månadsarkiv: februari 2009

Familjedag

Familjen på promenad:: Sportlovet närmar sig sitt slut och Elsa tyckte att vi skulle göra något tillsammans hela familjen.
En utställning, ”Skuggan av en man”, på Stockholms läns museum, hade hon riktat in sig på och vi samlade ihop gruppen och svängde dessutom förbi Gröndal och hämtade upp Isolde.
Väl framme i Sickla så visade det sig att det var en pytteliten utställning.
Man har vid grävningarne för den nya vägen mellan Sollentuna och Vallentuna satt spaden i en 1500 år gammal kammargrav och försökt plocka ihop en utställning omkring detta med väldigt lite föremål. Det var visserligen informativt det som var och de guldfynd och liknande som man hade skrapat ihop var väl imponerande att se på sitt vis.
Men lite antiklimax var det allt.

Det kändes väldigt bra att det var gratis inträde när vi lämnade utställningen redan efter en halvtimme. Då hade ändå barnen fått svara på frågor på en dator…flera gånger dessutom, och jag hade nog läst alla informationsskyltar åtminstone två gånger.

Eftersom det kändes lite fattigt med utställningen så försökte vi hitta på något annat att göra tillsammans men då alla idéer föll bort av en eller annan anledning så riktade vi in oss på en promenad på Drottningholm.
Isolde ville inte följa med så henne släppte vi av hemma innan vi tog ut riktning Drottningholm.
I bilen på vägen dit hann Sofia bli grinig och sur eftersom både Erika och Carl hade kommit ihåg att ta med sig lite pyssel i bilen.
Så när vi väl var framme vid Drottningholm så hade det gått över gränsen och hon hade blivit fullständigt oresonlig.

Filmsnutten nedan tycker jag visar precis hur sur och grinig hon var.

Det blev en ganska begränsad promenad på Drottningholm. För när jag väl lyckats vända humöret på Sofia så vräkte snön ner och det blev kallt och fingrar och öron.
Vi flydde hemåt igen och har nu värmt oss med fika och scones.

A walk down memory lane

:: Mitt i sportlovet var det idag meningen att Carl skulle tillbringa dagen på fritids. Väl där så uppdagades att de skulle iväg för att simma och eftersom Carl inte hade några simkläder med sig, eftersom han inte hade hängt med i informationsutbytet, så kom han hemsläntrandes igen.

Jag bestämde mig för att ta mig några timmar med min son eftersom Erika och Sofia var på bio och såg Mumin med mormor och morfar.
Carl och jag umgås ytterst sällan på tu man hand och jag skulle önska att jag kunde få honom att visa lite förtroende och våga berätta lite mer om vad som händer i hans liv, i skolan och med polarna.

CarlFörst fick Carl följa med mig till Polisen i Solna eftersom jag behövde ett nytt pass.
Det var snabbt avklarat och Carl var i stort sett knäpptyst hela tiden. Jag hade bränt en skiva med musik som vi båda gillade och gjorde vad jag kunde för att få igång ett samtal…men Carl svarade som bäst med korta ljud.

Efter passpolisen så tog jag med mig Carl till Vällingby Centrum och ett fik. En Coca-Cola och en dammsugare senare hade inte konversationen kommit det minsta längre.
Hur göra för att komma närmare sin son?

Efter fikat så fick jag ta till det tunga artilleriet. Min egen barndom!
Jag styrde kosan mot Norsborg.

Vi parkerade på den parkering där jag slitit ut ett antal gympadojor och tog oss en tur in på Hundhamravägen.
Jag visade Carl var vi satt i sandlådan och kastade stenkula på små ”krigargubbar”, var Anders, min lillebror hoppade ner från ett trätak och skrapade sönder halva ansiktet.
Carl var vi spelade landhockey, bordshockey eller annan hockey överhuvudtaget.
Vi promenerade runt i skogsdungen där jag vi lekte indiander (jag var alltid Cochise) och där vi åkte pulka och skidor på vintern.

CarlSedan fick min son gå samma väg till skolan som jag gjorde i sex års tid.
Vi kollade in var jag åkte skridskor och fotboll…var jag slogs med Jörgen Selin så han blödde ner hela min täckjacka…var jag spräckte benet i underarmen på Jörgen Selin, eller där vi körde varandra i kundvagnar och jag tappade kundvagnen med Jörgen Selin så han slog huvudet i isen och fick hjärnskakning!

Efter ett tag började Carl slappna av och plötsligt så var han så intresserad att han ställde en massa frågor och vi tog en promenad till den lilla livsmedelsaffären som i folkmun gick under namnet ”Nära”.
Stället dit man helst cyklade eftersom de hade en liten altanliknande utbyggnad under tak där man kunde ställa cykeln, och där var golvet lagt i släta hala stenar så man kunde lägga upp sin Cresent eller senare Rex i sladd…
Efter att ha köpt varsin liten godisbit så gick vi igenom området tillbaka mot skogsdungen som var leknavet en gång i tiden.
Nu växer det björksly på ställen där vi gick och åkte snow-racer så att det aldrig växte något. Inte ett fotspår som tyder på att någon leker i dungen längre.
Ingen spolar längre fotbollsplanen till en isbana, där alla var hockeyspelare 1978…men idag var Carl på besök på Hundhamravägen 33…och han älskade det.

Det var en bra dag för far och son
Spännande händelser för länge länge sedan kom till liv igen och äntligen börjar Carl förstå att pappa också har varit en liten kille en gång i tiden.

Trög elev på Konstfack

:: Den ”Konstfacksdebatt” som ”rasade” under förra veckan tycker jag missade ett par poänger under det hetsiga pajkastandet fram och åter.
Det lilla puckot som ville leka farlig underklassyngling (jag är uppväxt i Norsborg på 1970-80-talet, jag är the real deal! Punkt.) har enligt Polisen under flera år varit aktiv med sitt ”taggande” och skadegörelse. Då undrar man ju över examensarbetet?!
Har fem år på Konstfack verkligen inte utvecklat den här eleven alls?
Blev han godkänd?

I så fall har skolan större problem än rent etiska och moraliska!
Då har man ju problem med att entusismera och utveckla sina elever.

Sedan kan man ju verkligen undra över hur ryggradslös ”konstnären” själv är. Eftersom det handlar om ett examensarbete som redan är klart och färdigt så får man ju utgå ifrån att Nug (eller vad kvasikonstnären nu kallar sig) inte har hyrt eller köpt tunnelbanevagnen av SL, det verkar ju svårt att tro med tanke på SL’s reaktion.
Då är det ju bara att, som min kära vän Jan Engvall sa, kliva fram och rakryggat säga: ”-Jag har utfört detta som en konsthändelse och om detta skulle leda till ett straff eller skadestånd så tar jag ansvar för det!”
Dessutom får väl alla konstnärer betala för sitt material?
Inga konstnärer som kan gå ut och ta sig en duk!

Janne nämnde också någon tomte som blev intervjuad av någon av TV-kanalerna och som tyckte att Konstfack skulle stå för kostnaderna som deras elevers skadegörelse och annat belastar samhället med, så att inte skattebetalarna skulle få stå för notan!
Hm, undrar vilka som betalar för Konstfacks verksamhet?
Jag kunde nästan svära på att det var just skattebetalarna!

Nä, nu skall jag inte vara en bitter arg medelålders man mer idag.

Så då fanns det inte mer att säga just nu då.

Snacka om snits!

Sofia, 23 feb. 2009, när hon fick veta hur jag bjöd ut Elsa första gången.

The Speedfreak of Uppsala

Flakmoppe:: Den här veckans mest sedda film på Aftonbladet den häs veckan. Klicka på bilden till höger -> så kommer du till YouTube och kan se filmen där.

Varför länkar jag till den här filmen då?
The Speedfreak of Uppsala och jag träffades för första gången i augusti 2004 på en resa till Höxter & Holzminden i Tyskland.
Efter en väldigt dramatisk landning på flygplatsen utanför Hamburg så hade vi väl en aning adrenalinpåslag. Vi var ett helt gäng som skulle knöka in oss i två hyrbilar och naturligtvis så hamnade Efter en väldigt dramatisk landning på flygplatsen utanför Hamburg så hade vi väl en aning adrenalinpåslag. Vi var ett helt gäng som skulle knöka in oss i två hyrbilar och naturligtvis så hamnade The Speedfreak of Uppsala och jag som chaufförer i varsin bil. Hela vägen från Hamburg till Höxter pågick en tvekamp som gick ut på att jag försökte köra om och The Speedfreak of Uppsala försökte hindra mig.
Det gick fort det var inte alltid enligt lagboken och det var farligt. Men det var framförallt haghastighetsvansinne av bästa märke.

Vårt första möte var skön och medveten tuppfäktning. Väl framme på hotellet i Höxter höll vi hov.
The Speedfreak of Uppsala & jag berättade historier för en fascinerad och storögd publik.
Och vi hade funnit varandra!

För ett tag sedan så pratades vi vid och det visade sig att The Speedfreak of Uppsala hade fått en gitarr i julklapp av sin fru och var lite sugen på at träffas och jamma lite. Så för ett par veckor sedan så fick vi äntligen till det. Familjen Casselbrant packade sig iväg till Uppsalas slättlandskap och hälsade på hos familjen Speedfreak.
Det blev osedvanligt lyckat.
Barnen lekte sig halvt medvetslösa med varandra och vi hade en riktigt riktigt mysik lördag tillsammans.

Dessutom så fick jag se den i verkliga livet ”Flakmopeden från helvetet”! Det just nu hetaste motorfordonet på internet.

Så det är väl dags att säga hej och välkommen till my bent soul brother, Niklas Johansson…

750 sidventilare

Moralpanik i människofabriken

:: Med anledning av följande artiklar i nyhetsflödet:
FI: Fri abort mänsklig rättighet, Vårdguiden, Metro, RFSU, SVT, SvD

Från 1975 och fram tills igår så var fri abort en självklarhet i Sverige. Frågan har inte kunnats debatterats eller ifrågasättas på något sätt. Abortfrågan är kanske den fråga som bäst visar hur det bara får finnas vissa åsikter i offentlighetens ljus. Enligt RFSU så är ”Fri abort är en förutsättning för att alla barn som föds ska vara välkomna”.
Men nu har moralpanik utbrutit och plötsligt skall Socialstyrelsens läkare undersöka om man kan hindra människor från att få veta barnets kön. Detta för att stoppa denna anledning till abort.
Plötsligt så finns det en anledning till att frångå den självklara aborträtten.
Sakmässigt obegripligt egentligen, det som hänt är ju att feministiska frågor har kolliderat med varandra och frågan imploderat.

Min åsikt är klar. Stoppa den fria aborten, den var ett misstag från början. Vi måste arbeta med attityder istället. Det finns inte längre något fult med att få barn som ogift. Därför är frågan i mycket på en annan plats än när diskussionerna gick höga på 60- och början på 70-talet.

:: Jag hamnar ofta på en udda plats i diskussioner om religion och angränsande frågor som t.ex abortfrågan. Anledningen är att det inte finns plats för någon med min ståndpunkt. Människors fördomar och behov att placera in sin omgivning i fack gör att jag hamnar på undantag.
Låt oss ta abortfrågan som exempel.
Jag är ateist och abortmotståndare.
Se där, hur skall man då kunna förhålla sig till min ståndpunkt.
Det verkar vara helt hopplöst att kunna förhålla sig till. Abort är ju en rättighetsfråga så om jag inte är kristen eller muslim eller något annat som man kan hänvisa till som förvirrat tillstånd så måste jag ju bara vara rätt igenom ond!

Frågan är oerhört känslig. Det förstår alla.
Men att jag är emot aborter skapar ofta en aggressivitet hos den eller de som jag diskuterar frågan med. Flera har sagt att det minsann inte är ett lätt beslut och att jag vet inte hur det är att varit tvungen att genomgå en abort.
Att då försöka förtydliga att jag inte har något som helst emot människor som har fattat beslutet att genomgå en abort utan har tagit ståndpunkt emot abort då jag är emot att någon överhuvudtaget skall ha rätt att besluta om att ända någon annans liv är ju helt meningslöst.

Man kan helt enkelt inte vara emot abort. Punkt.
Det är en rättighet och en feminismens grundpelare.

Men hur kan det vara en rättighet?
Jag förstår inte detta alls.
Om det ligger medicinska svårigheter bakom att det inte skulle kunna gå att föda barnet eller att mamman blivit våldtagen och därför vill genomgå en abort så kan jag absolut förstå och acceptera det. Även om jag har svårt för att straffa det ofödda barnet för att dess far är våldtäktsman. Att straffa kommande generationer är lite gammalsvenskt på bondkristet vis som folk ofta reagerar på när det bara är känslor och ingen hjärna bakom.
Att ta någons liv är ju faktiskt ett större brott.
Att använda termen ”ofött barn” eller ”ofött foster” visar bara på att man inte förstått att livet växer och inte plötsligt uppstår vid förlossningen. Ytterligare ett tecken på gammal tomtar och troll-tro.
En kvinna har full rätt över sitt ofödda barn. En man har inget att säga till om, han har inga rättigheter i det beslutet men han skall helst vara pappaledig direkt efter födseln?
Hur det resonemanget nu går ihop?

Grundsynen är alltså att en kvinna alltid har oinskränkt rätt att besluta om det barn hon bär skall få leva eller dö.
Det är helt legitimt att hänvisa till att ”barn inte passar in i min livssituation just nu” och liknande snömos.
Om det inte passar in med barn så får man väl se till att skydda sig då?
Svårare än så är det inte. Dessutom i en tid då sexuellt överförbara sjukdommar ökar så är det ju ett direkt bevis på att man inte klara att fatta allvarliga beslut ens över sig själv om man inte klarar den biten. Än mindre fatta beslut över det barn man skaffar.

Den här frågan med kvinnans oinskränkta makt över om en graviditet skall fullbordas eller inte börjar dock bli mer och mer ifrågasatt. Flera vänner och bekanta som jag har frågat har sagt att det är väldigt märkligt att de själva inte har något att säga till om när det gäller deras barn. Samhället ger först signaler om att det är deras ansvar och skyldighet att ta på sig en viss papparoll men sedan har de i praktiken ingen rätt om de nu gör en kvinna gravid?
Vari ligger logiken?

Anledningen till att jag ens ids skriva om det här är en diskussion som jag först hörde segla upp på radion under gårdagen. En läkare som tyckte att det var olustigt att en kvinna hade fått utfört två aborter på den kliniken som han arbetar på. Detta efter att hon fått reda på att det var döttrar som hon bar på.
Nu sker det något intressant, den ideologiska frågan krockar med sig själv!
Jag lystrade noga eftersom det plötsligt blir väldigt förvirrat i nyhetsförmedlingen. Plötsligt är det inte längre självklart att denna kvinnan skall få ha sin oinskränkta makt över liv och död.
Varför? Jo för att det går emot att det var just döttrar som aborterades!

Nu kan man ju fråga sig om det hade blivit samma ramaskri om det varit söner som aborterats, men dit skall vi inte nu.
Det är intressant att se att aborträtten plötsligt inte är lika självklar.
Nu börjar man panikartat att se över lagar och regler (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2478445.svd) för att se om man kan förbjuda att använda fosterdiagnostik för andra ändamål än för strikt medicinska.
Det skulle ha gjorts för länge sedan av helt andra orsaker, men nu vill man alltså inskränka aborträtten en smula.
Det utbröt moralpanik, och varför? Jo, därför att i det här godtrogna och lite naiva landet så utför kvinnor bara abort av ”legitima skäl” dvs. politiskt korrekta skäl.
Det var bra att det dök upp ett fall som skakar om lite i frågan, särskilt eftersom det innebär att den som feministisk fråga imploderar!

Veckans politiska hjältar

:: Anders Björck som avgår från Försvarets Underrättelsenämnd pga. FRA-lagarna.
Läs mer här…Bra jobbat Björck. Så skall det se ut, mer sådant bland våra politiker. Att rakryggat stå för sin övertygelse.

:: Lars Ohly som högröstat protesterar mot Moderaternas nya förslag på invandringspolitik.
Läs mer här…Nu klagar ju Lars Ohly högt och ljudligt på precis ALLT. Men även en blind höna kan hitta ett korn och den här gången är herr Ohly på rätt sida när Moderaterna ytterligare en gång (se ovan) går emot ett fritt samhälle. Bra jobbat.

Alla hjärtans dag

:: Alla hjärtans dag…när jag väl släpat mig ur sängen och knakat ryggen rak och hasat in i duschen så dunkar det på badrumsdörren:
Pappa, pappa, kom det har hänt något viktigt!
Du får vänta tills jag duschat klart och klätt mig gumman.
Men det är viktigt. Ta med kameran.

Väl klädd och nybadad så får jag veta att dagens stora händelse är att Elsa dragit ut den tand som Sofia suttit och pillat på i någon vecka nu.

Det hela är dokumenterat och fotograferat och så passade vi på att plåta lilla fröken Karin också.

Bildgalleri:
20090214 Sofia & Karin