månadsarkiv: juli 2004

Semesterslut

Tillbaka efter tio dagars semester i Sjöfallet, drygt nio kilometer utanför Lindesberg.
Hemfärden blev lite påfrestande för samtliga i familjen då vi tog ett par vackra omvägar som sinkade oss tidsmässigt, samtidigt som det var otroligt kvavt och varmt i bilen.

Svärfar håller på och snickrar ihop en friggebod och solnedgångarna är fortfarande speciellt vackra här.

I tisdags, den 20 juli, kom Per Han med familj förbi och tillbringade två dagar med oss.
Det var riktigt trevligt att de kunde komma hit, särskilt eftersom det var så länge sedan vi hade chans att träffas.
Mie och Sofia bråkade inte alls lika mycket som man kunde befara. Man hade kunnat befara att de två minsta skulle slå varandra i huvudet med precis allt de hittade men de gick bra ihop.
Carl och Noa hade jättekul tillsammans. Jag tror att Carl verkligen gillade att få leka med en killkompis och inte bara med sina systrar.

Torsdagen 22 tog jag med mig Carl och Erika till Örebrotravet för att titta på hästar och äta skräpmat.
Jag har skrivit mer om detta på en egen sida som du hittar om du klickar här.

På trav med Erika & Carl i Örebro

Att ta med sig småbarn till travbanan.
Är det något som man ens bör fundera på att göra?
Självklart.
Strunta i hemmabanan och programläsningen och den veckade pannan.
Ta med barnen under Sverige-semestern, på landsortsbanan och ha lite kul och bra gemenskap.

Jag tog med Erika och Carl till Örebrotravet en julidag 2004, och hade jättekul.

”It´s Time To Go Mr Ackerman”
Håkan ”Lillis” Olsson – som ropade detta som kodord till amerikanska kusklandslaget som besökte Axevalla, Joe O´Brien, Billy Haughton, Buddy Gilmour och Doug Ackerman, för att de skulle veta att det var sista sväng. De var ju inte vana vid olika distanser.


ÖrebrotravetJag har tagit med Erika och Carl på trav tidigare, men det var några år sedan nere på Visbytravet när man drog omkring på dem i vagn.
Nu tyckte jag att det var dags för dem att upptäcka hur kul det är med hästar som springer i cirkel, särskilt som Erika börjar bli hästintresserad och står i kö för att börja rida på ridskola.

Vi började resan från Sjöfallet och halvvägs mellan Lindesberg och Örebro så somnade Carl.
Jag hade läst att jag skulle ta E20 mot Göteborg så fort jag kom till Örebro.
Så jag följde rådet.
Efter ett tag blev jag dock osäker på hur långt jag skulle följa E20.
Jag tyckte mig ha passerat industriområde efter industriområde så till sist vek jag av.
Det var ju fel naturligtvis.
Efter att ha stannat på en bensinmack och frågat efter vägen så återvände jag till E20, mot Göteborg, och efter ett tag dök skyltarna mot travbanan upp.

Vi hittade fram lagom till starten av lopp 1 och hann precis se Opal Brick med Jorma Kontio vinna dagens första race innan det var dags för en varmkorv.
Både Erika och Carl hade sina sinnen på helspänn för alla dofter som påminde dem om något ätbart, så Erika berättade med viss iver att hon miinsann kände doften av popcorn.

I lopp 2 var det dags för dagens första spel. Det var ett stolopp och ett lärlingslopp.
Två faktorer som gör att jag normalt bedömmer ett sådant här lopp som ospelbart, men nu var jag inte här för att maximera vinnandet utan för att sätta ett par sköna spel och ha kul med barnen.
Jag spelade på häst nummer 5 Afrodite Exclusive med Marie Nilsson i sulkyn.
En spelad hundring som gav 249 kronor tillbaka.
2,49 i odds och vi firade som sig bör i kaffeterian med varsin Zingo Apelsin och dammsugare.
Det gjorde att både Erika och Carl fick blodad tand och ville ”heja på fler hästar”.

Erika fick äran att rida på en ponny-hingst vid namn Folke. Det är en otroligt bra aktivitet för barn att ha vid en travbana. Jag har tidigare bara sett det på ett ställe (jag tror det var på Fornaboda).
Carl påstår att han vågade men inte ville…jag skall inte gå emot honom på en sådan enkel detalj.

Efter ytterligare något lopp så fick Erika och Carl sina efterlängtade popcorn och efter lopp 5 och en sedan länge sprucken V5:a så tyckte jag att det var läge att bryta för dagen.
Dels för att inte komma tillbaka till Sjöfallet för sent och dels för att bryta medans barnen fortfarande tyckte att det var kul.

Under vistelsen på Örebrotravet ställde Erika och Carl en miljon olika frågor om precis allt. Det är otroligt kul att höra och se dem när de kommer igång och blir entusiastiska över något.

Det här skall jag definitivt göra om snart igen.
På kvällen när de skulle lägga sig och efter nattningen så tackade de mig spontant för kvällen på Örebrotravet.
Det är sådant som värmer ett gammalt fadershjärta.

Sjöfallet – rekreation i Västmanland

Första gången jag hörde talas om den här platsen var sommaren 1995.
Jag och min bror Anders var samtidigt en vecka nere på Gotland. Han hade precis brutit med sin flickvän och jag hade precis börjat träffa Elsa regelbundet.
Samtidigt satt Elsa och hennes syster Sara i Sjöfallet tillsammans, båda hade nya förhållanden och båda satt på glasverandan på kvällarna och drack vin och väntade på att deras respektive skulle ringa upp.
Så började jag bygga upp en bild av den plats som vi nu oftast besöker flera gånger om året med hela familjen.
Ett knappt år senare kom jag hit för första gången tillsammans med Elsa och Isolde. Det var grått, regnade och vi frös…det var underbart.

Cirka en mil utanför Lindesberg ligger ett hus med utsikt över en sjö.
Vid denna sjö utspelas de mest spektakulära solnedgångar som tänkas kan. Alla palettens färger kan här blandas på himlavalvet, från det mjölkvita gröttjocka uppstigande diset till den nattsvartaste svarta som en natt i en svensk skog kan erbjuda.
Där erbjuds den skönaste av vilor, det lugnaste lugnet och den vackraste av utsikter.

Varför tar det mig fyra timmar att köra hit när det bara tar två timmar för alla andra?

Anna Virin 2004-07-16

Ännu en gång har den casselbrantska familjen tillbringat en skön tid i huset på Sjöfallet
Sjöfallet är min svärmors sommartorp i Västmanland och den senaste permanentboende som huserade på stället var Margit.
Margit var min Elsas mormors syster, eller alltså min svärmors moster.
Margit lämnade jordelivet hösten 1991 men hade sedan flera år tillbringat vintrarna i Örebro och nu övergick alltså Sjöfallet till att bli ett ”sommarnöje”.
Och jag satte mina stora fötter på denna mark första gången 1996.

Det här stället har en del förutsättningar som är fantastiska. Tänk de sommardagar som vi har fyllt huset med Niclas och Anna, Martin, Sara och Robert, Storfaster Carin, undertecknad och Elsa, plus alla barnen (våra och jensens).
Fantastiskt, helt enkelt.

För mig är Sjöfallet och bärbara datorer synonympt förknippade. Jag hade ingen med mig 1996 eftersom jag då ännu inte hade blivit biten av den stora datorsjukan.
Året efter satt jag där med Elsas Apple PowerBook 150 i knät tillbakalutad i gungstolen.
Sedan dess har mina IBM ThinkPad 600 och COMPAQ LTE 5280 fått följa med på turerna till Sjöfallet.

Det finns ingen annanstans som jag har kunnat samlat tankarna tillräckligt mycket för att skriva kod som i Sjöfallet.
Eller så har jag bara pluggat in hörlurarna i 600:an och lyssnat på lite skön musik.

Sjöfallet har också ett liv i sin geografiska realitet.
När Per Han med familj var på besök gick vi ut för att se om vi kunde hitta några hästar som våra flickor efterfrågade. Vi promenerade längs grusvägarna och stigar.
När jag och Per kom tillbaka till huset, efter att ha letat efter lite hästar för barnen att klappa, så stod en traktor på vägen nedanför huset.
Snart kom bondens son gående.
Vi samtalade ett tag och jag kunde inte låta bli att fascineras av den närhet och samverkan, kontroll (i positiv bemärkelse) som finns i ett så begränsat samhälle som de små byar och städer som finns runt om i det svenska landskapet.

Att sitta med ett glas vin på glasverandan och se på de alltid lika vackra solnedgångarna…det slår det mesta.
det är en kontemplation som är svår att ersätta.

Tack Virins, för att ni tog mig dit.