månadsarkiv: januari 2013

Framflyttade positioner

:: Det verkar vara så att ju mer folk står upp för demokrati och solidaritet desto hårdare övertramp mot detsamma är Sveriedemokraterna redo att begå. När Värnamo Nyheters Lars Alkner vände på SDs eget resonemang i ”Hur många Sverigedemokrater tål Sverige?” och bytte ut ordet invandrare mot Sverigedemokrater så svarade SD-pöbeln med att sänka alla Hallpressens sajter med DOS-attacker.

Dagens Nyheter skriver om händelsen och att rasistsajten Avpixlat har tagit på sig skulden. Avpixlat är ett av SDs antidemokratiska redskap och skulle det nu finnas några i min bekantskapskrets som röstat eller kan tänka sig att rösta på SD så vill jag klargöra att min ståndpunkt är klar. Jag tänker försvara demokratin i Sverige med våld om så behövs. Den eller de som vill ta ifrån mig mina demokratiska rättigheter kommer att möta samma motstånd vare sig de är från vänster eller höger.

Det fria ordet är en rättighet som vi måste värna. Tystas tidningar så tystas individer ännu enklare och det är inte acceptabelt att vi skall ha det så. Att ett parti sitter i riksdagen gör det inte legitimt det visar bara att kunskapen bland de röstberättigade är dålig och att många inte förstår att utan demokrati så skulle de kanske inte få rösta alls. Vill de rösta bort sina egna demokratiska rättigheter så visar det bara på okunskap inte på att vi andra behöver lyda dem. Vi lyssnar och justerar, inte lyder.

Läs artikeln i Värnamo Nyheter här: ”Hur många Sveriedemokrater tål Sverige?

Kom ihåg att det inte är någon i vår generation i det här landet som har behövt kämpa sig till sina rättigheter med livet som insats och om det skall förändras så kommer jag inte att nicka och mumla utan säga min mening. Det går inte att vara min vän om man sympatiserar med SD eller något annat antidemokratiskt parti. Basta!

:: Jag avslutar med några rader från det diktverk som min bror författade för snart tjugo år sedan. Lite kultur som motvikt till all politik.

KUNSKAP

Den gula svärdfisken ovanför dig och den gråtande urnan,
skeppet med vilket vi alla kommer hem, det privata sjökortet,

en vattenkristall och jag låter minnet frysa till glömska,
sirenerna och den brännande sandens gyllene korn,

En vårdag länge sedan när det ännu var ett symbollöst hopp,
min avighet förfalskad till ett självspelande piano,

i det genomskinliga glaset saltet dunstar till drömmar,

en sista beställning innan de stänger våra hudlösa ögon,
ambitionen var en kattliknande gestalt utan multiplikation,

vår kunskap om det förgångna i det sträckta skinnet,
där eldarna blåste nch vinden brann satt vi ned och såg minnen,

allt spelades upp på nytt och din andedräkt var mognaden,
våra avslutande ord en längtan ihoptvinnad av magnetismen,

det du sade påminde mig om en explosion där framför mig.

Vackraste modellen är fotografen

:: Hittade en bild på Elsa med en Pentax KM i handen. Bilden är tagen när hon gick på någon fotoskola av någon som antagligen gick där samtidigt med henne, oklart vem dock.
Jag gillar bilden och kompositionen. Många var de som undrade vad jag och Elsa hade gemensamt när vi träffades men nu vet jag en sak som vi hade gemensamt. Vi hade samma bajonett-fattning.

Elsa med Pentax KM

Uppsala en söndag

:: Söndagens äventyr fick bli en liten avstickare till Uppsala. Jag och Elsa tog med oss  Svenska SmåFlicksFörbundet  till Uppsala domkyrka och på vägen hem stannade vi till i Alsike och fikade i bilen. Utrustade med en pick-nick-korg med bullar, saft och småfrös vi och lyssnade på Prix d’Amerique på radion.

Uppsala Domkyrka

En kort helg

:: Helgen passerade i vad som kändes som dubbel hastighet. På lördagen åkte jag med  Svenska SmåFlicksFörbundet  till farmor och farfar i Hälleforsnäs. Det blev lite kort på julafton tyckte flickorna så jag ville gärna komma iväg med dem så att de fick träffas igen.
Det blir lite långt för flickorna fortfarande att sitta två timmar i bilen vilket enkel resa faktiskt tar i vinterväglag. Det var riktigt halt på riksväg 55 och man fick låta sig roas av det vackra vädret och god musik så mycket det gick.

Det var skönt att vi hade hela dagen på oss och på vägen hem somnade flickorna, båda två, någonstans mellan Södertälje och Skärholmen. De var så trötta att de grät när vi gick in från bilen så det var bara att putta dem i säng omedelbart.

Jag fick en del hjälp att identifiera människor på fotografier från min mormor, jag hade plockat med mig ett album, så sakta men säkert identifieras fler och fler på bilderna. Scannandet av bilder fortsätter och det blir mer och mer som samlas på flickr. Nu senast var det galleriet nedan som scannades in:

Länk:
Ingegerds svartvita

:: Sofia fick en alldeles egen symaskin av farmor och farfar så hon var lycklig och jätteglad. Det skall bli kul att se henne komma igång med maskinen framöver. Hon brukar ju vara enormt kreativ så hon kommer att ha mycket roligt med symaskinen, det är jag säker på.

Vinterpanorama

:: Mina planer för söndagen var att slappa och kanske smyga till mig lite gubbsova på eftermiddagen. Mellan elva och ett hade jag åtagit mig att följa med Karin på kalas. Drygt 20 fyra- och femåringar gjorde vad de kunde för att göra mig än mer sliten.
Efter kalaset var planen att Per skulle komma förbi med Mie så att hon och Sofia kunde leka ihop igen. Då skulle Karin också kunna vara med och jag och Per kunna sitta och dricka te och softa i lugn och ro.
Så långt min plan men strax innan kalaset var över så ringer Per och meddelar att han står med motorstopp på Centralbron. Jag stressar genast hem med Karin och rotar fram bogserlina och startkablar i garaget. Sedan ringde jag Elsa och eftersom hon var på ingång så väntade jag in henne och lämnade över Karin innan jag tog mig till city.

Det var inte svårt att hitta Per eftersom han hade fått hjälp av en vägverksbil som stod med blinkande gulljus bakom honom så att ingen skulle dundra in i honom. Vi slängde på bogserlina och tog oss till Norr mälarstrand där vi vid ett ryck lyckades med konststycket att slita av min bogserlina. Då kopplade vi upp startkablarna och laddade upp hans batteri i cirka tio minuter.
Detta gav resultat och vi tog oss till avfarten till i höjd med trafikljusen vid Stora mossen och där fick vi ånyo ge oss i kast med bogsering. Nu med Pers bogserlina.

GitarrerVäl hemma satte vi igång med startkablarna igen och efter en halvtimmes laddning så kom vi ända ner till Mälarhöjden.

Det verkade med andra ord som om bilen tog laddning igen så jag tror att det kanske bara är ett kabelglapp eller jordfel. Hoppas det.
Nåväl, från Mälarhöjden tillbaka till Bromma med Per för att hämta upp Mie och sedan skjutsa dem till Kungsholmen.
När jag kom hem igen så var det inte lång tid kvar till middagen och jag kände att mitt slappande hade slunkit mig ur händerna som en blöt aborre! Jag får säkert tillfälle att kompensera någon annan dag. Det kändes bara plötsligt som en väldigt kort helg men just nu njuter jag av att kunna sitta i mitt rum och skriva det här för hemsidan innan jag somnar in för natten.

Fler bilder från förr

Berith:: Bilder från nutid i all ära men jag fortsätter att scanna in bilder från förr. Några av de bilder som jag har efter min mormor ser ni här. Det är min mor Berith på den lilla bilden till höger (klicka på bilden för en större bild) och på bilderna nedan så ser man min mormor Ingegerd. På den första bilden står hon längst till vänster och på den nedre bilden står hon längst till höger.
Ingegerd hade så vitt jag förstår ingen utbildning motsvarande sjuksköterska eller barnmorska utan, antar jag, jobbade som något slags barnmorskeassistent när dessa bilder togs (på den nedre bilder har kvinnan precis bredvid min mormor dvs. hätta på huvudet och jag antar att det är avdelningens barnmorska).

En tredje bild, där jag inte hittar mormor finns i samma serie och den kan du se om du klickar på länken nedan:
casselbrant.com/http://casselbrant.com/images/ingegerd-barnmorska03.jpg

Bland alla dessa bilder så dyker det upp mycket bilder på människor som jag inte vet vilka det är och det finns negativ i mellanformat som jag får försöka scanna som de är och vända bilderna till positiva bilder i datorn. Vi får se hur det går. Det kommer mer bilder allt eftersom.

Ingegerd som barnmorska

Ingegerd som barnmorska

Fyndlådan

:: Mitt i allt städande och röjande så sprang jag plötsligt på tre rullar gammal utgången 35mm film. För de flesta kanske det låter som en mindre lyckad upptäckt, att hitta två rullar film som datumet gick ut på för elva år sedan och en som gick ut för sex år sedan men det är ju så att färgerna kan bli rätt knasiga och sköna efter några års oförsiktig förvaring i rumsvärme.
Att det inte är kyltemperatur i kökslådan där de låg det kan jag definitivt lova. Nu skall jag skjuta av rullarna på något trevligt evenemang till våren så får vi se om filmerna skapar magi eller om de har dött.

Länkar:
Film Photography Project
Lomography

Nu hoppas jag att mitt Yashica-hus med M42-gänga visar sig fungera, kör en provrullegenom den nu, så att jag kan använda mina M42-objektiv tillsammans med de här rullarna med färgfilm.
Det blir mer bildskapande under 2013 än under det gågna året hoppas jag.

Foto

Forsatt bunkerpyssel

Red-bellied piranha - serrasalmus nattereri:: Hela dagen har ägnats åt att fortsätta få iordning casselbunkern. Det skall bli ett riktigt rumm, inte bara ett kontor/arbets/avställnings-utrymme för allehanda måsten. Nu skall det bli rum för rekreation. Jag lär alldrig hamna i inredningsmagasinen men det kommer förhoppningsvis bli ett rum att trivas i. Att klinka bas i. Att lyssna musik i. Att läsa i. Att koppla av i.

Genom Twitter fick jag på förmiddagen reda på att Lars Werner, den gamle kommunistledaren hade dött. Nu har jag ju kommit upp i en ålder som gör att man fått lite perspektiv och dessutom minns vad folk har sagt och gjort genomo åren.
På 70- och 80-talen så sa alltid de kommunister man konfronterade i frågan att Sovjet inte var en kommuniststat utan en socialiststat. Riktig kommunism kunde man minsann inte kritisera, för den hade aldrig prövats på riktigt i all sin skönhet, ofelbarhet och glans.
Sedan när Sovjet och hela östblocket föll så ville VPK byta namn till V för de ville inte förknippas med det kommunistiska Sovjet längre. Den typen av svamlig retorik hade aldrig Lars Werner nedlåtit sig till, det fick efterträdarna pyssla med. Det är endast av nostalgiska skäl jag kommer att sakna Lars Werner, inte hans politik. Lars var en av de politiker som man växte upp med när ens samhällsintresse började vakna till liv. Nu minns jag honom som en livfull och bestämd debattör. Det får vara bra så.

Skillnad på folk och folk

:: Sedan jag skrev om detta senast så har fler skrivit i frågan. Först så anslöt Sven Britton, som under de år som HIV-smittan upptäcktes och förbryllade vetenskapen var sjukhuschef på Roslagstull sjukhus som tog emot det störtsa antalet smittade, till min och Hanne Kjöllers ståndpunkt att någon ursäkt inte var på sin plats (Det behövs inga ursäkter för hiv-hanteringen). Sedan gick Jons Gardell i svaromål (Varför bagatellisera det lidande som var?) men hamnade som befarat i ett sidospår. Ingen har hävdat att homosexuella inte fick utstå en massa fördomar men det var inte heller frågans kärna.
Sven Britton förtydligar detta i sin (Det finns alla skäl att inte glömma lidandet) slutreplik till Gardell.

Samtidigt pågick en diskussion mellan Gardell och Svante Nycander i Dagens Nyheter precis det ja ville belysa från början, nämligen att vi forfarande är beredda att behandla människor olika men det är inte homosexuella män som befinner sig längst ut i samhällets utstötta periferi. Där hittar man, som jag redan påpekat, narkomanerna. Nycander påpekar till och med för att tydliggöra att det är skillnad på folk och fä att kravet på tvångsvård naturligtvis var riktat mot missbrukarna och absolut inte de homosexuella männen och det redan i rubriken (Kraven på tvångslagstiftning gällde narkomaner).
ännu ett bevis på vad jag pekat på. Missbrukarna kunde vi ta till vilka integritetskränkande metoder till som helst medans man trippade på tå runt de homosexuella männen vilka man inte vågade ställa krav på alls med rädsla av att kränka någon. Dock visar statistiken över nysmittade under 1990-talet att en smittskyddslag i kombination med höga krav på ändrad livsföring att det går att nästan helt undvika smittspridning och att rädslan för att kränka de homosexuella männens rättigheter gjorde att smittspridningen i den gruppen var mycket mer omfattande än bland narkomanerna.

Länkar:
Roland Casselbrant: Att be om ursäkt för smittskydd
Hanne Kjöller: Torka alltid tårar
Sven Britton: Det behövs inga ursäkter för hiv-hanteringen
Jonas Gardell: Varför bagatellisera det lidande som var?
Sven Britton: Det finns alla skäl att inte glömma lidandet
Svante Nycander: Kraven på tvångslagstiftning gällde narkomaner
Jonas Gardell: Så skapades hatet mot de aidssjuka