Dagar i Gdansk

I slutet av augusti var jag några dagar i Gdansk för lite kortare rekreation. Med bara en vecka semester den här sommaren också så kände jag att det skulle vara skönt med några dagar utan plan i en annan stad. Det fick bli vad som var billigast att flyga till. Det fick bli Gdansk.

Min upplevelse efter ett par dagar i Gdansk var att det utanför den gamla delen av staden var rätt tråkigt och osorterat men fint som snus i den gamla delen. De gamla handelsstäderna runt Östersjön har många likheter och det är en fantastiskt historie- och kulturrik region. Gdansk är liksom Tallin en bärnstensstad. Otaliga är de som säljer smycken gjorda på bärnsten längs med de turisttäta gatorna, såväl i butiker som på gatorna.
Restaurangutbudet var både rikligt och humant för plånboken. I den förort där jag huserade på hotell Villa Alfa, Piecko-Migowo, låg en lokal pizzeria vid namn Pizzeria Zapiecek, där man kunde, förutom pizza, få sig en rejäl portion polsk husmanskost och en öl för knappa 45 kronor. Jag återkom tre dagar i rad för en av dagens måltider på min lokala pizzeria med genuin service och bra mat även om de lite lyxigare men mer turistinriktade restaurangerna på stan absolut inte riskerade att ruinera en hederlig svensk semesterkassa.

Med kameran i släptåg så fick jag väl lite bilder. Jag hade väl inte riktigt det tålamod att fotografera som jag borde. Det hade en del att göra med att jag hade lånat ut min Olympus till Erika som samtidigt befann sig i London så att jag istället släpade på min gamla stora och klumpiga Canon 10D. Det blev besök på lite kyrkor där jag hade haft betydligt mycket mer nytta av den lättare Olympusen men jag hade en fantastiskt kontemplativ helg i Gdansk. Bara en sådan sak är ju värd att glädja sig över.

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Gdansk

Elfte september 2001

Den här dagen för femton år sedan minns jag fortfarande väl eftersom den påverkade inte bara världsläget i grunden utan mycket påtagligt min vardag och arbetssituation. I september 2001 arbetade jag på OM/Stockholmsbörsen och framåt eftermiddagen så satt jag på min arbetsgrupps kontor och försökte kolla av nyhetern på nätet. Att komma in på någon av de stora tidningarnas hemsidor var i stort sett omöjligt. Aftonbladet var den enda nyhetssajten som klarade trycket lite längre än de övriga. Efter att ha stått och tuggat en lång stund så kommer en arkivbild på en liten Cessna upp och texten låter berätta att det enligt obekräftade rykten har flugit in ett sportplan i World Trade Center.
Nytt försök att komma in på någon av de andra nyhetssajterna utan resultat och jag och min chef bestämmer oss för att ta oss ner till matsalen där vi hade TV-skärmar hängande. Det fanns en viss beredskap för olika krisscenarion i oss redan efter den kommunistiska attacken mot civilsamhället i Göteborg tidigare under året men det som skulle möta oss på TV-skärmarna var vi inte redo för. Vi kommer ner till matsalen och är inte först. Flera personer har sökt sig dit och under hela tiden vi står där så söker sig fler och fler framför skärmarna. Rykten går. Diskussioner om vad som kan ha hänt. De flesta är eniga om att det är en olycka av något slag.
Då kommer den.
Den andra attacken. Det andra planet.

Nu är det längre ingen tvekan. USA är utsatta för en terrorattack. Vi är en möjlig måltavla i Sverige så nu måste vi börja jobba. Inne hos optionsmäklarna råder full aktivitet. Det är högljutt, alla TV-skärmar visar olika nyhetskanaler, Bloomberg och CNNa> överallt och de flesta mäklare står upp, många med en telefon i varje öra men ingen, ingen, pratar optioner. Rykten börjar florera och galna efterföljare i kölvattnet av händelserna i New York börjar bombhota både det ena och det andra. Mäklare som ropar ut den senast inkomna informationen, var och en måste förhålla sig till vad som är fakta och rykten. Inom några minuter är två börser i Europa bombhotade och rykten om fler saknade flygplan i USA. Ingen vet hur man skall förhålla sig. Alla måste börja koncentrera sig på sina uppgifter och min uppfigt, mitt ansvar, är OM och Stockholmsbörsens reservarbetsplatser.
På den här tiden låg OM/StockholmsbörsenNorrlandsgatan mitt i ett finanstätt område i Stockholms innerstad. Våra reservarbetsplatser var dock belägna i Börshuset i Gamla Stan. Tanken var att om någoting hände eller om vi blev utsatta för någon sorts hot så skulle vi kunna dela upp personal på de olika enheterna och de fick ta sig till Börshuset på olika sätt. Vissa skulle promenera, andra åka buss, tunnelbana, cykla och ta taxi. Allt för att minska risken för att man skulle förlora all personal i ett svep så att säga. Lösningen var dock något av ett feltänk från början eftersom gemene man inte hade någon aning om att Stockholmsbörsen låg på Norrlandsgatan, de flesta associerade alltjämnt Stockholmsbörsen med Börshuset och det var väl också helt rimligt. Det var också det faktum som min chef tog fasta på när han beslutade att jag var den i arbetsgruppen som skulle ansvara för backup-miljön.
-Om någon attackerar oss så är det Börshuset som bombas först! Därför passar det bra att du är på plats där Roland!
Vi älskade inte varandra min chef och jag. Det var aldrig tydligare än nu.

Stockholms börshus

I Börshuset var situationen katastrofal som bäst. De olika arbetsgrupperna bar eget ansvar att beställa uppdateringar av programvaror och eventuella hårdvaruuppdateringar av oss, XAS (eXchange Application Support), och sedan skulle vi tillgodose dessa önskemål. Sanningen var att ingen riktigt brydde sig. Min inventering gav för handen att ingen skulle kunna utföra någon som helst börshandel och vissa, bland annat vår nätverksgrupp, hade inte ens datorer med närverksanslutning.
Jag fortsatte mödosamt min inventering av hård- och mjukvara på samtliga arbetsstationer i Börshuset och när jag klockan tjugotvå på kvällen kallades tillbaka till Norrlandsgatan för en genomgång av läget i den teknisk krisgrupp som nu hade satts samman. Det var inte helt muntert att behöva svara,
-Ingen!”,
på frågan om hur många arbetsstationer som kunde vara igång och redo för tjänst till den kommande morgonen. De näsrmaste tre dygnen tillbringade jag det mesta av min vakna tid i Börshuset. Idag har OM blivit OMX som har blivit Nasdac OMX som har flyttat till Värtahamnen och deras lärdom av händelserna elfte september får mig att tro att deras befintliga arbetsmiljö säkerligen både drifttestas dagligen och är bombsäker.

Aye aye, sir!

Förra helgen blev det då dags igen för säsongens andra båtutflykt med min vän Peter. Tematiken följer vårt inövade schema. Mat, öl och lite marin livsstil, tyvärr lyckades jag glömma att packa med mig cigarrer den här rundan, slarvigt värre. Jag hastade iväg från jobbet vid halv elva-rycket och körde raka spåret till Hallstahammar för en lunch med Peter. Sedan fick vi packa om bilarna en del då jag skulle fortsätta upp till Kristina i Bollnäs på söndagen 4 september. Vi hade väl bespetsat oss på att bli kvar på båtklubben under kvällen då det skulle vara dåligt väder men efter en stund bestämde vi oss för att ställa in siktet mot båtklubbens egen ö, Flässjan. Vi packade med mat och öl och satte kurs, med mig vid rodret, Peter ville njuta av vädret och ölen.
Väl ute på Flässjan så var det två båtar i hamn så vi fick ett trevligt sällskap vid bastun. Bada gick också alldeles utmärkt i den svala Mälaren. Dinkan fick sitta på hela tiden, i och ur bastu och i och ur vatten då jag ville stressa den lite. Den visade inga tecken på att låta sig provoceras av mig. Men så är min Magrette ett fantastiskt sport- och dykar-ur. På söndagen vaknade vi i gryningen och åter fick jag förtroendet att sköta rodret medans vi tog oss tillbaka de dryga 100 minuterna till Strömsholms båtklubb. Jag hoppas att det blir nya båtfärder till våren igen. Det är alltid lika skönt att få den här kvalitetstiden med Peter.

Peter

Magrette

Tamp

Peter

Mahogny

Peter

Peter

Flässjan

Tillbaka mot Strömsund

Elnora, världens sexigaste testbänk!

MCM 5/2016Det är inte ofta som jag blir alldeles ”dumbstruck” av synen av en motorcykel men i det senaste numret av MCM så blev jag i det näsrmaste lika fascinerad som sommaren 1984 då jag för första gången såg en Harley-Davidson XR 1000 på suddiga svart-vita bilder i någon motortidning. Den gången blev jag så fantastiskt begeistrad att jag några år senare köpten en Sportster XLCH som var det som då låg närmast till hands. Inte riktigt samma sak, men den var lika rå och avskalad.

Nu när jag bläddrar upp det senaste numret av mitt husorgan MCM så möts jag av en fantastisk best som ger mig nästan samma känsla och intryck som den där XR’n gjorde för en himla massa år sedan. Inte nod med det. Det är en hoj som inte skall kunna ge mig samma känsla då det är ett touring-sänke. Men det är en prototyp, en rullande testbänk som sakta men säkert genom flitigt och brutalt användande har patinerats och bantats ner till sina basala beståndsdelar vilket gör den charmigare och råare än något annat jag har sett på mycket länge.
Visserligen är Manfred Holz bild nedan från MCM fantastisk, dock ryckte jag den rakt av från MCMs hemsida och vill man se flera bilder rekommenderar jag att man följer den här länken:
Google Elnora+Indian+mototcycles.

Elnora, världens sexigaste testbänk!

Elnora

Studenternas IP

Inför det långa uppehållet i den allsvenska fotbollen så passade jag på att ta mig till Uppsala för att se matchen i Svenska Cupen mellan Gamla Upsala SK (jodå, stavninigen stämmer) och Hammarby IF på anrika Studenternas IP. Jag tog t.o.m. ett par timmar ledigt på eftermiddagen för att i lugn och ro ta mig till Uppsala och hinna få avnjuta en kall öl innan avspark.
Det var en lite för spännande upplevelse där GUSK tog ledningen i första halvlek innan Bajen kunde vända i andra halvlek och till slut vinna säkert med 1-2.

Studenternas IP

Studenternas IP

Bortamatch

Bajenklacken

Bajenklacken

Kennedy & Sheriffen

Stefan Batan

Skolstart, sommarslut

Torsdagen 18 augusti var det så dags för skolstart för Svenska SmåFlicksFörbundet och jag mötte upp Sofia i Södra Ängby skola för ett introduktionssamtal med hennes mentor. Sedan passade vi på att fira dagen med en sushi-lunch (Sofia med den sköna beställningen: tio lax och en avokado) innan jag skjutsade hem Sofia till Komministervägen och fick en chans att träffa Karin.
Jag vet att det är fullständigt förutsägbart och fånigt men man slås ändå hela tiden över hur fort tiden går. Det var tre år sedan Erika hade skolavslutning i Södra Ängby skola och nu har alltså Sofia också börjat i högstadiet. Hoppas att hon kommer att trivas lika bra med skolan även nu i högstadiet som hon har gjort tidigare.

Det har annars varit en ganska behaglig vecka som startade med att jag fick med mig Axel till Tyresö tillsammans med Janne för att möta upp lite sköna bajare från HammarbyklanenO’Learys. Det var trevligt att få med Axel och att få bjuda honom på en matbit och ett par öl till matchen Sundsvall-Hammarby (0-0). Ingen höjdarmatch men höjdarsällskap minst sagt.

Sofia & Karin

Historien om en idrottsförening

Norsborgs IFSom uppvuxen i ett miljonprogramsområde så var man ju utan att då veta om det en del av en omväxlingsperiod ur ett historiskt perspektiv för den orten. I mitt fall hamnade vi i Norsbog via Alby i norra Botkyrka. Ett område som är en plats som varit befolkad längre än vad vi idag kan förstå. Vissa uppgifter säger sextusen år, andra tiotusen år. Det vi kan vara säkra på då är att detta är ett område som av olika anledningar har varit gynsamt för människor att bosätta sig på, bedriva handel på, dyrka gudar på och leva och dö på.
Inget av detta berättades det speciellt om under min skolgång i Norsborg. Jag minns att vi fick titta på ett dia-bilds visning i mellanstadiet som handlade om Botkyrka men det var i stort sett allt. Vi förstod ju att Vatteverket kring ”Gamla Norsborg” var gammalt, jättegammalt i våra barnögon, och tornet uppe på Tornberget hade årtalet 1903 på en plakett ovanför porten vilket fyllde en yngling med känsla av historia och mystik. Vad jag och antagligen inte så många andra av mina jämnåriga kamrater på den tiden reflekterade över var vår idrottsförenings historia. På Norsborgs IFs emblem stod det 1907 men hur en så befolkningsfattig byggd hade kunnat bära en idrottsförening tänkte vi inte mycket på då.

Norsborgs IF startade som en idrottsförening för vattenverkets anställda. Det började med att de anställda vid Vattenverket började lira boll på Norsborgsvallen redan 1902, men först 1920 anmäldes ett fotbollslag till seriespel, dock registrerades klubben hos Riksidrottsförbundet 1907.
Norsborgsvallen användes för övrigt ibland för den traditionella ”lärare mot eleverna”-matchen som avslutade skolåret på Kärsby-skolan, vilket på den tiden var en traditionell högstadie-skola.

Min egen historia i Norsborgs IF är två separata historier. Någon gång i årskurs två eller tre så var det, som det ju alltid är, en förälder som skulle dra igång ett årskullslag för föreningen. Helena i min klass, hennes pappa var det som skulle bli ledare för oss. Jag anmälde intresse och jag kan för mitt liv inte framkalla ett enda minne av någon träning, dock minns jag att jag deltog på någon match. Min insats var en katastrof naturligtvis. Som den kanske omognaste eleven i hela årskullen så kunde jag inte fokusera på matchen och på vad som hände bortom min del av planen som back (där man som vanligt placerade dem som inte var dugliga som spelare). Jag minns med inte ett helt litet mått av skam hur jag helt ointresserad av vad som hände på planen plockade upp smågrus, grusplan var legio, och tog en försvarlig mängd av småsten i halvcentimetersstorlek i min vänstra näve. Sedan kastade jag upp en i taget i luften och slog iväg dem med ett tennisliknande anslag över huvudet med min högerhand. Inte det minsta intresserad av vad mitt lg pysslade med under tiden. Jag var en börda för mitt lag.
Nu när jag skriver dessa rader så snubblar jag över information om en gammal Hammarby-spelare, Erkan Zengin, att hans första klubb var Norsborgs IF, men att han bara stannade fem veckor. Vi kan vara lika där jag och Erkan. Min karriär var nog inte mycket längre än så i NIFs fotbollssektion.

Sedan var det den andra anknytningen till Norsborgs IF, som aldrig var en anknytning. Den sport som intresserade mig mest under min uppväxt var ishockey. Fotboll kom aldrig nära mitt intresse för hockey. Hockey var allt och än idag så har jag svårt att jämföra med någon annan sport då mina upplevelser av olika ishockey-minnen gör att jag för alltid kommer att placera den fantastiska ishockeyn först.
Jag spelade jämt. Jag spelade året runt. När det inte fanns is fanns det asfalt. Vi byggde egna mål, vi spelade mot andra gårdar, vi välte två kundvagnar och ställde två bredvid varandra och spelade under viadukter. Sommar innebar gynastikskor och tennisboll, vinter var skridskor och puck. Annars samma sport.

Efter mitt fotbollsdebakel och ett sommarläger med Hammarby Basket 1978 och otaliga usla gymnastiklektioner där kunskapen om att jag alltid låg motoriskt efter mina klasskamrater gnuggades in till ett för evigt dåligt självförtroende så vågade jag aldrig söka mig till en ishockey-klubb.
I mitt fall var den klubben Norsborgs IF och jag vågade inte ens tänka tanken på att söka mig dit. De som spelade organiserad ishockey var coola snubbar, och bara snubbar, med tonvis av självförtroende. Det som förvånar mig idag är att jag aldrig såg möjligheten ändå. Vi spelade gårdsmatcher, och vann. Vi spelade i mellanstadiet och vår klass vann. Varenda år. Vi spöade alla. Men ändå. Jag kunde inte se att jag var en del av detta, jag var för upptagen med att vara rädd för alla andra.

Plötsligt öppnades en chans att få spela ishockey mer organiserat. En pappa till en kille i en parallell-klass hade startat ett nytt hockey-lag. Norsborgs HL, Norsborgs Hockey-Lag, smaka på den! Förkortningen blir NHL, som National Hockey Leauge. Det är attityd, det är vilja att visa var skåpet skall stå. Att visa att man kan skapa utifrån andra värderingar och ändå konkurrera.
Norsborgs HL var ett försök att skapa något annat, en pappa som tröttnat på den tidiga utslagningen i den traditionella klubben. I Norsborgs HL skulle alla få spela. Med en tränare och en andretränare så hade klubben bara möjlighet att härbärgera ett lag. Det skulle bli ett lag för pojkar födda 1966. Tränaren, klubbledarens son var född 1967 som jag men fick plats i laget eftersom han var just tränarens son. Att det ändå skulle vara ettlag för pojkar födda 1966 tror jag beror på Anders Samuelssons far. Anders var en av våra backar och hade många istimmar med sig från Norsborgs IF, jag tror att hans far som var vår andretränare och en mycket engagerad hockey-farsa hade ett finger med i det beslutet för antagligen fick vi genom far och son Samuelsson med oss ett par andra spelare som var nyckelspelare för Norsborgs IF i den årskullen.

Peter som bodde på min gård och som jag sedan sommaren innan jag började skolan hade umgåtts med intensivt fram till att jag gick i femte klass hade börjat spela i laget. Peter och jag hade spelat gårdsmatcher sida vid sida. Skjutit slagskott på den spolade fotbollsplanen på vintrarna och möts i en och annan klassmatch i skolan. Han var född 1966 och han spelade i Norsborgs HL. Jag frågade om det fanns en chans att få en plats i laget eftersom jag hade hört att det var öppet för alla. Peter var skeptisk. Peter var motvillig och skeptisk.

Det hade väl hänt vid några tillfällen att jag spelade fult. Riktigt fult. Blev jag frånåkt så kunde jag sätta klubbladet i skridskoskenan på motståndaren som just hade rundat mig. Visst hände det även att det blev ett rapp med klubban över foten. Men det var hockey då. För mig fanns det ingen skillnad mellan hur man spelade hockey som barn eller som vuxen. Proffshockey i Canada var måttstocken och drömmen. Peter sa att han skulle fråga tränaren om det fanns någon möjlighet för mig att komma med i laget. Nästa gång jag träffade Peter var han tveksam. Jag vet än idag inte om det var Peter som inte ville ha med mig i laget eller om det han sa var sant. Det han sa var att laget skulle ha ett möte. Eftersom jag var känd för att spela fult så var man tvungen att disskutera om det var möjligt att ta med mig i laget.
Idag skulle jag nog ha tagit det som en komplimang!
Om det verkligen var något möte vet jag inte. Ingen aning. Det som talar för att det var så var att tränaren första gången han träffade mig förklarade att jag skulle vara reservmålvakt, och back. Jag skulle alltså stå i mål ocm vår ordinarie målvakt inte kunde spela av någon anledning, annars var jag back (enligt principen att man placerar problemen som backar, ingen vidare utvecklad idrottsstrategi ännu 1980). Detta sa han innan han hade sett mig på ett par skridskor.

Första matchen. Min mor har lyckats skrapa ihop pengar till utrustning. Jag har grejer för att kunna spela både som utespelare och målvakt med mig. Vår målvakt dyker inte upp. Borta, utan förklaring. Antagligen så hade intresset för tjejer slukat honom för gott. Hur som helst så skulle jag förberedas för målvaktstjänst. Mina benskydd var de billigaste möjliga. De såg inte riktigt ut som de andra målvakternas skydd. Jag hade ingenting som skyddade sidan av benen. Vi stod bredvid rinken och väntade på att den skulle bli färdigpreparerad för match. MOtståndarna, Flemingsbergs IF, började samlas. De ställde sig runt mig och började häckla mig. Häckla mig på grund av mina skydd. Jag var tacksam attt de inte kunde se att jag inte hade heltäckande målvaktskydd under min hockeytröja heller, bara en utespelares skydd, inte i närheten av en målvakts skyddsbehov.

Vi spelade inget vidare. Trots att vi var ett bättre lag och senare under säsongen när vi hade spelat ihop oss bättre och framför allt inte hade så mycket nerver hade vi spelat ut dem. Nu spelade vi till oss ett ansträngt oavgjort, 1-1. Premiär, bortamatch. Det fick duga.

Jag var bäste man på plan, och fick pris för det.

PS. Det är inte utan att man undrar vilka färger kisarna på bilden nedan hade på dressarna? I begynnelsen. DS.

Norsborgs IF