månadsarkiv: januari 2012

Gamla kameror och fotografi

Nikon RangefinderSom jag berättat tidigare så har jag börjat titta på fotografering med film igen.
Jag får nog erkänna att jag är enormt svag för gamla sextio- och sjuttio-talskameror.
På den tiden av nittio-talet som jag plåtade mycket så var det självklart med en spegelreflexkamera.
Det var det enda riktiga sättet att fotografera på i min värld.

I dag har jag blivit riktigt nyfiken även på mätsökarkameror och på bilden här till vänster ser ni en svart Nikon mätsökarkamera med motor. Det kan vara en av de häftigaste kamerorna som jag någonsin sett.
Jag tycker att den är underbart vacker.
Visst blir det lite ”steampunk” över de gamla sköna kamerorna?

Länkarna nedan går till lite trevlig information om balla kameror och det är fullt av bilder på klassiker att njuta och bli inspirerad av.
Jag får försöka putsa upp mina gamla godingar och ge mig ut och plåta snart.
Kanske skaffa ett kamerahus med M42-gänga för de objektiv som jag har ligger och väntar.

Länkar:
Black Nikon SP
Interview with a collector – Jon Mitchell
In your bag #66 – Jon Mitchell
Interview with a collector – Antony Hands
the Rokkor Files!

Att inte ge upp

För många många år sedan, redan i min ungdom, så bestämde jag mig för att aldrig ta något för givet. Att alltid försöka sätta sig in i vad som skulle kunna hända, att det inte är självklart att du kan gå, se, ta dig fram, styra ditt liv och din vardag, inte ens självklart att du kan tänka fritt.
Det är kanske därför som jag blir så otroligt imponerad av människor som klarar sig trots att de har funktionshinder eller andra situationer som begränsar dem. Helt enkelt för att jag är så otroligt rädd att hamna där själv.

Det är inte bara begränsningen i sig själv som skrämmer mig utan vad som skulle hända med min person, livrädd för bitterheten och hjälplösheten som skulle hot runt hörnet.

På grund av dessa fasor så blir jag så himla imponerad av människor som har en så självklar inre motor att de går vidare i livet utan bitterhet och dessutom med en självklarhet som är avundsvärd. Under tiden jag kämpar med mig själv så fortsätter Mats Laveborn att vara en stark personlighet med projekt jobb och framgång.
I intervjun i P4 Kalmar är han bara sitt självklara jag. det där som skrämmer mig så mycket är hans vardag, hans liv, utan bitterhet men med stor självklarhet.
Mats har jag träffat genom basspelandet och han inspirerar genom att vara sig själv.

Länkar:
Mats bröt ryggen på åtta ställen
Mats har suttit i rullstol i nästan 40 år
En andra skada gjorde honom ännu mer funktionsnedsatt
Mats presenterar basar på träff i Växjö

Lördagsfunderingar

Har varit en händelserik vecka vad gäller jobbet. Inte bara för vår ”Road Trip” till Laxå men även för att vi nu har börjat ge service till våra företagskunder.
Från att endast ha riktat oss till privatpersoner så började vi under hösten 2010 att hjälpa även företagare med brandskyddet och nu försöker vi hitta ett bra system för att utföra årsservice å¨dessa brandsläckare som våra kunder köpt.

Vi försöker nu hitta en metood för service som är effektiv och fungerar bra och min roll har väl varit att vara lite försökskanin.
Det skall bli intressant att se hur det här kommer att fungera.

Hur som helst är det kul att det trevligt att det finns en utveckling på jobbet. Kan vara positivt för alla inblandade.

Road Trip – Laxå

Rastpunkt Laxå blev vårt nattläger när vi ganska snabbt på åkte tillbaka för att jobba i Laxå.
Rykten och vår nyfikenhet tog dock överhanden så vi åkte till Askersund och kikade och bestämde oss för att pröva där. Det visade sig vara minst lika bra som Laxå veckan innan så vi jobbade mest i Askersund den här resan.

Det blev en ganska lagon resa och det är skönt att vara hemma igen. Sent och man är trött och sliten, men faktiskt ändå mest nöjd.

Motell, spela kort, jobba långa pass och åka mycket bil – det är jobbresa modell SBA det!

Motel

Tolvskillingsoperan

casselbrantare i foajenI går var vi på teater. Elsa, jag, Isolde, Erika och Carl åkte till Uppsala och Niclas och Anna tog hand om junioravdelningen av  Svenska SmåFlicks-Förbundet  här hemma.

Vi beställde biljetter för ett bra tag sedan, jag tror att Elsa började prata om den här föreställningen av Tolvskillingsoperan för ett halvår sedan men nu när det var dags att åka iväg så verkade alla inblandade förvånade och såg ut som fågelholkar. Carl som kvällen innan hade fått gå på bio med sina vänner och kom hem kvart över tolv på natten hade mage att börja fråga när vi skulle komma hem igen för att han ville träffa kompisar. Ouppfostrat.

Isolde gnällde om att hon var hungrig. Dålig planering och ouppfostrat.
Erika var den enda som verkade ha någon slags vilja att följa med på teatern.
I bilen på väg till Uppsala rådde snarare begravningsstämning än festdito.

Elsa och jag höll dock modet uppe och eftersom jag alltid har haft en del fördomar angående Bertolt Brecht så blev jag mycket glatt överraskad och tacksamt underhållen av den mycket trevliga föreställningen.
Det var få skönhetsfläckar på framförandet. En borttappad textrad på ett par tre ställen, i övrigt var det en mycket väl genomförd och mycket väl utspelad föreställning.

Skådespelarna verkade trivas och flera av dem spelade sina roller med närmast perfektion så det blev en mycket underhållande stund på Uppsala stadsteater.

På vägen hem var det lite andra miner.
Erika var närmast i chock, föreställningen var alldeles för ekivok för henne. Hon såg ut som om hon för allt i världen inte skulle fråga henne vad hon tyckte om föreställningen. Carl verkade ganska likgiltig men Isolde uttryckte i alla fall uppskattning för evenemanget.

Scen

Vems ansvar väger tyngst

Under hela mitt liv mer eller mindre har jag med jämna mellanrum få se ett skådespel upprepa sig på tv och i tidningar. Det har varit förbryllande och märkligt för det har varit svårt att förstå hur ett kollektivt omdöme kan vara så bortblåst.
Frågan jag hela tiden ställde mig men som aldrig fick något svar var varför man lät en människa som alltid var berusad, var uppenbart väldigt bitter och dessutom fick denna människa uttala sig om barnuppfostran utan att bli emotsagd.

Det var ett enormt mysterium som jag försökte förstå varje gång skådespelet utspelade sig.

Att fulla människor har dåligt omdöme är en allmänt vedertagen sanning. Ändå så var det tydligen helt i sin ordning att vara alkoholist (de flesta som alltid är onyktra när man ser dem har en beroendeproblematik, så är det) och anses vara expert på barnuppfostran?
Var det så att journalisterna och programledarna inte förstod att det var helt olämpligt?
Har journalister och andra inom olika medieyrken ingen som helst förankring i verkligheten?
Her de inte den minsta kunskap om enkel vardagspsykologi?
Varför får människan uttala sig om barnuppfostran som om hon vore en auktoritet på området?
Hon är ju full och bitter! Det är ju en otroligt olämplig kombination och förutsättning för att ta hand om barn!

Jag reagerade redan när jag var i tidiga tonåren. Det var något min egen mor sade när Anna Wahlgren dök upp i tv-rutan, något om att hon var onykter och jag koncentrerade mig och tittade nogrannt, nyfiken som jag var. Jo, visst var det så, människan som satt där var full.
Då fanns det två tv-kanaler och man levde i en bild av att det tv visade var som världen skulle vara.
Att mediepersoner lika väl som andra kunde ridas av demoner och ångest hade redan Lennart Hyland, Pekka Langer och andra folkkära röster redan visat. Att flaskan varit ett universellt symptomlindrande medel med svåra biverkningar var inte heller någon hemlighet.

Men jag satt där, kanske tretton år, och undrade varför man lät ett bittert fyllo leka expert på barnuppfostran?

De oansvariga medlöparna

Felicia FeldtJag följer med intresse den debatt som under 2011 har varit ganska omfattande, den om journalisters ansvar över vad de skriver och publicisters ansvar över vad de låter publicera.
Däför blir det i mina ögon bara stor komik och larv när man läser journalisters egna tankar om dessa frågor.
När Ulrica Widsell ordförande för journalistförbundets yrkesetiska nämnd själv lyckas få ihop ett par lättlästa rader i artikeln ”Förvånande att en publicist vill begränsa den svenska pressfriheten” så tycker hon naturligtvis att det räcker att man kan anmäla, att det inte finns någon som får ta ansvar över den skada man åsamkar någon är inget problem i journalistkåren.

Inte ett ord om personligt ansvar!

Journalistik är en företeelse som lever sitt eget liv, de så kallade journalistiska publikationer vi har är ofta så antiintellektuella talar till de sämst utbildades sämsta sidor på ett sätt som får en att fundera på om det handlar om ett nogsamt planerat matande av massans okunskap.

När jag läser Annina Rabes recension av Felicia Feldts bok Felicia försvann förundras jag ånyo över journalisternas hållning.
Det är viktigt för Annina Rabe att kunna sätta en etikett på boken, ”Jag blir inte klok på vad det här egentligen vill vara för bok”, viktigare än att nödvändigheten att resultatet av hjältinneskapandet också blir belyst.
Att Annina Rabe dessutom fortsätter detta förytliga skrivande med nonsenssanningar som ”Utan kärlek ingen smärta” (var har hon fått det ifrån?) som bas för att recensera texten blir jag mest arg. Det får någonstans finnas en gräns för hur lågt man sätter den intellektuella ribban.
Visst är det en genomgående trend med ytliga texter skrivna av ytliga obildade människor.
Det är dock inget försvar.

Att utrymmet för Felicia Feldts svar måste få utrymme skall inte ifrågasättas. Det kan problimatiseras men att ifrågasätta det visar på feghet och rädsla. Ta tag i problemen men skjut inte budbäraren.

Svaret är viktigt

Felicia Feldts bok Felicia försvann är viktig därför att den visar ett resultat som inspirerats och fått stöd av dåliga och räddhågsna journalister. Om man låtit bli att glorifiera en alkoholiserad kvinnas usla råd om barnuppfostran så hade det kanske sett annorlunda ut. Hur det hade sett ut vet vi inte men med hjälp av dålig journalistik med exepel på helt frånvarande omdöme så kunde detta ske och resultatet är därför viktigt och måste få ta plats.

Annina Rabe avslutar sin recension med orden ”Felicia försvann” är en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta. – och det som om det vore något negativt!
Vrede och smärta är kanske inte helt ovanliga drivkrafter inom konst och litteratur men nu slår den mot någon som har fått hjältinnestatus av Annina Rabes egen yrkeskår och då kan man inte kritisera hur som helst.
Dessutom blottlägger det ett symptom hos den ytliga ansvarsfria journalistkåren i allmänhet, att man inte vågar ta i äkta konsekvenser och smärta.
En ren feghet.

När Annina Rabe vill att Felicia Feldt skall visa något slags acceptans. Då går det för långt!

Road Trip – Mariestad

Hemma igen efter ett par dagar på vägarna.
Nu blev det övernattning och arbete i Mariestad.

Vi kom ner till Mariestad vid 11-tiden på tisdagen och lämnade efter lunch i går onsdag. Jag och Tomas lämnade Mariestad tog oss vidare till Laxå istället. Dels för att inte trampa varandra i hasorna i Mariestad och dels för att komma en bit på vägen hemåt.

Det blir nog dags att åka på en tur igen snart. Det är trevligt att kunna fokusera helt på jobbet ett par dagar samtidigt som man saknar sina barn men det blir mysigt när man kommer hem igen.

Meijers Place

Småkallt och snöfritt

TjejernaJag och flickorna fick oss en rejäl stund i lekparken idag.
Sofia och Karin fick rasa av sig lite och pappa fick lite lagom rosiga kinder i den frostbitande kylan.

Karin ville ha med sig hink och spade till lekparken så jag plockade med en rejäl odlingsspade i plåt för att kunna göra något alls i den frusna sanden.
Efter en stund ute så bestämde vi oss för att gå hem och dricka lite varm choklad och när vi stod på trappan så upptäckte Sofia att dörren var låst och jag upptäckte att jag inte hade tagit med någon nyckel!

Jag hade trott att Carl skulle bli kvar framför datorn eftersom han inte hade gjort några som helst tendenser till att röra sig därifrån tidigare under dagen.

Bilder:
20120107 Lekparken i Eneby

Nu stod vi där utan möjlighet att ta oss in och att ringa till Carl gav samma resultat som förväntat, dvs. inget alls. Att få honom att använda sin mobiltelefon till annat än att spela spel på hemma är stört omöjligt. Han har nog aldrig haft telefonen laddad och med sig när han gått hemifrån.

Som tur var så hade Carl bara gått till ICA för att köpa lördagsgodis. Så vi behövde inte stå och vänta i mer än tjugo minuter. Tack och lov, annars hade det ha kunnat blivit en kall och jobbig eftermiddag.

Att sakna det som hände igår

Alltid vid ett teknikskifte så kommer en massa människor att glorifiera den obsoleta och utbytta tekniken. När vinylskivorna byttes ut mod cd.skivor så fanns det tomtar, som undertecknad, som hävdade den gamla teknikens överlägsenhet.
Även om jag i den frågan hade rätt om ljudupplevelsen (det ÄR mer rymd i ljudet på en vinylplatta) så var naturligtvis fördelarna med den nya tekniken övermäktiga nackdelarna med den gamla.

På samma sätt har det naturligtvis varit med fotografi. Filmfotograferandet har sopats bord tack vare den digitala teknikens framsteg.

Förra året såldes mer än femtontusen nya vinylskivor och det ökar starkt.

En av de starkaste trenderna blend hobbyfotografer i världen är att plåta med film, eller att plåta med gamla analoga objektiv på sina digitalsystemkameror.

Bara det går tillräckligt med tid mellan tiden för teknikskiftet och saknaden av den gamla tiden så kommer det en revival, ett återupplivande, av den gamla tekniken. Inte för att den är bättre men för att den oftast innebär ett annat, alternativt sätt att närma sig företeelsen.

Frihandel

I dagens Svenska Dagbladet diskuteras det analoga fotografiet med anledning av Magnumgruppen och den bok med kontaktkartor som är aktuell (”Magnum Contact Sheets – ISBN: 978-0-500-543993). Direkt efter ingressen så fastslår artikelförfattaren att ”Det analoga fotografiet är på väg att förpassas till minnet” en sådär tio år för sent. Det hade varit ett relevant påstående när teknikskiftet faktiskt var en process. Nu har processen vänt och det analoga fotografiet är starkt på frammarsch bland hobbyfotografer och även bland en del yrkesfotografer.

Jag kan tycka att det är förtvivlat tråkigt när man skriver en artikel i ett ämne som man bara är marginelt intresserad av och därför hamnar i otakt med hur verkligheten faktiskt ser ut just nu. Dessutom så visar artikeln tydligt hur lätt det är att leva i ett rosa skimmer av hur mycket bättre det var förr. Man pratar gärna om hur bra det var när fotograferna fick ”tid att reflektera” mellan filmrullarna.
Aldrig dock att man förskönande beskriver tekniken som var för två generationer sedan, det som har genomgått flera teknikskiften. För om det är reflektion mellan bilderna som nyhetsfotograferna behöver så var väl tiden med glasplåtar ännu bättre med ännu mera tid för reflektion mellan bilderna?

Nej, släpp sargen och kom in i matchen!

Det finns fördelar och nackdelar med allt men sluta försköna det som var sämre än det som kommit nu. Sluta fantisera om det som varit som om det är bättre. Använd den teknik du behöver för jobbet och använd den teknik du behöver för konsten.
Svårare än så är det inte.

Vinterljus

Helg igen – körsång på schemat

Canon EFI veckan fick jag ett samtal från Jens ”LeStrange” Persson i Hässleholm angående en vän till honom i Halmstad som behövde lite handräckning. Det visade vara en kille, Niklas, som jag tydligen träffade i England 2009 när jag och Janne körde hundkoja till Longbridge utanför Birmingham. Det var på IMM (International Mini Meeting).

Nu behövde han hjälp att plocka upp ett par kameror i Fittja och naturligtvis så erbjöd jag mig att hjälpa till.
Eftersom det var Jens som ringde så var det naturligtvis inga problem. Jens har jag lärt känna genom PrataBas.se och där har det ju utvecklats en kultur av att hjälpa varandra med transporter och upphämtning och avlämning så när man träffar folk som behöver hjälp utanför den kretsen så blir folk alltid förvånade över välviljan som erbjuds.

Det var kul att plocka upp grejerna och kamerorna verkade vara i bra skick, byggda som stridsvagnar, Gamla Canon AE och EF verkar vara rejäla grejer minst sagt och det hade ju varit jättekul om man hade haft tillgång till ett gammalt Canon-objektiv så man hade kunnat skjuta en rulle på kul.

Domkyrkan

I dag sjöng Erika och Sofia med kören i S:t Eriks katolska domkyrka.
Jag följde med Elsa och Karin till kyrkan för att höra dem och sedan avrundades det hela med dans och sång för alla ungarna i kören. Både Erika och Sofia såg till att roa sig med sina vänner. Sofia såg verkligen till att få den uppmärksamhet hon ville ha.

Efter hemkomst från kyrkan så stack Sofia iväg till sin kompis Emma och hon tog med sig Karin dit också. Då passade jag och Elsa på att ta en promenad runt Eneby. Det var skönt och det var precis lagom kallt så att det bet lite lagom i kinderna.

Vinterpromenad

Vinterpromenad

Trettio års väntan över

Mika Zibanejad:: ”HE SHOOTS – HE SCORES” Mika Zibanejad var grabben som avgjorde JVM-finalen i ishockey i Calgary tidigt i morse. Det var en helt sanslöst nervpirrande tillställning mellan varven.
Efter ryssarnas vinst mot Kanada i semifinalen där den kanadensiska publiken tyckte att ryssarna ramlade alldeles för lätt och försökte få domaren att visa ut kanadensare så var publiken i Saddledome på svenskarnas sida.
Jag fick nästan gåshud av upplevelsen att höra en kanadensisk publik som köpt biljetter till finalen för att få se sitt Kanada vinna JVM-guld skandera ”Let’s Go Sweden!” gång på gång.

Att Sverige befann sig plötsligt på hemmaplan med starkt stöd från publiken och under de första två perioderna så var det mer eller mindre spel mot ett mål.

Sverige och Ryssland klev av för periodvila efter andra perioden med 39-4 i skott i svensk favör. En fantastisk laginsatts och att efter 30 år få se ett svenskt landslag som vinnare av JVM igen är stort.
Hela laget stod för sin del av hjälteinsatsen. Fantastiskt.

The Russians, who were outshot 58-17 as they tried for a second straight gold medal, finally generated some scoring opportunities in the final frame, perhaps responding to ‘Let’s go Sweden!’ chants from the Saddledome crowd.

Wes Gilbertson – Calgary Sun

:: Det är förhoppningsvis den första av flera viktiga turneringsvinster och mästerskapsguld i den satsning svensk hockey har gjort senaste åren.
Det finns en plan och det är att svensk hockey skall bli bäst i världen!
Tufft men inte omöjligt faktiskt. Vi är en unik hockeynation jämfört med de gigantiska nationerna Ryssland och Kanada och vi är fortfarande den enda nation som har vunnit OS och VM samma år (2006).

Mer hockey

:: Det var fler trevliga hockey-händelser under natten och i Toronto Maple Leafs höll Jonas Gustavsson #50 nollan när Toronto slog Winnipeg Jets med 4-0 på hemmaplan.