Tjuren skrotad…

Tjuren skrotades i maj 2006 då jag inte hittade någon bra garagelösning för honom. Det var synd för det var en otroligt skön «pimpmobil» som jag gillade skarpt.

Jag köpte bilen av Tony Jazbinsek, min gamla klasspolare och markisexpert på Södertörns EnergiCenter. Det hann bli ett par minnesvärda turer med Tjuren innan han fick gå till sista vilan. Jag minns speciellt när jag skulle ta mig hem från Kummingården i Oxie utanför Malmö.

Det här var hösten 2004 och jag var nere hos familjen Jensen för att installera deras värmepump (Stiebel Eltron WPC 10). Jag hade packat Tjuren hårt. Han fick gå med skåpet fullastat med verktyg och installationsmaterial, backvis av material. Tunga koppar- och mässingskopplingar. Stålverktyg med mera.
Det märkliga är att jag inte minns någonting överhuvudtaget av nerresan till Kummingården. Men hemresan minns jag så mycket mer av.

Jag var nere över helgen och när jag kom hem så skulle jag på måndagen träffa representanter för Thermia angående Stefans krånglande värmepump.
Min plan var att åka hem på söndagen och få mig en skön natts vila innan jag skulle träffa Thermiafolket klockan 13:00 på måndagen.
Men installationen drog, som vanligt, ut på tiden en aning och dessutom så hann jag utveckla en ordentlig feber under söndagen.

Det var först framåt fem-tiden på måndagmorgon som jag fick in de sista backarna med verktyg i bilen för en färd hem, febrig och utan sömn.
Jag klarade att köra en timme innan mina ögonlock var så tunga och omöjliga att hålla öppna att jag var tvungen att stanna Tjuren på en parkeringsplats bakom ett nattstängt McDonalds.
Efter en 45-minuters tupplur så fortsatte jag mot Stockholm och Trångsund. Jag hade enorma svårigheter att hålla mig vaken och det blev ju knappast bättre av de helt enormt bekväma fåtöljerna i Tjuren. Min förarstol i bordellfärgad plysch var något av det skönaste och bekvämaste som någonsin monterats i ett fordon. Att den dessutom var helt elektroniskt inställningsbar gjorde ju inte saken sämre.

Varenda meter på färden mot Stockholm och Trångsund var en kamp mot sömnen och när jag efter 627 kilometer av kamp mot naturens krafter var jag dock framme. I stort sett på minuten.
Det var en av de värsta bilturer som jag någonsin genomfört.
Jag borde ha stannat och sovit ut istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *