Lomography Earl Grey B&W 100 ISO

Lomography Earl Grey 100When I was in Kenya back in July I forgott to pack my digital camera and had to shoot everything on film. Not that that is a big problem for me but since I have no chemicals at home I haven’t developed any film at home for a while. But I had packed a good portion of equipment in the form of Bessaflex a Yashica J3 and a Yashica TL Electro X with four lenses, Carl Zeiss Jena ƒ2.8/35mm; Meyer-Optik ƒ4.5/35mm; Schneider-Kreuznach ƒ2.8/50mm; amd last a Sigma Widerama ƒ3.2/18mm, so I had more than enough to manage.
Two of the three different films I had with me was all new to me and I was not at all sure what I could expect from those films. During the trip I did not wrote down any notes about what film I used with what combination och camera and lens and I just I allowed myself the freedom of changing lenses and cameras as I went along.

Well, back home and leaving the films for developing while I went to The Gambia for another photosafari but this time with both digital and analog cameras. Now I got the negatives back from development and have scanned the lot. The positive surprise was the Lomography Earl Grey B&W 100 ISO 35mm film. I had looked at the sample pictures at Lomographys site and had really not any expectations at all since they mixed some flash photography images with double exposures and what not. So sitting here with my new scans I can only say that I will absolutly buy this film again. This is really a movie with many possibilities and the grain is not the finest but it has a beauty to it.

I leave you with my first example from this film, Hellen outside our apartment in Kisumu.

Hellen shot with Lomography Earl Grey 100

Kartong Reptile Farm

Senast jag var i Gambia så besökte jag Kachikally Crocodile Pool tillsammans med Sukai och den här gången ville hon att vi skulle åka ut till Kartong Reptile Farm, Sagt och gjort, reptilfarmen fick det bli. Vår chaufför Eldrisa hämtade upp oss och sedan så åkte vi ut till reptilfarmen. Sönerna till mannen som grundade farmen jobbar där med sin far och är guider. Den av sönerna som guidade oss var mycket kunnig och påläst. Han hade ett vant handlag minst sagt och det var intressant att se hur kärleksfullt han hjälpte en pyton att bli av med lite gammalt skin under ömsandet (bild finns här). Själv fick jag en Kungspyton runt halsen (Python regius), en trevlig krabat.
Det var mycket intressant och lärorikt att besöka Kartong Reptile Farm och det var nära att det inte hade varit möjligt att få den chansen då parken stod i lågor för bara fem månader sedan (du kan se de sotiga trädstamarna här), så det var skönt att se att verksamheten redan var igång.

Bilder finns det på:
…flickr.com/photos/casselbrant/albums/72157710352851792

Med en Kungspyton runt min hals

Fujica ST701

För ett tag sedan så skaffade jag en gammal Fujica ST701. Anledningen var att jag en gång i tiden hade en Fujica ST605 som någon gång kommit på avvägar och för ett antal år sedan skaffade jag en Fujica ST810 på eBay som aldrig riktigt fungerade. Slutaren var död. Nu köpte jag den här kanonen och tog med den till gambia för att testa den. Så förhoppningsvis får jag anledning att återkomma med lite bilder från båda kameran och objektivet som sitter på på bilden nedan, en Voigtländer Color-Skoparex 2.8ƒ/35mm.

Fujica ST701 med Voigtländer Color-Skoparex 2.8ƒ/35mm

Cochise, Geronimo och apachekrigen – Dave Roberts

I måndags så avslutade jag den här boken som jag försökt ta fram när jag har haft tid under jobbnätter under försommaren men det blev en ganska ryckig läsning, så det var skönt att på flyget ner till Gambia och på hotellet få avsluta boken med två sittningar. Det är en mycket fascinerande bok då den är späckad med fakta men ändå är lätt att läsa som den historiska skildring den är. Det man i unga år fick lära sig om indianer var i bästa fall rena hitte.på-historier eller det vanliga samanblandandet av olika etniska grupper som en indiantyp och i värsta fall var det bara rent nonsens. Har man minste lilla önskan om att lära sig något om apacher och ledare och hövdingar som Cochise, Geronimo, Naiche, Kaytennae och om min nya hjälte den kvinnliga krigaren Lozen, då är det här med denna boken man skall börja.

Cochise, Geronimo och apachekrigen - Dave Roberts

Kunta Kinteh Island

Det blev en av de mest utmanande roadtrips som jag har upplevt. Inte så lång och tröttande på det sättet utan för att vägen på en del av sträckan var i ett skick att bilen kunde ge upp när som helst. Med start från Metzy Residence Hotel från Palma Rima Road med Vår chaufför Eldrisa som körde oss hela veckan. Första sträckan var från hotellet i Serrekunda till hamnen i Banjul i Eldrisas Mercedes 190 via Bertil Harding Highway, döpt efter Bertil Harding, officer, skeppare, redare, partisan, krigsveteran, guldgrävare, resebyråmogul, bonde, kalkonuppfödare, pilot, politiker, biståndsarbetare, FN-soldat. Första gången jag faktiskt satt min fot i Banjul. Har ju mest hållt till i Serrekunda och Senegambia och runt de de områdena.

Väl framme i färjelägret i Banjul så skaffade Eldrisa biljetter medans vi ställde oss i kö och Eldrisa tittade på mig med något lurigt i blicken där jag stod i hettan med svetten rinnande från pannan och över armarna mellan försäljare och andra färjeresenärer och så sade han ”-Nu får du närkontakt med lokalbefolkningen!” sedan skrattade han glatt. Han var på kornet faktiskt. Väl ombord på färjan så valde vi att sätta oss ute i solen. Mitt på dagen under den tryckande afrikanska solen så väntade vi nog en halvtimme innan avgång och turen över den här delen av Atlanten. Tillräckligt för att hinna komma på gränsen av vad min bleka nordiska hy klarade av solljus.

På färja i Atlanten

Ett flertal containerfartyg i hamnen i Banjul och flera ankrade i väntan på att få lossas i hamn. Tre spansktalande unga kvinnor var de enda andra europer jag såg på båten. Turen över till Barra tog runt en halvtimme ungefär. En lagom tur. Naturligtvis gick de eviga gatusäljarna runt även på båten och försökte sälja allt från billiga klockor, godis och nötter till Africell-säljare som försökte sälja SIM-kort och telefoner.

Containerlast

Väl framme i Barra letade Eldrisa upp en taxi, bland alla bussar och bilar i det totala kaoset, som var villig att ta oss till Kunta Kinteh Island. Alla var inte så sugna på att ta oss dit och ganska snart skulle vi bli varse varför. Den sämsta vägen som jag någonsin har åkt bil på. Att en så bred väg kan vara så dålig måste bero på att de någon gång i tiden var menat att verkligen att bygga en riktig väg med asfalt och allt. Det var en rejält anlagd väg. Pengarna tog väl slut. Det är ju Afrika i alla fall.

Letar bil för nästa etapp

De flesta taxi-bilar i Gambia är Mercedes 190, säkert 9 av 10 taxibilar i det närmaste, men de kan vara rätt rejält sönderkörda och slitna. På de flesta kärrorna så skramlar det från alla håll och kanter och i vår gula Merca så stängde man vänster bakdörr med en repstump innifrån. Ganska snabbt så upptäckte vi också att stötdämpningen var obefintlig och växellådan gav vår chaufför en konstant utmaning, han verkade inte kunna hitta rätt växel en enda gång och när han väl fick en växel på plats protesterade resten av transmissionen genom att slå tillbaka med en duns.
Vår chaufför ägnade sin fokus på att låta Mercan kryssa genom hål och gropar som om vore det en blandning av slalom och puckelpist i röd lera. Vissa partier körde vi på de stigarna bredvid vägen där det var minst lika gropigt och med fler stora vattenpölar.

Till sist kom vi fram till resans mål. Sedan var det bara vägen tillbaka igen.
Bilder finns det fler av på:
…flickr.com/photos/casselbrant/albums/72157710353322501

Sukkai vid självmordstaxin

I båt mot Kunta Kinteh Island (tidigare James Island)

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Sukai

Minolta SRT101

Min Minolta SRT101 köpte jag av min vän och tidigare chef Tomas Ruudh. Det hade varit hans morfars kamera och jag fick kameran med både standard objektivet, ett MC Rokkor ƒ1.7/55mm och ett Tokina ƒ3.5/200mm teleobjektiv. Den här kameran är lite av en favorit bland mina analoga kameror. SRT101 påminner mig mycket om mina Yaschica TL Electro X. De är stora, stabila och underbara att hantera om man som jag har stora händer. SRT101 är i mina ögon till och med en mer komplett kamera än den senare pro-modellen X-700 som jag också har haft en gång i tiden. Den här arbetshästen har nämligen allt utom en funktion för dubbelexponering. Men att kunna låsa spegeln i uppfällt läge (precis som på Yashica TL Electro X för övrigt) är en mycket användbar funktion och framkallar en hel del villhöver-känslor för att prova gamla extrema vidvinkelobjektiv som inte kunde användas utan att fälla upp spegeln som annars var i vägen.

Om man är intresserad av Minoltas kameror så rekommenderar jag et besök på The Rokkor Files där du hittar – inte allt men mycket information om Minolta kameror, objektiv och tillbehör. Om jag inte hade hittat min första systemkamera på pantbanken och därmed köpt det första som jag hittade inom min komomiska ram så hade Minolta kunnat bli mitt första alternativ. Det är så mycket intressant med Minolta kameror och både kvalitativt och ergonomiskt så ligger de definitivt på topp under många många år när kameror var mekaniska och de byggdes för att hålla. Dessutom skulle man kunna skaffa sig en extremt unik och högpresterande utrustning med exempelvis ett lämpligt Minolta-hus, kanske en Minolta XD11 samt ett Sankyo Kohki objektiv. Det skulle ju vara riktigt häftigt.

Minolta SRT 101

Numismatisk läsning

Årets första fyra nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift fick samlas på hög under vinterns utdragna flytt och på grund av min självpåtagna arbetsbelastning. Nu när jag har haft lite tid att studera dem närmare så har den stora behållningen varit artikelserien om Sveriges sedlar under 1900-talet. Det är som vanligt en vederhäftig och intressant tidskrift som alltid är lika trevlig att få hem i brevlådan.

SNT 1/2019

SNT 2/2019

SNT 3/2019

SNT 4/2019

Promenad i Uppsala

En promenad i mitt Uppsala hade sin höjdpunkt på Domtrappskällaren där det blev en njutning och stilla komtemplation. Efter att ha stått och begrundat menyn så insåg jag ju att en Toast Skagen med efterföljande rimmad lax med dillstuvat potatis faktiskt vore precis vad jag förtjänar.
Kyparen hittade ett fantastiskt vitt torrt vin till min mat och efter att ha avnjutit måltiden så tog jag kyparen till min hjälp att besluta om jag hade gjort mig förtjänt av även en desser. Vi var rörande överrens om att jag förtjänade bakad choklad med blåbärsmouse och lemond curd. Till det kaffe och ett glas Plantation Extra Old 20th Anniversary Barbados Rum, kanske den bästa rom som nått min gom. Måste säga att jag är mycket nöjd med dagens promenad.

Rimmad lax och dillstuvad potatis