Inte alltid ljus

Efter några hårda dagars arbete satte jag mig när klockan hade hunnit förbi midnatt för att läsa igenom och svara på e-post så ringer mobiltelefonen.
Eftersom timmen var sen och jag var hemma ensam med barnen utan möjlighet att åka iväg och fixa någon krånglande värmepump eller liknande så slog jag upp telefonnumret på Hitta.se innan jag svarade.
Det var en vän.
En vän som var i akut behov av hjälp.
Hjälp att låta bli att ta sitt liv.

Med ett konstaterande att det inte längre fanns någon vilja att leva, att ingenting längre faktiskt spelade någon roll.

Samtalet kom oväntat.
Visserligen visste jag att min vän hade haft en depression under hösten så verkade det nu som om den slagit till oväntat som ett knytnävsslag.
Min trötthet gjorde att jag inte klarade att säga rätt saker; jag kände och hörde hur dålig jag var.
Jag kände mig gammal och utan låga!

Efter ett långt samtal så tappade jag min väns initiativ. Han klargjorde att han var tacksam att jag lyssnat på hans sista ord och lade på.

Jag känner honom tillräckligt för att veta att han inte skulle spela ut om det inte var allvar, min vän är definitivt ingen ”drama queen”.

I en annan del av landet.
Vad gör man?
Jag ringde 112 och bad att få bli kopplad till polisen på orten och jag skickade ett SMS i hopp om att en gemensam bekant på orten skulle vara vaken fortfarande, men han hade klokt nog stängt av telefonen.

Tjugo minuter i två på morgonen fick jag ett samtal från en bekant till min vän.
Polisen hade tagit dem till psykakuten och nu satt de och väntade på hjälp.
Det var skönt att någon var med honom.
Jobbigt att vara så långt borta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *