månadsarkiv: augusti 2009

Taxi

Driver license:: Jaha, då skall man se om man kan bli chaufför på yrkesbasis då?
Har skickat ansökan till några Taxi-åkerier. Hoppas man får lite snabba svar så man kan hitta en åkare hyfsat omgående.

Att köra bil yrkesmässigt?
Ja, varför inte, jag gillar ju att köra. Det blir en utmaning.

Sofia kom upp inatt alldeles snorig och eländig. Dessutom hade hon drömt att mamma och pappa dog, säkert en reaktion på Miesens bortgång tidigare i veckan. Nu har hon legat i soffan och snörvlat hela dagen vår lilla förkylda flicka.

Hoppas att Sofia får sova ordentligt inatt…och kanske i sin egen säng…det börjar bli trångt i sängen för pappa nu…

En solig bra dag

När Elsa skulle besiktiga bilen idag så följde jag med och passade på att ta Karin på en promenad under tiden.
Efter att ha fått bilen godkänd och klar så hämtade Elsa upp mig och Karin och vi tittade på varandra och konstaterade att vi hade ett par timmar att umgås tillsammans på. Det händer ju inte för ofta så vi började med att ta en fika på Park konditori där vi avnjöt kaffe och varsin kokostopp, Karin fick en kanelbulle stor som hela hennes ansikte och den höll henne sysselsatt ett bra tag.

När vi lämnade Park konditori så tittade Elsa upp mot tornet på Västerleds kyrka och undrade vad det var för kyrka.
Vi åkte upp och tittade på kyrkan och jag tror nog att det är den vackraste moderna kyrka jag har sett i Sverige. Invigdes 1932 och den var riktigt trevlig.

Nu när vi ändå hade kommit igång så påminde jag Elsa om att Bromma kyrka har målningar av Albertus Pictor så vi tog en tur dit också.
På plats passade vi på att besöka gravplatsen för Elsa farfar, farmor och farbror.

När vi kom hem dröjde det inte länge innan Niclas och Anna kom på besök, nyss hemkomna från Skåne och besök på Kummingården.
Så då fick vi möjligheten till en kaffe i trädgården.
Mycket trevligt.
I dag känns det som det nästan som om det har varit en semesterdag.

Små tassande steg

Farväl MiesenTretton steg har Karin tagit idag.
Eller ja, det är många fler men spontant i en följd så knatade hon tretton steg över hallgolvet samtidigt som hon nonchalant tuggade på ett äpple.
Anars var väl det det enda riktigt positiva en dag då Miesen avlivades och begravdes med tårar och gråt.

Nu lämnar vi detta och går vidare i livet utan husdjur tills vidare.
Det vore dumt att fatta beslut om ett nytt djur nu direkt. Det skulle bara bli ett beslut för att trösta. Bättre att stilla sig och läsa på i ämnet och se vad som kan bli aktuellt i ett senare skede.

I går var vi på besök hos Isoldes farmor och farfar, Yvonne och Thomas.
Det var en trevlig stund i trädgården och en bit god mat innan det var dags att åka hem och natta barnen.

Bilder:
20090823 Hos Yvonne & Thomas

I vanliga fall brukar de ju vara medias små gullegrisar, ”Reclaim the Street-rörelsen” som i Sverige består av aktivister från AFA och andra stökiga vilsna ungdommar med oklara vänsteråsikter.
Svenska medier har ju en tendens att anse att en vänsteraktivist som slänger sten och brandbomber urskiljningslöst är betydligt mer harmlöst än en högerdito.
Varför är helt obegripligt men kan möjligen förklaras av att man ofta gör misstaget att tro att vänsterextremisterna talar för de svaga och högerextremister talar för de starka? Vilket naturligtvis bara är trams; en extremist talar bara för sin egen förvirrade agenda.

Det är helt felaktigt att vi inte skulle ha varit välkomna i Rosengård.

”Mats”, anonym aktivist

• ”Jag säger inte att jag kan göra en bättre bedömning [än de boende i Rosengård] men jag kan göra en minst lika bra bedömning”.
Det säger ”Mats”, anonym aktivist med grumliga vänsteråsikter som anser att det är för många som talar för dem som bor i Rosengård.
Det är ju kul att de själva vill föra rosengårdarnas talan. Deras argumentation är precis som deras politiska ideologi minst sagt grumlig.

På P1 ställer dock ingen frågan till ”Mats” varför de vandaliserade bensinmacken dit de föstes bort av de boende i området?
Varför är det förstörelse överallt där de drar fram?
På vilket sättt belyser det samhällsproblem att kasta sten och brandbomber mot allt som är i ens väg?

Det är barnungar som inte är välkomna. De är fel personer på fel plats vid fel tidpunkt!

Boende i Rosengård

Det är ju förmätet av de boende att tro sig veta mer än extremist-Mats. Han har ju tagit på sig att vara tolk åt hela samhället.
När han beklagade sig under intervjun på P1 i Sveriges Radio så kände jag en aningens sorg över att hans eventuella blivande anhängare antagligen inte lyssnar på den kanalen.
Det är ju svårt att känna sympati för en figur med så uppenbart übermensch-syndrom.

Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Aningen besviken blev jag ju när jag hörde Anna Odell på radion förklara att hon minsann inte hade någon åsikt i frågan utan utförde sitt ”konstverk” för att folk skulle få ”fundera själva över psykvården”.
Men varför det?
Varför inte presentera vad hon tycker själv.
De åtgärder hon utsattes för 1995 när hon var psykiskt sjuk och de åtgärder hon utsattes för nu när hon spelade sjuk var avsedda att skydda henne från att skada sig själv.

De människor som nu anser att hon inte gjort något fel är ju samma människor som undrar varför inget görs när samhället misslyckas med att skydda individer från att skada sig själva.
Eller finns det fortfarande människor som tror att det går att resonera med en psykotisk person?
Då är det ju riktigt illa.

Att inte bälteslägga en person som pga psykotisk sjukdom ooch därmed rädsla, förvirring, inte sällan panik, försöker försvara sig genom att med våld ge sig på sin omgivning elller försöker skada sig själv är att ta på sig ett enormt ansvar. Vem skall ta riskerna med att inte tvångsmedicinera?
Visst skall frågan analyseras och debatteras. Men att spela ut ett scenario som är identiskt med den psykiatriska verkligheten och sedan inte själv ha en åsikt?
Nej, där känns det bara som spekulation.
Dessutom så fachineras jag av att man är berädd att begå en handling, men samtidigt ställer sig frågande inför konsekvensen av samma handling!
Hur resonerar man då?
Hade Anna Odell bara stått upp och sagt att hon stod för sin handling och var berädd att ta sitt straff därför att detta var så viktigt att hon måste belysa frågan, då hade hon haft min fulla respekt.

Ingen anmälde till exempel Odell när hon omhändertogs 1995, under hennes verkliga psykos. Trots att hon rimligen ”sparkade” och ”krängde” minst lika mycket då.

Björn Wiman, Expressen, resonerar som han har förstånd till

När en skribent som i citatet ovan inte tycker att det är någon skillnad på om en psykotisk person sparkar och slår när den blir omhändertagen eller när en frisk person gör det på ren spekulation, ja då måste man fråga sig hur den skribenten anser att man skall behandla sjuka människor?
Menar han då att sjuka människor skall stå till svars som friska?
Eller menar han att en frisk person inte skall stå till svars som en frisk?

Ibland förstår jag inte riktigt varför en del människor ges utrymme i media.
Vilket enormt intellektuellt fattigdomsbevis det är!
Det skrivs idag bara för ”Vulgus profanum”.

Träfrack

Träfrack:: Fredagen var ingen rolig dag.
På förmiddagen var det stora frågetecknet om vi skulle hinna först på de två små lurviga kaninerna eller om det skulle bli två franska vädurskaniner.
När jag hämtade Sofia från skolan så ringde Elsa och berättade att provsvaren på Sofias allergitester hade kommit.
Allergisk mot pälsdjur.
Katt och häst absolut värst.

Så från planer på kaninburar så blev det till att avliva Miesen.

Så nu har Miesen fått en nysnickrad kista och på måndag drar hon sitt sista andetag.
Det har varit sorgliga miner hela helgen och naturligtvis är det enormt tråkigt för
Sofia
men jag tycker nog just nu mest synd om Erika som under sommaren har lånat böcker på biblioteket och läst på om kaniner. Som plötsligt inte får en kanin för att hennes syster blivit allergisk.
Hon tar det heroiskt så här långt, även om hon medger att det är jobbigt.

HARdKåRe

Sagor och kräftor

Karin visar vägen♠ Det blev en trevlig avslutning på det som har varit sommaren 2009.
I måndags så for vi iväg hela den casselbrantska klanen till Hälleforsnäs. Först var det dags för Sagostigen, där vi inte varit sedan Erika var en liten boll av trötta ögon och och söt mössa.
Mor ledde vägen och vi tittade på Hans & Greta och Askungen och Bockarna Bruse och fikade i naturen.

EFter Sagostigen så var det dags för kräftskiva hos morsan och Gunnar. Mormor dök också upp.

Den där västerbottenost-pajen som morsan hade gjort var riktigt riktigt smarrig.
Kräftorna var också helt ok, tyckte till och med att de kanske var de bästa vi har haft på några år nu, men man äter ju bara en gång om året så det är lite svårt att ha koll på.
Gott var det hur som helst och mycket kräftor var det också.
Sofia försökte sig på att skala kräftor också med fingrarna är lite små och svaga ännu, men det kommer.

Kräftor skulle jag med glädje äta fler gånger per år men det kräver lite pyssel och man får vara lite om sig och kring sig med tanke på skal och spad och annat. Därför är inte kräftätning en helt enkel historia när det kommer till att äta det med småbarn kring benen sittandes i knät.
Nåväl, man får vara tacksam för en kräftrunda per år ändå.
Det är alltid något.
Och jag är otroligt tacksam att min mor ser till att ordna med detta år efter år.

Bilder:
20090817 Sagor & kräftor

Rolle vs. Hela jävla världen
Chrysler Imperial♥ Jag och min gode vän Tony begav oss av mot Katrineholm i tisdags.
Det var dags för uppgörelse i tingsrätten mellan mitt företag och ett annat företag.
Redan förra sommaren försökte jag på ett möte med detta företag få till något slags överrenskommelse eller förlikning för att kunna sätta punkt och gå viare i livet.

Då gick det inte alls att komma vidare. Det vi kom fram till efter mötet gällde tydligen inte längre än tills jag gick ut genom dörren.
Nu fick jag och det andra företagets advokatbyrå göra upp det här utan personlig prestige utan bara på de fakta som fanns och med lagmannens kommentarer som guidning för våra alternativ.
Det var skönt att ha med sig Tony som moraliskt stöd, skönt att ha någon att prata med i bilen på väg dit och hem.
Nu kom det en uppgörelse till stånd och jag känner mig i alla fall hyfsat nöjd.
Det kunde gått bättre, det kunde gått sämre. Skulle jag ha drivit det vidare skulle jag behövt både juridisk och teknisk hjälp.
Det hade kostat mer än vad det skulle ha smakat.

På vägen hem stannade Tony och jag till vid Lissma Park eftersom det var tisdag och därmed classic car-kväll. Säkert ett år sedan vi var här senast.

På plats var även Tonys dotter Annika med pojkvän, bil och 12-veckor gammal son.
Jag plåtade det intressanta, deras Chrysler Imperial, otroligt vacker bil, och jag är ju extra betuttad just i Chrysler.

Rubriken ovan, ”Rolle vs. Hela jävla världen” hämtade jag från ett inlägg på PrataBas det bas-forum där jag har mången god broder som bl.a Tarzan som gjorde detta inlägg idag (se nedan).

Tarzan på PrataBas

Sjöfallet

Karin & Anna♣ Söndag och det skyndas på med allehanda sysslor i det casselbrantska hemmet.
Nu har vi kommit hem igen allihopa. Efter min resa till Birminghem med Janne och ett par dagars arbete hemma så följde jag efter familjen till Sjöfallet och fick ett par dagars välbehövlig vila.

NU fick jag också chansen att avsluta Johan CullbergsMitt psykiatriska liv” som jag påbörjade på vägarna genom Europa för en vecka sedan. Den fick jag i present av Elsa för ett tag sedan och har varit enormt sugen på att läsa den.
Jag hann också läsa Albert Engström, ”August Strindberg och jag”, som jag fick av min mor på födelsedagen 1996, så den var verkligen på tiden att jag läste.
Mycket nöjsam läsning faktiskt.

Niclas och Anna var också på plats i Sjöfallet när jag kom dit, det hade jag ingen aning om innan, så det var en positiv överraskning. Fick vi chansen att göra Nian (i SVD) tillsammans ett par dagar.
Erika hade med sig sin kompis Saron och Sofia hade lyckats få en plats i teamet så Erika, Sofia, Carl och Saron såg man knappt röken av, de hördes med önskvärd tydlighet ett antal gånger och de swischade förbi med buller och bång ibland men i det stora hela var de självgående.
Ibland behövdes något större prjekt så Niclas tog med dem ut med ekan så fick de nyladdade batterier och stökade på ett antal timmar igen.

Nu står Elsa och lagar äppelmos med ena benet i isvatten då hon nyss tappade kastrullen med kokheta äpplen i golvet. I går brände hon handen när hon höll på med välling.
Själv sitter jag på mitt rum och uppdaterar hemsidan och ägnar mig åt en del nödvändiga administrativa spörsmål. Det är söndag och skolan startar i veckan för hela ligan utom Karin. Det är mycket att stå i nu.

Bilder:
20090815 Bilder från Sjöfallet

IMM 2009 – Birmingham

Poodle:: En resa att minnas hela livet.
Så kan man absolut säga om den resa jag precis har genomfört tillsammans med min vän Janne.
Jag kommer inte ihåg exakt när det var som Janne kom med frågan om jag ville följa med honom på en träff med Mini-entusiaster från hela världen i Birmingham med anledning av 50-årsjubileumet av denna bilmodell som tillverkades i 5,5 miljoner exemplar fram till år 2000.

Utmaningen bestod i att köra Jannes Mini Clubman 1000 från 1971 hela vägen till Longbridge, Birmingham.
Engelsk ingenjörskonst på 998cc gav mig onekligen lite ångest innan avfärd.
Hur lång tid skulle det ta att komma fram?
Skulle vi överhuvudtaget kunna komma fram?
Det gnagde en känsla av att detta kunde bli en hemsk upplevelse med massor av timmar vid regniga vägrenar med oljiga händer och armar med läckage, trasiga delar och bärgningsbilar.

Redan klocka åtta på morgonen var Janne här och hämtade upp mig. Den mycket optimistiska planen var att vi skulle vara i Quickborn i norra Hamburg till kvällen.
Detta utan färjetrafik, bara bil genom Sverige, hela Danmark och ner till Tyskland.
Med en 25-literstank så hade vi redan bestämt oss innan start för att tanka cirka var tjugonde mil och vid varje tankstopp byta av varandra som förare.
Körschemat fungerade riktigt bra och att köra en så begränsad sträcka gjorde att man inte hann stelna till för mycket eller att tröttna så man tappade fokus på bilkörandet och trafiken.

Två fullvuxna karlar, en lång och en bred…vad i hela friden har ni i den där lilla bilen att göra?

Elsa

Bilen rullade på utmärkt och vi försökte hålla 93 km/h när den rullade.
När vi till kvällen anlände till Quickborn så hade vi lyckats hålla 87,3 km/h i medelhastighet (under tidden bilen var i rörelse) och hade bara varit stillastående 1 timme och 18 minuter, vilket kändes riktigt bra med tanke på hur ofta vi var tvugna att tanka och byta förare. Men jag tror att hemligheten i effektivitet också låg i de täta förarbytena.

Dag två så tog vi oss från Hamburg via Holland och Belgien ner till Frankrike och hamnade som planerat i Calais. På vår resa genom nordvästra Europa hade vi endast sett tre stycken Mini’s. Dessa såg vi i höjd med Braehus där de också svängde av så att vi inte såg dem vidare på vår färd.
Vi lyckades på vägen till Longbridge inte lista ut vilka det var men vi löste senare mysteriet när vi insåg att det var ett gäng finnar som tog vägen via Sverige ner till färjan i Danmark.

över Calais till Dover blev det färja, tunneln hade blivit mycket dyrare och vi var överrens om att detta var en resa på lägsta möjliga budget. I Calais träffade vi ett helt gäng på väg till Longbridge, ett dussintal ungrare, några italienare och slovaker.
Nu började det kännas att det var träff på gång.
Med en rabattkupong på La Parisienne så blev det en riktig middag också. Den enda tillgängliga maten på bensinmackarna genom Europa var samma trista trekantiga sandwichar med smaklöst vitt bröd och lika smaklösa fyllningar.

Vi hade haft en varm resa och ända fram till en bit in i England hade vi upp till dryga 35°C i bilen, i England blev vi dock effektivt nerkylda av ett rejält skyfall som sänkte hastigheten på motorvägen till ner mot 20 km/h som värst. Det var vatten överallt, tyvärr också i bränsle/luft-blandningen genom förgasaren.

Efter mycket om och men hamnade vi då i Longbridge. Själva träffen var placerad i Cofton Park, och det hade hunnit blivit så där härligt brittiskt lerigt.
Vi anmälde oss och fick varsin påse med t-shirts och evenemangsprogram. Ett evenemangsprogram som inte innehöll någon information.
Det skulle visa sig att information och administration inte var britternas bästa sida. Ärligt talat så var hela träffen uselt arrangerad. Besökarna med sina Mini’s var det som var behållningen, britternas arrangemang var i stort sett obefintlig, och det på 50-årsjubileumet. Skandalöst dåligt.

Arrangörerna hade valt att inte nämna var och när olika evenemang gick av stapeln i det program som ingick i avgiften för att deltaga. Detta kunde man läsa i det officiella besöksprogrammet för £5.
Det var dock inte mycket mer information där.
Utställningen för Clubman 40 fanns exempelvis inte omnämnt alls och eftersom Janne skulle ställa ut där så kändes det ju aningen irriterande.

Redan när vi anlände fanns det några hundra bilar på plats och det gick inte att föreställa sig hur mycket bilar det skulle komma in under de följande två dygnen.
Det var en otrolig upplevelse att se så många Mini’s på samma plats, med så mycket underbara och roliga människor.

I jakt på ställen att äta så hamnade vi första kvällen på ett café i Rednal där vi fick en macka som bestod av ett bröd så vitt att det var på gränsen till transparant, bra skinka men en fyllning som det omöjligtvis gick att reda ut vad den bestod av.
Som tur var så hittade vi redan nästa dag ”Old Hare & Hounds” som var utmärkt PUB-mat till bra priser.

En far och dotter från Skottland och ett äldre par från Liverpool blev våra vänner under helgen. Den svenska campen bidrog med flera för mig nya trevliga bekantskaper och det rådde en allmänt positiv och hjälpsam stämning.
Även om det var massor att se, mängder med människor att prata med så blev tre nätter i tält alldeles lagom och vi bestämde oss för att lämna Birmingham en dag tidigare än planerat.
Janne hade fått hjälp med att fylla på det läckande hydralastic-systemet så det var bara att tuffa på hemåt.

Hemresan gick i samma tempo som tidigare. Bilen tuffade också på i ett utmärkt tempo, till och med med en bakramsurrad på takräcket.

4827 kilometer blev det innan vi kom hem.
En resa att minnas.

Bilder:
Bilder från resan till IMM 2009

Fjäderholmarna

Erika och fläskberget Idag var sista chansen för hela familjen att komma ut till Fjäderholmarna och Systrarna Degens Glass-Stuga där Isolde har sommarjobbat i år.
Isolde fick ta emot vår beställnig på husets specialitet ”Fläskberget” som är en skål med 20 kulor glass.
Toppat med maränger, strössel och kex så satte sig familjen i sig hela skålen utan att tveka för ett ögonblick.

Jag hoppas att vi inte störde Isolde allt för mycket i hennes arbete.

Det var en trevlig liten dagsutflykt och det var lite kul att vi även hann med att få se ett ”bungyjump-offer” i Nacka Strand kasta sig ut ur krankorgen över vattnet.
Det var faktiskt lite kul.
Stockholm upphör aldrig att glädja ens öga, det är så vackert i vår huvudstad med omnejd att man borde bli duktigare på att utnyttja denna med fler utflykter och dagsturer.

På båtturen tillbaka mot Nybrokajen så charmade Karin damerna som satt bakom oss och fick dem att gulla loss med henne.
Sofia och Erika var dock så trötta att de bara stirrade tomt framför sig.
Det är nog många som somnar tidigt ikväll i det casselbrantska hemmet.

Inte minst undertecknad.

Bilder:
20090802 Bilder från Fjäderholmarna

jag heter Alva Wiklund!
älskar Carl Casselbrant!? Enda sen 1:an.

Hejdå!!! <3

Hittat på nätet

Lite utflykter

Dopfunt, Täby kyrka♠ Efter en översvämning i huset orsakat av att det låg tryck på i trädgårdsslangen så slocknade vårt bredbandsmodem. Nu har vi äntligen fått tillbaka vår kontakt med omvärlden och det är dags att hålla er uppdaterade om våra senaste äventyr.

Vi har hunnit varit på ett par utflykter under den gågna veckan. Först så gav vi oss av mot Botkyrka kyrka igen.
Vi har ju varit där flera gånger de senaste två tre åren och det har ju alltid varit effektivt igenbommat.
Den här gången kom vi in, men inte utan visst besvär.

Först när vi kom ut till Botkyrka kyrka så var det låst och larmat som vanligt. Så vi satte av mot Salems kyrka, som vi hade ett lyckat besök vid förra året men då gick Elsa på kryckor och orkade inte följa med runt kyrkan och missade därför vad som kan vara en av Sveriges vackraste kyrkogårdar, och platsen där Sankt Botvid först begravdes innan man flyttade honom till platsen där Botkyrka kyrka nu ligger.
Vi tog en liten promenad runt kyrkan och begav oss sedan av mot Hågelby gård för ett litet besök bland hästar och kaniner, och ett besök i järnåldersbyn.

Efter en ganska händelsefattig tur så kände vi att det var värt att försöka åtminstone en gång till vid Botkyrka kyrka.
Och visst, nu var det öppet och vi kunde passa på att ta oss en tur i kyrkan, guidade av tre vänliga frivilliga som gjorde allt för att vi skulle känna oss så välkomnade som möjligt. Barnen lät sig naturligtvis smaka av juice och kakor.

Bilder:
20090728 Bilder från Botkyrka kyrka

♠ På onsdagen gav vi oss av med riktning mot Täby kyrka. Platsen där undertecknad själv döptes 28 april 1968.
Elsa hade redan varit på en guidad tur i kyrkan så hon tog hand om barnen medans jag och Erika gick med på den guidade turen och som vanligt passade jag på att ta en massa bilder.

Det mest utmärkande med Täby kyrka är 1400-tals målningarna av Albertus Pictor, bl.a den berömda målningen när riddaren spelar schack med döden.
Bilden som inspirerade Ingemar Bergman till den berömda scenen i filmen ”Det sjunde inseglet”.
Sedan är det ju otroligt intressant att predikstolen kommer från det gamla slottet ”Tre Kronor”. Predikstolen skänktes till Täby kyrka endast tre år innan slottet så tragiskt brann ner till grunden.

Även pelaren som stödjer predikstolen kommer från ”Tre Kronor”, där pelaren användes som fundament till soluret på gården.

Bilder:
20090729 Bilder från Täby kyrka

Facebook