månadsarkiv: december 2007

Julen kommer

Två dagar kvar till jul och nu tycker jag banne mig att jultomten får komma hit och lätta upp stämningen. Jag har så ont i kroppen att i dag lade jag mig bara på sängen och rörde mig inte en millimeter på fem timmar.
Nu vill jag se glada barn, äta god mat och höra hemska julsånger.

I går fyllde jag 40 år, grattis mig.

Nå, var fan är den där fete röde skägglurken?
Nu är det jul!

Lite sköna länkar

Ines Uusmann hade rätt. Sveriges kanske mest flagranta felcitat var i grunden ett ifrågasättande om vårt planlösa surfande skulle bytas ut mot ett mer målmedvetet dito.
Som sagt, det planlösa surfandet har i alla fall för min del upphört helt. Jag läser ett begränsat antal sajter och letar snabbt och effektivt upp den information jag behöver utan onödiga stopp på vägen. En viss skillnad mot hur det var för en tio år sedan, minst sagt.
Så därför firar vi Ines Uusmann med några sköna länkar:

Intervju med Bruce Iglauer om Hound Dog Taylor
Lexin – ovärdelig hjälp när du tvekar om stavningen
Peter Karlssons underbara värld
Tjuvlyssnat – en god tjuvlyssning förlänger livet
V-Max – fortfarande den skönaste japanhojen

Min stund i rockhistorien – III

Så har det då hänt. Jag har musicerat inför publik, offentligt.
Vår första spelning någonsin.

Studiefrämjandet, som håller oss med replokal och diverse utrustning hade öppet hus.
Bara en låt men ändå, om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag under 2007 skulle stå på en scen med ett instrument i mina händer och spela en låt som jag till och med har bidragit musikaliskt, och inte nog med det, jag sjöng bakgrundssång också, då hade jag utan att tveka kallat den personen för en lallande idiot.

Oddsen på det här var höga för ett år sedan. Men gosse, gissa om det var kul.

Vi lär återkomma.

Fest för de två 40-åringarna

Så var det då dags. Den 8 december hade jag och Elsa vår gemensamma 40-årsfest. Elsa fyller ju år 18 november och jag 21 december så den 8 december hamnade nästan mitt emellan de två datumen.
Vi hade bestämt oss redan i våras att vi skulle ha en rejäl fest där vi skulle ha plats för alla dem som vi ville fira våra födelsedagar med.

Enebybergs gård och mat och servering med hjälp av Paul Degen (nej, inte den Basel-födde konstnären) så bjöds det på förstklassisk mat i en underbar miljö. Men pricken över i:t var ju våra underbara gäster.

Tack för att ni gjorde vår 40-årsfest till ett minne för livet.

Min stund i rockhistorien – II

TreatDet hände sig en blöt afton vintern 1988/89 då jag och min vapendragare Matte Welin var ute på en av våra långa indränkta sessioner som började när dygnet startade. Vi slutade jobbet på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen vid midnatt och brukade sedan programenligt bege oss till M•bar•go på Bergsunds strand (som mot alla odds fortfarande ligger kvar…och bardisken är banne mig densamma fortfarande) där sista beställningen brukade gå i stort sett när vi klev in vid 00:05. Våra beställningar brukade vara en av två möjliga. Antingen så beställde vi tre stora stark var eftersom vi redan planerat att gå vidare, eller så beställde vi varsin stor stark och jag ägnade tiden till stängning klockan ett att tjata, gnata och argumentera för att vi skulle fortsätta vår färd genom natten mot Mattes bättre vetande och erfarenhet.
Oftast fortsatte vi.

Efter M•bar•go var det Kungsträdgården som gällde. Där hade vi möjligheten att välja mellan Café Opera, Victoria och Daily News. Jag tror att vi var på Dailys en enda gång och på Cafét en handfull gånger. Det var Vickan som var vårt ställe i Kungsträdgården på den här tiden.
Vickan hängde man till stängning klockan tre. Eftersom vi oftast kastat i oss våra tre stora stark på M•bar•go så var vi småtankade när Vickan stängde och nu ville man ju inte sluta kvällen, vi hade ju just startat.

Stället vi avslutade våra frostnätter på var Longhorns i Södra Hammarbyhamnen. 50 meter från entrén till Ahlsell VVS, vår arbetsplats, satt vi till arla morgonstund och lite till. ölen flödade ymnigt ur gudarnas horn. Longhorns var en svartklubb.
Vägg i vägg låg Pipeline, en betydligt mer ansedd svartklubb som mellan varven förekom i kvällspressen då man gjorde regelbundna tillslag mot klubben och ibland lyckades få med sig någon packad kändis från stället.

Vägg i vägg låg alltså Longhorn. Inte ens polisen verkade känna till stället med tanke på hur lång tid det tog innan de ”raidade” stället. På den här tiden hade kokainet slagit igenom ordentligt i Stockholms nattliv (något som kvällspressen verkar förvånade över fortfarande idag med jämna mellanrum) och eftersom detta var en svartklubb som ingen trodde att polisen kände till så var det ordentliga mängder av denna drog, plus amfetamin och röka naturligtvis.
Två absurda scener med kokain från Longhorns minns jag fortfarande starkt.
En gång när jag var riktigt sliten och trött och satt vid ett bord med min öl i handen (var det Heineken de sålde?) bredvid två dryga typer som skröt om sina snövita affärer. En av biverkningarna på kola är storhetsvansinne och odödlighet och de här två figurerna hade fått sin beskärda del av megalomani, tro mig.
Det skröts i massor om hur många kilo som flyttats mellan olika spelare och det var ett sandlådeskrytande utan dess like.
Till sist var ena snubben tvungen att visa sin storhet.
Han öppnar sin väska under bordet och slänger upp en påse med det vita pulvret och det är ingen tvekan, detta är en kilopåse!
Han slänger upp stilett och skär ett snitt längs med hela påsryggen och säger något i stil med:
Ta för er!
Jag var vid den här tiden som jag nämnde trött och sliten. Jag var 19 år. Och framför mig låg det vakenmedicin för massor av pengar och jag var inbjuden på festen.

Jag har ännu idag inte tagit narkotika och kommer antagligen aldrig att göra så, men den där gången var det nära, frestelsen var stor.

Det andra minnet är från det tillfälle då Longhorns då äntligen hittades av polisen.
När de stormade in och alla, jag säger alla, reagerade blixtsnabbt när killen i dörren ropade att polisen kommer.
Det var ett snöfall inomhus.
Ett snöfall av små grampåsar med kola som singlade genom luften och som täckte stora delar av golvet.

Det hände att Matte och hans band Blueheads spelade på Longhorns. Matte spelade bas och vad jag minns, vilket inte är mycket, så spelade de bara covers.
Vid några tillfällen dök ett par av killarna från Treat upp på Longhorns och tydligen kände Matte gänget.
Treat var på den här tiden det stora bandet efter Europe och jag vet inte om det bara var som jag upplevde det men jag tyckte att de var skitdryga.
Det var Robban Ernlund och en kille till, kan ha varit gitarristen Anders Wikström men jag är inte säker, som dök upp och naturligtvis genast fick en hög med ryggdunkare runt sig.
Jag var ju en hårding från Norsborg och tyckte redan på den här tiden att Treat var ett uselt band så jag förstod aldrig varför det alltid svärmade en klunga runt dessa, i mina ögon wannabies?!

Vid ett tillfälle så dök Treat-killarna upp när Blueheads skulle lira. Det var naturligtvis en spontan kul grej, men jag tyckte då att det bara var fånigt poserande när Robban Ernlund gjorde Blueheads sällskap på scen och tog över sången.
Jag diggade på framför scenen trots vad jag tyckte, det störande momentet på sång, det var ju ändå Rock’n’Roll.
Plötsligt ramlar eller puttas jag framåt och för att hålla balansen och inte ramla så tar jag ett halvsteg framåt och sätter ner foten…och får olyckligtvis foten över Robbans mikrofonsladd.

Robban tystnade…ofrivilligt men det var verkligen inte min mening.

Jag förstod senare på Matte och på blickarna från Treat-killarna att jag ansågs vara något som katten hade släpat in.
Men vadå, jag var 19 år ung och hade fått ytterligare ett: moment in Rock’n’Roll!
😉