månadsarkiv: oktober 2007

Oktoberbilder

Här har jag samlat lite blandade bilder från oktober 2007. Lite bilder från Komministervägen 23, några från jobbmiljöer och den enda bilden på min bror i Sjöfallet.

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157603291698480/

Miesen och Sofia

Schack mot Roger

SchacköppningInte för att jag riktigt förstår ”hajpen ” med Facebook men en fördel är ju möjligheten till distansschack på ett bra sätt.

Nu har ROger utmanat mig på en match så det skall bli intressant att se om vi klarar att fullfölja.

Jag har försökt hitta en schackmotståndare på rätt nivå länge men det har inte lyckats blivit något av den saken.

Senast var det väl Elsa bror Martin som gjorde ett försök till distansspel.
Det gick några drag innan det blev stop och rann ut i sanden.

Senast jag hade ett spel som gick från start till mål så var det 1995.
Då spelade jag med Ove Mattsson, en läkarstuderande som jobbade extra på den avdelning jag jobbade på på Sabbatsberg sjukhus.
Sedan dess har det varit hopplöst att hitta en motståndare.
Jag vill ju helst möta någon som inte är för bra heller, då blir det inget roligt alls.

Därför skulle det ju vara kul om vi lyckat hålla spelet levande, jag och Roger.
Kanske till och med lyckas få det här att bli en stående händelse.
Med tanke på hur sällan jag och Roger hinner träffas numera så vore det ett perfekt sätt att hålla regelbunden kontakt.

Dragen så här långt kan du se här nedan.
Det verkar kunna bli en aggresiv tillställning.

One Moment In Time – II

Rolle, maj 1994• I Maj 1994 jobbade jag på Huddinge sjukhus och hade dessutom sedan en månad jobbat på Sabbatsbergs sjukhus. Den här bilden togs antagligen en helg då jag var inne på något av mina sista extrapass på M89, sedan blev det avd.11 på Sabbatsberg för hela slanten fram till april 1996.

Äventyret på Huddinge sjukhus började för min del på Roslagstull sjukhus hösten 1990. Jag hade jobbat ungefär ett och ett halvt år på ett behandlingshem för alkoholister i Håknäs strax utanför Järna när deras dåligt skötta ekonomi ledde till nedskärningar och som sist in så fick man snabbt respass.
Jag ville dock gärna fortsätta inom missbruksvården, jag hade fått lite blodad tand.
På vinst och förlust sökte jag ett jobb på Roslagstull sjukhus där de precis skulle öppna en avdelning för infektionssjuka missbrukare.

Först blev jag placerad på avd.9 (har jag för mig att det var) för att ”lära mig om infektionssjukvård från grunden innan du får komma till avd.11”. På avdelning 9 låg det till största delen äldre kvinnor som var färdigvårdade sedan flera år tillbaka men som kommunen inte ville ha att göra med.
Så vad jag lärde mig om infektionssjukvård på den avdelningen var sådant jag kunde ha lärt mig på vilken avdelning som helst.
I rättvisans namn skall jag väl erkänna att jag lärde mig en hel del om Hepatit och annat och jag hade mycket trevliga arbetskamrater på avdelningen. Bland annat så gick vi på teater upprepade gånger och inte sällan så lagade vi mat tillsammans för att få en trevlig stund tillsammans även på arbetsplatsen.

Väl på avdelning 11 så fick jag ånyo ta upp arbetet med missbrukare. Infektionssjuka missbrukare, vilken innebar att cirka 70% av patientgruppen hade HIV/AIDS-relaterade sjukdomar och jag vågar inte ens gissa hur många procent som hade Hepatit.
Ett kort tag jobbade jag dagtid på avdelningen men ganska snart gick jag över på en natttjänst.
Innan jag började jobba nattetid hann jag dock träffa två personer som skulle visa sig betyda mycket på det personliga planet framöver. Bjarne och Per Han. Bjarne som jag umgicks mycket med de närmaste åren och Per som fortfarande dyker upp i mitt liv med jämna och ojämna mellanrum.

I mars 1992 slogs dörrarna igen på Roslagstull sjukhus efter 100 år.
Man flyttade ut hela infektionskliniken till Huddinge sjukhus. En anledning var att det på norra sidan av Stockholm fanns två infektionskliniker (Roslagstull och Danderyd) och på södra sidan ingen. En annan avdelning var antagligen att Roslagstull sjukhus (tidigare Epedemisjukhuset) hade lokaler som började bli gamla och svårjobbade.
Dock var det två avdelningar som inte fick plats i den nybyggda moderna infektionsbyggnaden. Vi och min gamla avdelning 9.
Hur kunde man missberäkna antalet avdelningar?
Eller handlade det som vanligt om politik?

Om jag inte minns fel så var det sommaren 1993 som halva infektionskliniken blev uppsagd (tre, fyra dagar efter att vår klinikchef informerat oss om att uppsägningar skulle drabba max ett par tre tjänster och att kliniken ordnat så att dessa personer skulle kunna vara kvar på andra positioner. Fan, det snacket köpte man ju och kände sig säker…lurad igen) och vi var väl de flesta som accepterade att vara kvar på vikariat och ”vid behovs”-anställningar för att få in våra inkkomster.

Bjarne och jag började snart på varsin metadonmottagning (Bjarne jobbade kvar på sin metadonmottagning medans jag bara blev kvar ett halvår) men jag fortsatte att jobba extra på adelningen (M89) tills jag hade rotat mig något på avd.11 på Sabbatsberg.

Bilden togs av Åsa Liljekvist, en av mina arbetskollegor.

Tillfälligt avbrott

TestbildI två dagar har sajten legat nere…eller egentligen inte.
Det var bara jag som klantade till det och fullständigt glömde bort ett par inställningar i routern.
Så kan det gå.

Och jag som nästan var på väg att byta webbserver…

Hemska tanke…eComStation är ju underbart.

För övrigt: Per Morberg kan vara det bästa som har hänt matlagningen – i Sverige – sedan ”BullenBerglund.

Ja nu skall vi alla stoppa våldet…suck!

FistIbland blir man bara så djävla trött. När man alltid kommer tillbaka till samma gamla moralistiska argument som aldrig leder någonstans och alltid av samma anledning:
Alla är lika rädda för att ta konsekvenserna av verkligheten eftersom verkligheten kräver ett personligt ansvar av en yrkesgrupp och dessutom av föräldrar.

Anledningen till att tonårspojkar (i första hand, jag envisas ju med att inte vara genderblind) slår varandra så att skallarna spricker är inte, jag upprepar, INTE att de tittar på våldsfilmer, spelar dataspel och liknande.
Det hjälper inte att informera en testosteronstinn tonårspojke med neurologiska data, hur pedagogiskt förpackad informationen än må vara.
Så förslaget från någon förvirrad neurolog går bara bort, helt enkelt.

Inte om man inte gör vad som måste göras!

Absolut ingenting har hänt vad gäller hur man hanterar våld i en högstadieskola sedan jag genomled eländet i Norsborg för 23 år sedan.
Om två 14 åringar spöar skiten ur den tredje på ett skolområde kallas det för mobbing som bäst. I resten av landet kallas det för allt från grov misshandel till dråpförsök och renderar kännbara straff.
Men inte i skolan. I skolan kan du bete dig som en djävla gris, en översittare och våldsverkare utan att behöva oroa dig för att du skulle behöva stå till svars för dina handlingar.
Eftersom våldet fortfarande är utanför övrig bedömmning i skolorna i Sverige så är säkerligen det sexuella våldet likaså utanför lagen fortfarande.
Det vi killar utsatte varandra och tjejerna för under hödstadietiden ledde på sin höjd till att någon speciellt känslig lärare kunde kommentera det, men i övrigt…ingenting.

Skolorna/lärarkollegiet har lärt sig att hålla sig utanför inblandning och ansvar genom att kalla vad vi andra kallar för förtal, misshandel, våldtäkt, övergrepp i rättssak, dråpförsök och utpressning för mobbing.
Mobbing är ju ett enklare sätt att hantera verkligheten på. Mobbing må vara moraliskt förkastligt men vi vet ju alla att om någon säger mobbing så samlar vi oss inte i Kungsträdgården för att manifestera mot något överhuvudtaget.
Men vad händer när ett ungdomsgäng gör precis vad de har gjort under hela sin högstadietid? Men då utan att det hade några som helst konsekvenser?
Vill man ha skillnad är det dags att ställa kraven. Kraven på skolan, på lärarna och föräldrarna.

Om lille Lars pappa inte anser att lille Lars kan göra några fel så kan lille Lars pappa gott få ta konsekvenserna av sin ännu inte myndige sons handlingar (att lille Lars ännu inte är myndig borde ge hans föräldrar en vink om vem som skall ta ansvar och konsekvens).

Vi har skapat en fristad för allehanda omoraliskt och olagligt handlande, vi har kallat det för skola, och vi vill att någon annan tar ansvar.
Nu får vi betala priset.

Så sluta gnäll.
Våga ändra på situationen istället!

Nu skall man manifestera mot gatuvåldet och säga usch och fy, men när en lärare tar av en elev en störande mobiltelefon under lektionstid är det att inkräkta på elevens integritet?!
En människa som inte klarar att hantera den frihet han har tilldelats måste man integritetskränka, det bygger hela vårt system med lag och rätt på. Kom ihåg det.

Min stund i rockhistorien

Rock and rollI december 1983 var jag på den konsert som för alltid kommer att leva i minnet som den bästa som jag har bevistat. Det var Strindbergs, mina stora hjältar på den här tiden. Deras debutplatta ”Bibeln” snurrade ständigt på vinylspelaren hemma och jag hade upptäckt KSMB alldeles för sent, jag såg deras näst sista spelning innan jag riktigt tände på deras musik och när Johan Johansson gick vidare med Strindbergs så var jag med från början, jag ville inte missa en låt.

När jag kom hem efter spelningen kunde jag konstatera att det var den svettigaste konsertupplevelsen jag hade haft, så långt (och svettigare spelning har inte upplevts till dags dato heller). Min t-shirt var genomblöt rakt igenom, min college-tröja var svettig under armar, över bröstet och över ryggen, min skinnpaj var svettig på baksidan av ryggen. Jösses.
Jag tog ett långt bad för att komma till sans igen.

Mitt minne av konserten så här tjugofyra år senare var att jag vid ett tillfälle hamnade brevid mikrofonen vid Johan Johansson. Jag hade för mig att jag sjöng med i ”Trollbunden” ett par rader (världens bästa singel b-sida genom hela rockhistorien för övrigt).
Men nu har min minnesbild ändrats lite.
Efter att ha botaniserat på Johan Johanssons hemsida och webbsidan ”Strindbergs Live” så vaknade några fler minnen till liv…är jag rädd…jösses, ja.

Jag var nog ett ganska störande moment på scenen. Citatet nedan av basisten Janne Borgh är en aning kryptiskt till en början, vilken är den nya sångaren han pratar om?
Just det ja, jag sjöng nog loss lite mer än vad jag själv har minnesbilder av.

Mitt minne har den gågna helgen fått minnesluckor öppnade och jag kan väl säga att det har varit med skräckblandad förtjusning.

MP3-ikonAllt annat än säker är jag men om man laddar ner den här versionen av ”Tuktelsen börjar” så kan det vara så att det är undertecknad man hör på ett par ställen. När Johan Johansson skrattar till i låten så är jag rädd att det är mig han skrattar åt, någonting i mitt minne ryggar nämligen inför det ögonblicket.

Den 2 december 1983 var alltså en dag i den svenska punkhistorien då jag antagligen gjorde bort mig en hel del inför mina egna idoler…men å andra sidan…det blir inte mycket mer  punk  än att ta över mikrofonen, eller hur?!

Vi tänkte att våran nya sångare här skulle få en utmaning. Vi ska beträda okänd mark. Vi ska köra en ny låt, som vi aldrig har kört förut. Inte offentligt i alla fall. Den är tillägnad en filmregissör som heter John Carpenter. Han har gjort en gäng kanonrysare. Och den här kanonrysaren heter Halloween. Jag kan berätta att en måndagskväll när 90 % av svenska folket satt hemma framför tv:n och tittade på Måndagsbörsen och hade kul åt Sveriges drygaste person då hade jag vägarna förbi Norrmalms Torg. Och hade oturen att få ta hand om en tjej som tog en överdos. Jag tänkte spegla det med den här låten.

Janne Borgh – Kärsbyskolan 2 december 1983