Upplands runinskrifter 19

På väg till Ekerö i söndags för att hälsa på Sofia så upptäckte jag att det står en runsten vid korsningen där man svänger ner mot Marielund från Ekerövägen. Vet faktiskt inte om jag lagt märke till den tidigare. Stenen som hittades 1868, står av allt att döma kvar på sin ursprungliga plats utmed gamla landsvägen som sannolikt även den har forntida anor. Naturligtvis passade jag på att titta närmare på den.
En fin välbevarad sten, en minnessten från son till far.
Freysteinn reisti stein þenna eptir Háðska, fôður sinn.
Frösten reste denna sten efter Hadske, sin fader

Hoppas ni hade kul på lägret Sofia. Hoppas ditt lag vann tävlingen.

Frösten reste denna sten efter Hadske, sin fader

Freysteinn reisti stein þenna eptir Háðska, fôður sinn

En kort stund med Sofia

Direkt efter att jag lämnat av ungdomarna i boendet efter helgens camping så begav jag mig så snabbt som möjligt ut till Marielund på Ekerö. Sofia är på läger där och jag hade blivit informerad om att det var besöksdag där på söndagen men det visade sig vara fel. Sofia hade fått be sina ledare extra om att jag skulle få träffa henne en stund på söndagen ändå. Nu blev det bara tio minuter tyvärr. Det kändes väldigt snopet.

Hoppas ni hade kul på lägret Sofia. Hoppas ditt lag vann tävlingen.

Sofia Casselbrant

En onödigt blöt camping

Jag och min kollega Martina åkte i helgen med större delaen av ungdomarna i boendet i Upplands Väsby till Ängsjö friluftsgård där vi hade ett trevligt dygn tillsammans. Vi spelade boll, paddlade kanot, grillade och umgicks. Jag utmanade min Martina på lite vadslagning innan vi skulle ut med kanoterna i Mälarens vatten, jag frågade hur många konoter hon trodde skulle kapsejsa när vi var ute. Hon gissade på tre och jag sa två. Väl ute på sjön så fick vi lite problem då det blåste ganska hårt, så vi försökte hålla oss ganska nära land där det var något lugnare. Vad som inte gjorde oss lugnare dock var att alla killarna redan när vi fick våra kanoter i vattnet redan paddlat över till andra sidan av viken. Martina och jag hade tvejerna i våra kanoter och vi höll oss kvar på vår sida viken för att undvika öppen sjö och vågorna. Når vi hade vänt och var på väg tillbaka så uppmärksammas jag på att något har hänt runt 100-200 meter bakom oss. En tom kanot.
Det var omöjligt att se någon rörelse runt kanoten men en av de andra kanoterna var bara metrar ifrån, så jag paddlade så raskt jag kunde in mot bryggan och släppte av min vän i kanoten och drog upp kanoten på bryggan och slängde av mig flytvästen innan jag sprang längs sjökanten fram till olycksplatsen. Det visade sig vara två av killarna som hade kantrat men nu var det under kontroll.

Lugnhamn

Två killar i en annan av kanoterna ville nu att jag skulle följa med i deras kanot tillbaka och jag kände att det kunde jag väl göra. De tyckte att det skulle vara kul att ha med mig i kanoten så visst kunde jag göra det. Jag satte mig på durken i mitten av kanoten och njöt av att bli paddlad tillbaka. Nu började det dock blåsa upp ordentligt och det blev jobbigare och jobbigare för mina vänner att få kanoten att röra sig framåt och jag kände att jag hade gott om krafter kvar att paddla med, så jag tänkte att det var dags att hjälpa till och låta någon av killarna vila. Jag hävde mig rakt upp med armarna samtidigt som vi slog emot en våg och eftersom jag hade förändrat kanotens viktfördelning uppåt så kantrade vi obenhörligt. När jag sjönk ner under ytan så kände jag att det här är bråttom. Är någon av killarna simkunnig?
Jag hade ingen aning, så så fort jag fick huvudet över vattenytan lokaliserade jag mina två medkanotister och båda hade huvudena över vattenytan, en hand på kanoten och började sparka sig in mot land. Ingen panik, inga överilade rörelser. Vi drog kanoten med oss lugnt och metodiskt och killarna visade sig vara riktigt rediga.
Nu saknade vi dock en paddel och en av killarnas tofflor. Vi vattentömde kanoten och jag gav mig ut för att försöka plocka upp toffel och paddel. EN annan kanot hann dock före och kunde plocka uppgrejerna medans jag nu upptäckte att det var svårt att styra kanoten på egen hand och att den istort sett bara dansade med i vågornas riktining.

Jag drev iväg en bit och insåg att jag var tvungen att flytta mig mot mitten av kanoten för att ha en chans att få ner kraften i paddeltagen. Med tanke på min senaste manöver så fick det här bli en övning i slow motion. En annan kanot var kvar ute på sjön. De började bli smått desperata. En av killarna hade ingen ork kvar och trots att jag bara kunde paddla ytters försiktigt så gick min kanot framåt mot strömmen medans de snarare bara saktade av farten de drev bakåt när de paddlade. Vi ropade in dem mot en annan punkt och bar kanoten över land istället och så var det äventyret över. Det var nog första gången jag paddlade kanot sedan 1982 när jag paddlade med min skolklass i åttonde klass.

Jag fick ju rätt om antalen kapsejsade kanoter. Trist att jag själv var skuld till den ena malören men en öppen eld och en hamburgergrillning senare så hade mina kläder torkat. Till skillnad från en av killarna i den andra kanoten hade jag plockat ur telefonen ur fickan innan. Stackarn.

Före avfärd

Bollspel före avfärd

Roadtrip to Mölnbo

Startade dagen på jobbet och hade idag äntligen tid, råd och möjlighet att beställa en ny skärm och strålkastare till Škodan. Efter att ha stökat undan arbetsdagen så skulle jag åka ner till Mölnbo för att leverera en Lingman Basses bas som jag hade sålt för ett par veckor sedan. Först stannade jag till i Bromma och gav Erika hennes lilla specialpresent. Hon hade önskat sig att jag köpte Teen Tops senaste platta. Den fanns i en utgåva med antingen vitt eller rosa omslag och Erika hade sagt att det inte spelade någon roll vilken hon fick.
Hon fick båda.
Jag hoppas verkligen att hon blev så glad som jag tror hon blev.

Sedan bar det av söderut, kunde man tro. Trots juli, industrisemester och ingen trafik så har någon lyckats planera Stockholms vägarbeten med en diabolisk precision. Så det tog mig 50 minuter från Brommaplan upp till Essingeleden. Sedan så lyckas ju folk köra på varandra så att strax norr om Södertälje var det dags igen. Stillastående. Nu bara i en kvart men jag slutade jobbet klockan sexton och kom hem kvart över nio på kvällen. Trött.

Nåja, jag gjorde mig en roadtrip och körde småvägarna mellan Järna och Södertälje, förbi Håknäs och Skiljetorp där jag jobbade 1989-1990. Skön väg och nyasfalterad. Nu är det några timmars sömn innan det är dags att leverera på jobbet igen.

On The Road Again