kunskapen om att jag alltid låg motoriskt efter mina klasskamrater gnuggades in till ett för evigt dåligt självförtroende så vågade jag aldrig söka mig till en ishockey-klubb.
I mitt fall var den klubben Norsborgs IF och jag vågade inte ens tänka tanken på att söka mig dit. De som spelade organiserad ishockey var coola snubbar, och bara snubbar, med tonvis av självförtroende. Det som förvånar mig idag är att jag aldrig såg möjligheten ändå. Vi spelade gårdsmatcher, och vann. Vi spelade i mellanstadiet och vår klass vann. Varenda år. Vi spöade alla. Men ändå. Jag kunde inte se att jag var en del av detta, jag var för upptagen med att vara rädd för alla andra.

Plötsligt öppnades en chans att få spela ishockey mer organiserat. En pappa till en kille i en parallell-klass hade startat ett nytt hockey-lag. Norsborgs HL, Norsborgs Hockey-Lag, smaka på den! Förkortningen blir NHL, som National Hockey Leauge. Det är attityd, det är vilja att visa var skåpet skall stå. Att visa att man kan skapa utifrån andra värderingar och ändå konkurrera.
Norsborgs HL var ett försök att skapa något annat, en pappa som tröttnat på den tidiga utslagningen i den traditionella klubben. I Norsborgs HL skulle alla få spela. Med en tränare och en andretränare så hade klubben bara möjlighet att härbärgera ett lag. Det skulle bli ett lag för pojkar födda 1966. Tränaren, klubbledarens son var född 1967 som jag men fick plats i laget eftersom han var just tränarens son. Att det ändå skulle vara ettlag för pojkar födda 1966 tror jag beror på Anders Samuelssons far. Anders var en av våra backar och hade många istimmar med sig från Norsborgs IF, jag tror att hans far som var vår andretränare och en mycket engagerad hockey-farsa hade ett finger med i det beslutet för antagligen fick vi genom far och son Samuelsson med oss ett par andra spelare som var nyckelspelare för Norsborgs IF i den årskullen.

Peter som bodde på min gård och som jag sedan sommaren innan jag började skolan hade umgåtts med intensivt fram till att jag gick i femte klass hade börjat spela i laget. Peter och jag hade spelat gårdsmatcher sida vid sida. Skjutit slagskott på den spolade fotbollsplanen på vintrarna och möts i en och annan klassmatch i skolan. Han var född 1966 och han spelade i Norsborgs HL. Jag frågade om det fanns en chans att få en plats i laget eftersom jag hade hört att det var öppet för alla. Peter var skeptisk. Peter var motvillig och skeptisk.

Det hade väl hänt vid några tillfällen att jag spelade fult. Riktigt fult. Blev jag frånåkt så kunde jag sätta klubbladet i skridskoskenan på motståndaren som just hade rundat mig. Visst hände det även att det blev ett rapp med klubban över foten. Men det var hockey då. För mig fanns det ingen skillnad mellan hur man spelade hockey som barn eller som vuxen. Proffshockey i Canada var måttstocken och drömmen. Peter sa att han skulle fråga tränaren om det fanns någon möjlighet för mig att komma med i laget. Nästa gång jag träffade Peter var han tveksam. Jag vet än idag inte om det var Peter som inte ville ha med mig i laget eller om det han sa var sant. Det han sa var att laget skulle ha ett möte. Eftersom jag var känd för att spela fult så var man tvungen att disskutera om det var möjligt att ta med mig i laget.
Idag skulle jag nog ha tagit det som en komplimang!
Om det verkligen var något möte vet jag inte. Ingen aning. Det som talar för att det var så var att tränaren första gången han träffade mig förklarade att jag skulle vara reservmålvakt, och back. Jag skulle alltså stå i mål ocm vår ordinarie målvakt inte kunde spela av någon anledning, annars var jag back (enligt principen att man placerar problemen som backar, ingen vidare utvecklad idrottsstrategi ännu 1980). Detta sa han innan han hade sett mig på ett par skridskor.

Första matchen. Min mor har lyckats skrapa ihop pengar till utrustning. Jag har grejer för att kunna spela både som utespelare och målvakt med mig. Vår målvakt dyker inte upp. Borta, utan förklaring. Antagligen så hade intresset för tjejer slukat honom för gott. Hur som helst så skulle jag förberedas för målvaktstjänst. Mina benskydd var de billigaste möjliga. De såg inte riktigt ut som de andra målvakternas skydd. Jag hade ingenting som skyddade sidan av benen. Vi stod bredvid rinken och väntade på att den skulle bli färdigpreparerad för match. MOtståndarna, Flemingsbergs IF, började samlas. De ställde sig runt mig och började häckla mig. Häckla mig på grund av mina skydd. Jag var tacksam attt de inte kunde se att jag inte hade heltäckande målvaktskydd under min hockeytröja heller, bara en utespelares skydd, inte i närheten av en målvakts skyddsbehov.

Vi spelade inget vidare. Trots att vi var ett bättre lag och senare under säsongen när vi hade spelat ihop oss bättre och framför allt inte hade så mycket nerver hade vi spelat ut dem. Nu spelade vi till oss ett ansträngt oavgjort, 1-1. Premiär, bortamatch. Det fick duga.

Jag var bäste man på plan, och fick pris för det.

PS. Det är inte utan att man undrar vilka färger kisarna på bilden nedan hade på dressarna? I begynnelsen. DS.

Norsborgs IF

Om man får drömma en liten stund

Om man får fantisera om det förbjudna en liten stund. Om man skrapade fram den där jättevinsten på Triss eller liknande och kunde investera i sig själv och en själsligt uppbyggelig långsam ekonomisk förlust så skulle min dröm vara att öppna en butik. Den där typen av butik där man har ingången i mitten och två skyltfönster vid vardera sidan av entrén. Butik och lager på entré-planet och bostad på våningen över. En Moto-Guzzi motor tillsammans med några snygga basar, lite boktravar och vintage kameror skulle pryda skyltfönstret. Jag skulle anställa någon snubbe som stod i bas- och gitarrverkstaden och reparerade och byggde instrument medans jag ägnade mig åt att köpa och sälja gamla kameror, udda och ovanliga objektiv och en massa olika filmrullar. Jag skulle sälja vintage-klockor och tillbehör. Åka runt och jaga obskyra bil- och motorcykeldelar, sådana som bara kan vara bra att ha och sådant folk eftersöker. I butiken skulle det ständigt stå en panna färskt kaffe i fikahörnan där kunder skulle kunna hänga i sofforna för att få dagen att gå, för att berätta gamla skrönor eller helt enkelt bara för att vänta att deras instrument blir injusterade. En gammal radio spelar jazz och på baksidan skulle det ligga ett garage med plats för två tre bilar och motorcyklar. Det skulle vara fönsterluckor för fönstren och skyltarna skulle vara handmålade. Där skulle jag kunna gå och pyssla, göra ingenting nyttigt för mänskligheten alls. Bara vara ett litet nav i något slumrande samhälle i vårt avlånga land. Det vore en dröm.

Butik

Butik

Butik

Butik

Butik

Speedway i Hallstavik

Jag har så i stort sett så länge jag kan minnas varit attraherad av motorsport men jag tror knappt att jag har sett någon motorsport live trots det. Det har nog blivit så att jag har hanterat mer motorcyklar och bilar än vad jag har sett det köras av andra, bättre förare. När jag och Niklas Johansson kom ner på plats i Holzminden så delade vi motor-historier i ett tempo som skulle ha fått den starkaste nerv att dallra. Vi ägde lokalen den kvällen. Det var fantastiska historier som berättades och vi var båda galna, glada och ärliga.

Flattrack/Dirttrack i USA och Speedway, more or less in the rest of the world, har samma ursprung men har tagit sig olika former. Nu kör vi rundbana, och inget annat än rundbana i Europa och Australien. I USA så är Dirt Track the BIG DEAL. Mitt första Speedway-minne är att jag ligger på golvet under vardagsrumsbordet och ser Anders Michaneck bli världsmästare. Det är med stor sannolikhet ett felaktigt minne då han blev världsmästare 1974, om det är sant är det mitt andra minne från Norsborg.

Fullt sprut

Nu hade jag inget annat för mig och jag håller på att trappa ner min arbetsbörda till att jobba heltid. Det kommer attt ta ett tag då jag är van att ligga runt 160-170% arbetstid per månad sedan flera år nu.
Jag kom på mig själv med att reagera enligt det inlärda mönstret sedan länge att om jag nu blir tillsvidareanställd från 1 oktober så kommer jag ha cirka 2 veckor betald semester att ta ut nästa år. Min första tanke var hur jag skulle kunna jobba då och ha dubbel lön. Lite skadad fortfarande. Lite stressad! På väg att lära om.

Nu körde jag norrut till Hallstavik, som jag bara har besökt en gång tidigare, då som säljare och då även på en tävlingsdag. Ljudet från Speedway-banan och resultatet därav, dåligt med folk hemma, gjorde att det blev en lång dag i Hallstavik den gången. Nu kom jag dit mer än en timme tillgodo. Det var verkligen en trevlg upplevelse. Motor-vrål och metanoldoft

En hamburgare i kiosken och ett program för kvällen, sedan var det bara att vänta in start.
Det var bra.
Det var riktigt bra!
Smattrande/vrålande motorer och doften av bränsle och uppsprätt grus i håret. Underbart.

Hur som helst så lyckades Rospiggarna utnyttja sin hemmaplan och slå Indianerna från Kumla. Resolut och aldrig hotat skulle jag vilja påstå.

Startfållan

Rospiggsledning

Sista böj

Antonio Lindbäck

Jason Doyle

Snövits sju favoritdvärgar

Det tål att poängteras att listan är sammanställd helt utan innbördes ordning och om Snövit hade någon favorit i det här hydet det lär vi aldrig få veta.

  • Glader
  • Toker
  • Butter
  • Blyger
  • Kloker
  • Trötter
  • Prosit

För ytterligare omistlig information i ärendet så rekommenderar jag denna länk: http://blog.svd.se/historia/2014/10/22/de-sju-dvargarnas-namn/.