Sjöfallet – rekreation i Västmanland

Första gången jag hörde talas om den här platsen var sommaren 1995.
Jag och min bror Anders var samtidigt en vecka nere på Gotland. Han hade precis brutit med sin flickvän och jag hade precis börjat träffa Elsa regelbundet.
Samtidigt satt Elsa och hennes syster Sara i Sjöfallet tillsammans, båda hade nya förhållanden och båda satt på glasverandan på kvällarna och drack vin och väntade på att deras respektive skulle ringa upp.
Så började jag bygga upp en bild av den plats som vi nu oftast besöker flera gånger om året med hela familjen.
Ett knappt år senare kom jag hit för första gången tillsammans med Elsa och Isolde. Det var grått, regnade och vi frös…det var underbart.

Cirka en mil utanför Lindesberg ligger ett hus med utsikt över en sjö.
Vid denna sjö utspelas de mest spektakulära solnedgångar som tänkas kan. Alla palettens färger kan här blandas på himlavalvet, från det mjölkvita gröttjocka uppstigande diset till den nattsvartaste svarta som en natt i en svensk skog kan erbjuda.
Där erbjuds den skönaste av vilor, det lugnaste lugnet och den vackraste av utsikter.

Varför tar det mig fyra timmar att köra hit när det bara tar två timmar för alla andra?

Anna Virin 2004-07-16

Ännu en gång har den casselbrantska familjen tillbringat en skön tid i huset på Sjöfallet
Sjöfallet är min svärmors sommartorp i Västmanland och den senaste permanentboende som huserade på stället var Margit.
Margit var min Elsas mormors syster, eller alltså min svärmors moster.
Margit lämnade jordelivet hösten 1991 men hade sedan flera år tillbringat vintrarna i Örebro och nu övergick alltså Sjöfallet till att bli ett ”sommarnöje”.
Och jag satte mina stora fötter på denna mark första gången 1996.

Det här stället har en del förutsättningar som är fantastiska. Tänk de sommardagar som vi har fyllt huset med Niclas och Anna, Martin, Sara och Robert, Storfaster Carin, undertecknad och Elsa, plus alla barnen (våra och jensens).
Fantastiskt, helt enkelt.

För mig är Sjöfallet och bärbara datorer synonympt förknippade. Jag hade ingen med mig 1996 eftersom jag då ännu inte hade blivit biten av den stora datorsjukan.
Året efter satt jag där med Elsas Apple PowerBook 150 i knät tillbakalutad i gungstolen.
Sedan dess har mina IBM ThinkPad 600 och COMPAQ LTE 5280 fått följa med på turerna till Sjöfallet.

Det finns ingen annanstans som jag har kunnat samlat tankarna tillräckligt mycket för att skriva kod som i Sjöfallet.
Eller så har jag bara pluggat in hörlurarna i 600:an och lyssnat på lite skön musik.

Sjöfallet har också ett liv i sin geografiska realitet.
När Per Han med familj var på besök gick vi ut för att se om vi kunde hitta några hästar som våra flickor efterfrågade. Vi promenerade längs grusvägarna och stigar.
När jag och Per kom tillbaka till huset, efter att ha letat efter lite hästar för barnen att klappa, så stod en traktor på vägen nedanför huset.
Snart kom bondens son gående.
Vi samtalade ett tag och jag kunde inte låta bli att fascineras av den närhet och samverkan, kontroll (i positiv bemärkelse) som finns i ett så begränsat samhälle som de små byar och städer som finns runt om i det svenska landskapet.

Att sitta med ett glas vin på glasverandan och se på de alltid lika vackra solnedgångarna…det slår det mesta.
det är en kontemplation som är svår att ersätta.

Tack Virins, för att ni tog mig dit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *