månadsarkiv: februari 2012

Till min hustru och staten

I veckan hörde jag på radion en diskussion om olika kyrkor samfund och deras rätt att viga människor.
Debatten idag verkar i mycket utgå från att äktenskapet skall vara en statlig registerfråga.
Det viktiga är att registrera äktenskapen, inte att två människor som älskar varandra lovar varandra och Gud sin kärlek och trohet.

Numera har man kommit så långt att man till och med från vissa präster och samfund med öppen hand är berädd att lämna ifrån sig vigslorätten till samhället.
Det här är för mig ett mysterium.
En av anledningarna som har nämnts är att vissa samfund och trosinriktningar inte vill viga samkönade par utan då kan man få ha sin trostolkning i fred och överlåta på staten att viga par in i äktenskapet.

radion hör jag även en socialdemokratisk kvinna med upprörd stämma bekymra sig över de fel som har begåtts av en muslimsk iman som förlorat rätten att viga par efter att ha begått felaktigheter i ett par fall.
Varför behöver det bli ett problem?
Staten skall inte vara inbjuden på medborgarnas bröllop.

Men vad är äktenskapet egentligen?
Är det ett registrerat tillstånd som grund för beskattning och bidrag?
Är det överhuvudtaget något annat än en affär mellan de två personer som ingår äktenskapet och deras kyrka/samfund?

Vore det inte betydligt mer intressant för samhället att bedöma människors eventuella skatte- och bidragsstatus på exempelvis boende istället för äkta stånd?
På detta sätt så blir det dessutom inget problem med olika bedömningar över hur folk har valt att leva ihop på ett samhällsekonomiskt plan eller på familjeekonomisk nivå heller.
Man behöver inte skilja på sambos och äkta makar.
Den konstruktionen har ju bara krånglat till det när det gäller gränsande lagstiftning och liknande. Låt folk leva med vem de vill. Har man funderingar på hur barn skall ärva eller skyddas juridiskt så kan man lösa det på mycket enklare sätt.
Lår arvsrätten vara underställd testamentesskrivning.
Människor bestämmer bäst själva.

Desutom så blir det helt ointressant för stat- och samhälle om personer som bor ihop är av samma kön, queera eller helt vanliga (vanliga i betydelsen ”i majoritet”) heterosexuella par.

Men varför?

Jo, äktenskapet är en helt igenom religöst samhällsbyggande företeelse.
Att ha borgliga vigslar och andra senare sekulära påfund är ju bara konstruktioner som tillkommit för att man har använt äktenskapet just som ett underlag för juridik och beskattning.
Jag har alltid haft en freudiansk syn på religionen och dess funktion. Att det finns ett behov av tro är något som har kommit till mig på äldre dagar men min grundsyn kvarstår, religionen är det samanbindande gemensamma klister som behövs för att knyta en grupp människor samman och för att få en respekt och gudsfruktan för gruppens gemensamma regler och lagar.
I detta har äktenskapet och bildandet av en kärnfamilj haft en självklar plats och funktion.

Denna syn låg till grund till att jag en gång i tiden beslutade mig för att aldrig gifta mig i kyrkan. Ett kyrkobröllop skulle bara ha varit höjden av hyckleri. Det får vara hur vackert det vill. Är jag inte troende så får jag också avstå kyrkliga traditioner.

Nu ville det sig ju annorlunda i och med att Elsa är troende.
För henne är aktenskapslöftena givna till Gud och har därför den tyngd som behövs.
För mig är äktenskapslöftena givna från mig till henne av den tyngd som behövs.
Mina eventuella löften till Gud har ju ingen som helst betydelse om jag inte tror.

Så vänd på steken.
Staten skall inte lägga sig i vem som gifter sig eller inte.
Det är ett val mellan två människor och deras samfund, eventuellt också Gud, hur man nu ser påp det.

Låt människor bo och leva med den eller de de själva väljer.
Jag är samma juridiska och beskattningsbara person oavsett sexuell läggning eller med eller utan barn.

Jag skall inte påstå att det här skulle göra sakernas tillstånd friktionsfritt men jag kan inte se varför det här behöver vara ett problem.