månadsarkiv: juni 2003

Class of ’83

:: I maj i år så hade klass 9B från Kärsbyskolan i Norsborg 1983 en återföreningsträff.
Jag har alltid haft en splittrad känsla inför tanken på att träffa mina gamla klasskamrater igen.
För femton år sedan gjordes den första träffen, fem år efter att vi slutade högstadiet, och det var inte mer än cirka hälften som slöt upp.
Då var det väldigt tydligt, i alla fall bland killarna, att det mesta handlade om att tävla.
Det var inte många killar som hade kommit och bland de som kom så snackades det bara en massa skit om de som inte var där.
I alla fall gjorde jag själv det.
Och jag var inte ensam.

Erfarenheten från den första träffen och mina samlade erfarenheter från min uppväxt i Norsborg har gjort att jag alltid har känt en viss olust inför att jag skulle kunna springa in i någon gammal klasskamrat på stan.
Att mitt minne för personer dessutom är hopplöst kort och litet har gjort att jag alltid har fasat inför plötsliga möten med människor.
De gånger jag sprungit på folk på stan så har det blivit ångestladdade skeenden när jag för brinnande livet har försökt placera den helt främmande figuren framför mig som uppenbarligen har någon slags relation till mig eftersom han/hon kallar mig vid namn och pratar på som om jag borde förstå vad det hela rör sig om.

Samtidigt har min nyfikenhet gjort att jag med jämna mellanrum har sökt efter mina gamla klasskamrater, gamla arbetskamrater med mera på Internet.
Ett problem då har ånyo minnet varit.
Jag minns ju inte vad alla människor heter så mina sökningar brukar vara av blandad framgång.
Att mina gamla bekantskaper inte har samma datorintresse som undertecknad leder ofelbart till att få av dem finns representerade på Internet.

Mange sa redan för över tio år sedan att han aldrig skulle gå på en återföreningsträff från skolan om han blev bjuden.
Om jag inte minns fel så fick han också en inbjudan som han aldrig besvarade.
Manges skäl till att inte träffa sina forna klasskamrater igen var enkla.
”-Jag har ingenting gemensamt med de där människorna!”
De som stannade kvar i Botkyrka är ju förlorare och därför finns det ingen anledning att ha något med dem att göra.
Enkelt resonemang.
De kan bara utgöra en påminnelse om en gången tid som man har ägnat resten av sitt liv åt att komma bort ifrån.

Ett resonemang som är klart småaktigt, kanske även bittert men absolut nedlåtande.
Men jag känner igen det hos mig själv.

Det är lika mycket de av mina egna handlingar som jag skulle vilja ha ogjorda som andras handlingar som gör att jag känner så här naturligtvis.

I mitt fall segrade nyfikenheten och jag bestämde mig för att närvara på återföreningen.

Det som oroade mig mest, personligen, var att hamna i den rollen som jag spelade då, 1980 till 1983.
Jag ville under inga som helst omständigheter bli ”klassens clown” igen.
Då, när vi började sjuan, fanns det en anledning att bli klassens clown, det var en strategi. En strategi för överlevnad, för att kunna sluta vara den mobbade.
Jag har inget emot att använda humorn som social smörjolja, det har jag gjort med viss framgång i hela mitt vuxna liv, i olika sociala sammanhang.

Ganska snart insåg jag att jag hade ett behov att bevisa något.
En vilja att visa upp något som kunde rendera ett erkännande av mig som person.

Samma sak som händer gång på gång på gång i mitt liv med andra ord.
Vid det här laget borde jag ha insett det prepubertala i det här beteendet och ha blivit vuxen.
För jag har inget att bevisa.
Den jag är är den jag är. Det räcker.

Så blev det då dags för att träffa mina gamla klasskamrater.
Utan tvekan var det så att jag var nervös för när jag stod vid busshållplatsen så upptäckte jag att jag inte hade en aning om var vi skulle sammanstråla.
Visst kom jag ihåg att det var på Götgatan men vad restaurangen hette eller vilket gatunummer det handlade om var fullständigt blankt i huvudet.
Ett snabbt telefonsamtal hem löste det problemet, men det visade vilken anspänning som ändå fanns just då.

Väl framme på plats så var den första jag såg MV, jag kände inte igen honom, men intrycket av honom tillsammans med de övriga som hade kommit, som jag upptäckte hundradelen av en sekund senare gjorde att bitarna föll på plats.
Min nervositet var kvar och jag gjorde ett misstag omedelbart.
Jag hälsade på killarna först och sedan tjejerna.
Förbannande mig själv tackade jag i tysthet MV som pratade på så att jag inte behövde uppehålla mig vid hälsandet längre utan kunde gå vidare.
Undrar om någon märkte något?

Vi gick ner en trappa till den del av lokalen där vi skulle äta senare och hängde i baren.
Där dök de då upp en efter en efter en, mina gamla klasskamrater.
Naturligtvis inte mangrant men en försvarlig andel hade ansett det värt att komma. Att andelen tjejer var betydligt större än andelen killar var väl inte förvånande men det kändes ändå som ett bevis på att vissa personer inte hade förändrats ett dugg.

Andra hade förändrats.
Förändrats så till den milda grad att man inte kunde låta bli att bli imponerad.
Det var en skön känsla och vägde upp de negativa känslor jag hade känt innan vi träffades.
A var en person som jag inte hade hört någonting om sedan slutet på 80-talet, och det jag hade hört gjorde att man inte kunde hysa några större förhoppningar.
Ibland är det häftigt att bli motbevisad.

Min nervositet och anspänning satt i ganska länge under kvällen. Det var först efter att vi bytte krog som jag kände mig avspänd och mig själv.
Under samtalen med mina forna klasskamrater så kände jag mig forcerad och hade uppenbara problem att bara ställa frågor och lyssna.
Tiden är knapp och man hinner inte tillgodogöra sig de andras liv i den utsträckning ens nyfikenhet vill.
TJ dök upp senare under kvällen.
TJ är den ende från klassen som jag har träffat med viss regelbundenhet under åren efter skolan. Ungefär vart femte år har vi träffats men tyvärr har jag alltid varit för törstig för att kunna hålla någon längre kontakt under de åren av mitt liv.
Det kan beskrivas bra med det faktum att jag och TJ har jobbat på samma ställe under ett par år men att jag bara har ett enda minne ifrån det.

Det var för första gången riktigt riktigt kul att träffa TJ igen.
Han verkade en aning reserverad både i förhållande till träffen som till mig men han ringde ett par dagar senare så den här gången känner jag att det finns incitament att försöka fortsätta hålla kontakten.

Det blev under kvällen tydligt för mig att det bara vissa av mina gamla klasskamrater fortfarande berör mig till den grad att jag bryr mig om vad som har hänt dem och hur de lever sina liv.
Det kanske var därför som det bara var en enda person som gjorde mig besviken under kvällen.
Kanske föll hon bara in i den roll som hon spelade då, den fälla jag själv hade varit rädd att fastna i?
Kanske hade hon verkligen inte förändrats under alla dessa år?

Jag glömmer aldrig hennes spelat besvikna utrop när slutbetygen delades ut den där dagen för 20 år sedan när högstadiet obönhörligen var slut:
”-Va, jag fick bara 4,5 i medel”.
Jag minns fortfarande AE´s upprördhet och min egen känsla av att hon gnuggade in våra egna misslyckanden i våra ansikten.

När hon nu kom till bordet med orden:
”-Det var en kille som sa att jag hade söt rumpa!”,
så var det ett eko från det tidiga 80-talet som slog emot mig.
Att det berörde mig så starkt berodde nog på två saker.
För det första att hon fortfarande hade detta enorma behov av bekräftelse. Samma behov som jag själv alltid haft. Hon hotade uppenbarligen mitt behov av bekräftelse eftersom hon hade de förutsättningar jag själv kunnat använda som försvar på mitt behov, bra betyg och en bra yrkeskarriär.
Hon var alldeles för nära mina egna ofullkomligheter helt enkelt, och då blev de ofullkomligheterna mycket svåra att stå ut med.
För det andra tyckte jag alltid mycket om henne under högstadiet.
Trots de egenskaper som person som kunde reta en till vansinne så var hon i grund och botten alltid en person som jag tyckte om.

Nu slutade det hela med att hon sa att hon tyckte att jag var elak.
Visst det kändes en aning men jag kan inte längre sträva efter att vara alla till lags. Dessutom var jag inte elak, bara väldigt ärlig och rak.
Kanske är samma sak?

En annan som jag tyckte mycket om under tiden då det begav sig var NH.
Jag hade haft lite mejlkontakt med henne veckorna innan träffen och redan då kände jag att det fortfarande fanns känslor kvar som legat och slumrat i tjugo långa år.
Plötsligt under kvällen när jag satt och pratade med TS så fattade plötsligt NH mina händer.
Det kändes helt självklart.
Jag blev inte ens förvånad.
Men vad i hela världen var det som hände?

Var det tjugo år gammal ”Puppy Love” som plötsligt fått glöd igen?
Var det något nytt?
Var det en 20 år gammal känsla som nu hade bekräftats?
Jag vet inte och kommer kanske aldrig att få veta vad det var, men en sak som fastat hos mig var det svar jag fick av NH när jag i ett mejl till henne berättade om min rädsla att ånyo hamna i den roll jag hade i skolan.
Hennes svar var att hon inte förstod varför jag var rädd för det. Hon tyckte att jag hade varit den trevligaste killen i klassen.
Varför fick jag inte veta det då
😉

Hur var det att träffa vår klassföreståndare GB igen då?
Det faktum att han skulle komma var antagligen den enskilda faktor, tillsammans med NH, som betydde mest i mitt beslut att komma på träffen.
Väl på plats så kändes det som om det var så många som hade större känslomässiga behov av att träffa honom än vad jag själv hade. Dessutom fanns det inte rum för något egentligt samtal, bara snabba repliker så jag höll mig med flit utanför det turbulenta centrum GB utgjorde under kvällen.
Men jag hoppas på att det någon gång skall finnas chans att träffa honom igen.
Jag är uppriktigt nyfiken på vad han gör idag och även på hur han ser på den tid som en gång var 1980-1983.

Sammanfattning

Jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Det var rätt kul att träffa de som kom på träffen och det var synd att de som inte kom inte kom. Speciellt MH hade jag velat träffa igen, men nu blev det inte så.

De senaste åren har jag fått en släng av sentimentalitet. Jag har haft ett behov av att ”kartlägga” den Roland som fanns en gång i tiden.
Sedan jag gift mig och blivit far så har jag förändrats så mycket att jag inte längre riktigt vet vem jag var tidigare.
Framför allt är det så mycket som har hänt i mitt liv som för min egen del skulle behövas en gång för alla avskrivas och läggas till handlingarna. För den riktning jag har haft har väl inte varit den rätta alla gånger, minst sagt.

Den här träffen kom i en period av mitt liv när jag har börjat blicka tillbaka på den tiden och till och med börjat lyssna på den musiken jag lyssnade på då.
Hela 1980-talet har varit betydelsefullt för vem jag är idag och detta var ett sätt att få några svar på vem jag är.

Har jag fått några svar då?
Jag vet inte.
Jag är inte längre säker på att det finns den typen av svar att få.
Man är en produkt av så oerhört många sammanflätade och komplexa händelser och situationer att man kanske får acceptera att man är den man är.
Och jag är Roland Casselbrant.
Det är rätt OK.

Livet på landet

Tillbringar helgen i Sjöfallet utanför Lindesberg.
Det blåser visserligen ganska kraftigt ute men Elsa ligger ändå kvar i hängmattan på baksidan av huset.
Visserligen har hon virat in sig i en filt men det verkar vara ett ganska kallt sätt att läsa en bok på just nu.
Hon slipper ju barnens ljudmatta så det kanske är skönt därute?

Själv sitter jag vid matbordet med min ThinkPad R31 och lyssnar på mp3:or och skriver lite.

Det känns som om en laptop är ett självklart instrument att ha med sig hit.
Tidigare har det varit min ThinkPad 600 och Compaq LTE som varit med, nu är det premiär för min ThinkPad R31 och en av de första gångerna på många år som jag kör Windows istället för OS/2.

Barnen spelar spel, leker och har umgåtts bra under hela dagen.

Jag fick i dag sova ut ordentligt och var inte ur sängen förrän klockan tolv, mitt på dagen.
Sedan åkte jag och Carl in till Lindesberg för att handla lite mat och för att leta upp en ny puck till bordshockeyspelet.

I leksaksaffären, Lindes Lek och Barn, så hade de sålt alla lösa puckar till ett lokalt fritids och damen i butiken rekommenderade mig att försöka i sportaffären istället.
Men hon gjorde först ett försök att leta fram en puck åt mig.
När hon öppnade lådan med reservdelar till Stiga-spel så såg jag en förpackning med puck plus målburar och målräknare och sa att jag lika gärna kunde köpa en sådan för att komma över pucken.
Med serviceandan i första rummet försökte hon nu avråda mig från att köpa detta paket då det kostade 99 kronor och var betydligt dyrare än en lös puck.

I Stockholm hade minsann ingen försäljare försökt prata en ur ett köpläge.

Jag älskar att shoppa i butiker som verkligen bryr sig så mycket om kunden att de vill hjälpa kunden att hitta rätt vara till rätt pris.
Det är service!

Nu ska jag sluta snacka och gå ut i blåsten och tända upp grillen.
Livet på landet kräver minst en grillkväll per gång, så är det ju.

If one synchronized swimmer drowns, do the rest have to drown too?

Unknowned

Raka puckar från svärmor

Sveriges RadioAnna, min kära svärmor, gjorde ett storartat gästspel i radioprogrammet Tendens i P1Sveriges Radio den 23 april i år.
Jag missade tyvärr att spela in det hela då det hela gick av stapeln men kom ju på att man kan lyssna på programmet på nätet.

Jag kan starkt rekommendera en lyssning.

Klicka här för att ladda hem filen.

God mat är inte viktigt. Det är trevligt men inte viktigt!

Anna Virin i radioprogrammet Tendens, P1, 2003-04-23

De osannolika systrarna Mitford – Cecilia Hagen

De osannolika systrarna Mitford - Cecilia Hagen

Systrarna Mitford fascinerar, visst.
Och jag köpte boken för att jag kände en nyfikenhet på denna märkliga, mycket engelska familj.

Tyvärr så känns inte boken så intressant som den skulle kunna vara då författarinnan envisas med att skriva om sina egna bravader i den engelska aristokratins spår, fullkomligt ointressant, och har till och med en bild på sig själv på väg till party i det engelska kungahuset.

Till på köpet så är Hagens fascination över systrarna helt osminkad och blommar ut fullständigt.
Jag måste säga att jag hade hoppats på en sakligare redogörelse…

   …men jag har bara börjat, det är mycket kvar ännu

Sammanfattning för två veckor

Det har som jag tidigare nämnt varit mycket att göra den senaste tiden och jag har varit så trött att jag har somnat ovaggad i soffan på kvällarna.
Här följer en liten sammanfattning av vad som hänt i slutet på juni.

Den 29 juni så hämtade jag upp Isolde på Centralstationen spår 5 klockan 22:07 där hon anlände med InterCity 10186 från örebro, där hon varit och hälsat på Petra.
Det är otroligt att hon klarar att resa själv.
Men hon flög faktiskt själv till Malmö redan för en fem sex år sedan

Erika och Carl har också varit ute på resa.
Den 24 klockan 06:15 hämtade vi upp farmor och farfar i Solna och åkte ner till Värtahamnen.
Erika och Carl skulle till åbo.

Det var ett par glada men trötta barn som kom hem på morgonen den 26 efter att ha tillbringat hela dagen innan på Muminvärlden i åbo.
Jag tror nog att farmor var lite sliten också om sanningen skall fram
😉

Midsommar

Midsommar firades i Sjöfallet tillsammans med Niclas, Anna och Carin.
Vi hann med två besök i Sjöfallet under juni och snart är det dags igen då vi åker iväg den 4 juli för att vara borta en hel vecka.

Mycket men sjuk

Juni börjar lika hektiskt som maj slutade.
Jag hoppas kunna få någonting gjort på hemsidan den här veckan.

Jag har varit sjuk i några dagar nu och hoppas att det släpper snart eftersom det symptom som jag lider mest av är tröttheten.
I går kväll somnade jag fem minuter innan Led Zeppelin-filmen började på TV!