Kennedy ett år till

”Det blir ett år till för Kennedy Bakircioglu i Hammarby. Klubben och Kennedy är överens om att förlänga avtalet med ett år och 2018 blir mittfältarens sista.

– Jag älskar den här föreningen och så länge jag känner att jag kan bidra kommer jag att göra det. Det känns skönt att den här frågan är avklarad nu. Jag förstår att många har väntat på ett besked och nu kan vi fokusera att avsluta den här säsongen så starkt som möjligt och sedan satsa allt på att 2018 ska bli riktigt bra.”

Läs mer på Hammarbyfotboll.se

Kung Kennedy

Anton Tjechov – Damen med hunden

Damen med hundenDamen med hunden är ju inte den bästa novellen i den här samlingen men har fått ge namn till samlingen. Det finns noveller i den här upplagan som är riktigt bra, så bra att man bara njuter av läsningen men jag kan inte riktigt förstå varför Damen med hunden anses så stor. Det finns ju tjogtals med andra Tjechov-noveller som smäller högre. Förlaget, Bakåll, säger så här Detta novellmästerverk, en av världens mest kända berättelser, flera gånger filmatiserad, får inleda vår urvalsvolym. Själv njöt jag långt mer av flera av de andra novellerna. Smak och konst, inte helt självklart vad man kommer att gilla och inte. Min personliga favoritnovell av Tjechov, Hämnaren finns inte med i den här volymen men ingen sorg över det. Det finns enormt mycket litteratur mellan pärmarna. För den som har läst mycket så är det med ett leende på läpparna när man läser de bästa inom en genre, för det blir så uppenbart att så mycket av det som har skrivits senare har tagit inspiration av och ibland bara plankats rakt av från de stora. Anton Tjechov har inspirerat många, få, om någon har klarat att förbättra det.

Lite pyssel på kammaren

200 Dram ԵՐԿՈՒ ՀԱՐՅՈՒՐ ԴՐԱՄSom jag nämnde vid ett tidigare tillfälle när jag skrev om bullion som sparform att jag nästan höll på att gå bort mig i numismatik, och nu är det ett faktum.
Efter att ha botaniserat runt på diverse sajter så har jag tänkt att det ändå skulle vara kul med en liten mynsamling. Det var faktiskt när jag lyssnade på Klocksnacks podcast och de pratade om att samla klockor och satte igång jakten på att samla ihop de militärklockor som går under beteckningen ”The Dirty Dozen” som jag också kände suget efter att samla på något. Det är ändå något speciellt med en samling. Så jag tänkte att jag skulle samla något som var begränsat och väldefinerat. En liten samling för nöjet att sortera och katalogisera men som är billigt som tusan och är möjligt att få komplett.

Så det får bli en samling från en stat som inte har funnits så länge så att deras myntutgivning varken består av ädla metaller eller svårfunna objekt. Det fick bli Armenniska mynt efter frigörelsen från Sovjet. Ett par enstaka svårhittade myntobjekt. Ett 200 Dram-mynt motsvarar 3,39 svenska kronor när dessa rader skrivs och finns i cirkulation så det är rimligt då 500 Dram är högsta valören på de vanliga mynten. Sedan, den dagen då man har lyckats få en komplett samling så ger man sig kanske i kast med något annat mål. Huvudsaken är att hålla det enkelt och kravlöst. Det skall vara roligt och det är ju kul att ha en egen samling på gång när jag ändå håller på att läsa en massa numismatiska artiklar och annat, för mitt höga nöjes skull.
Mitt första mynt i samlingen fick jag när Anush tömde fickorna i somras. Ett 10 Dram-mynt. Det här skall bli kul, jag har saknat nörderi i mitt liv ett tag nu.

Bengt Liljegren – Winston Churchill Del 1, 1874-1939

Bengt Liljegren - Winston Churchill Del 1, 1874-1939Det är ett par år sedan jag köpte den hör boken men först nu blev det tillfälle att läsa den. Det var när jag hade hobbat ett vikariepass på ett HVB-hem på Lidingö som jag tog en promenad förbi centrum och gjorde ett besök på Akademibokhandeln för att botanisera lite planlöst efter något läsbart.
Efter en stunds spanande hittade jag Bengt Liljegrens Churchill-biografi. Tyvärr hade de bara del ett hemma, jag hade gärna köpt tvåan på en gång men nu efter att äntligen ha läst den första delen så är jag inte säker på att jag kommer att läsa del två. Anledningen är ett par ytterst irriterande detaljer. Dels finns det språkliga inadvertenser som upprepas boken igenom dels så lyser författarens egna politiska ståndpunkter igenom löpande genom berättelsen vilket stör läsandet av, speciellt en biografi, på ett störande sätt. I övrigt finns inget att anmärka. Det är en bra introduktion till Winston Churchill med ett lättläst flyt i berättelsen. Hade det inte varit för de ovan nämnda störningsmomenten så hade jag genast sökt upp del två.
Som exempel på vad det är i författarens egna åsikter som tränger igenom är att det är tydligt att författaren har en klar bild av vilka ekonomiska beslut och vilken ekonomisk politik som är rätt respektive fel. När det gäller sidor hos Churchill som är motstridiga så kan läsaren lätt tappa bort detta då författaren kommenterar de delar som inte är bra åsikter enligt författaren men lämnas utan kommentar när motsatta åsikter hos Churchill kommer fram. Här hade det varit bättre att spara kommentarer till en analys av hur och varför Winston Churchill kunde rymma två så motstridiga förhållningssätt och åsikter. Nu känns det istället som att författaren vill vara säker på att läsaren förstår vilka åsikter som är rätt eller fel. De här sakerna nämndes överhuvudtaget i de recensioner av boken som jag läste när den var aktuell. Recensionerna var allt igenom positiva och kanske bidrar det till att dessa saker stör mig så pass mycket under läsningen. Kan recensenterna verkligen ha missat dessa språkliga fel och författarens ideliga försök att påverka läsarens egen analys. Det återstår att se om jag kommer att läsa del två. Mitt behov av att bli skriven på näsan är nämligen oerhört litet.

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Bak- & chokladfestivalen 2017

Bak- och chokladfestivalenÄlvsjömässan för tredje året i rad med Karin och Sofia. Vi var där 2015 och 2016. Det blir inga långa besök men redan efter förtiofem minuter var jag på väg in i en sockerchock. Vi köpte mer choklad än vad vi gjort tidigare och nu ser jag fram emot nästa års evenemang.

Karin på Bak- & chokladfestivale

Bak- & chokladfestivalen

Bak- & chokladfestivalen

Bak- & chokladfestivalen

Karin på Bak- & chokladfestivalen

Bak- & chokladfestivalen

Bak- & chokladfestivalen

Marsinpangris

Sofia på Bak- & chokladfestivalen

Chokladfontän

Att skapa sitt eget bibliotek

TingelingJag läser en krönika på Timbros tankesmedja Smedjan skriven av Lars Anders Johansson med rubriken Skaffa dig ett bibliotek innan det är försent och tycker att det är en angelägen apropå. Visserligen hade jag kunnat önska mig en någon fylligare text med mer argumentation om vikten av sitt eget bibliotek ur fler perspektiv. Mitt eget bibliotek är för mig ovärdeligt när det kommer till referenser och faktakontroll. Allt efter att tiden går så inser jag att mitt bibliotek inte bara är en stapling av olika litteratur i mina hyllor utan en spegel av mig som person och inte minst en spegel av mitt intellektuella liv och utveckling. En del av titlarna i mitt bibliotek är litteratur som tillkommit på grund av mitt behov att vara påläst och kunnig inom det område jag arbetar för tillfället. Därför har jag ett försvarligt stort utrymme av psykologi-, psykoanalys- och medicinlitteratur blandat med en uppsjö av dator och programmeringsböcker. Det kan vara rena faktaböcker, även sådan som inte ens försöker utge sig för att vara särskilt systematiskt eller vetenskapligt sammanfogad information. De där böckerna som brukar vara i coffee table book-format och alltid säljs ut på olika realisationer. Böcker fyllda med bilder och modellbeteckningar på traktorer, motorcyklar, bilar, armbandsur, mode eller vad den nu kan vara. Tidigare kom jag ibland på mig själv med att se ner på den här typen av böcker men alltid med ett viss habegär inför boken ifråga. Nu lägger jag gladeligen ett par tre hundralappar på ett stort populärverk om vad som helst som skulle kunna intressera mig och inte minst om jag vet att jag kommer att ha glädje av den som referenslitteratur.
Böcker som jag har ägt och sedan lånat ut och aldrig fått tillbaka kan jag aldrig släppa riktigt. Ett exempel är en kort roman i form av boken Vox av Nicholson Baker, kanske inget mästerverk men det var en bok som slog an strängar då, i början på 1990-talet, och det finns passager i boken som jag velat titta igenom och referera till vid ett flertal tillfällen sedan dess och då blir jag alltid lika irriterad över det imaginära hålet i bokhyllan som den titeln utgör. Nu blev jag nyfiken på hur den där referensen om Tingeling i boken egentligen var formulerad.

Så det personliga biblioteket, eller familjebiblioteket är en viktig del för den som vill ha en möjlighet att känna sig som en hel människa. Allt som oftast så kommer jag hem till människor som inte äger en endaste bok. De kan ha en max två böcker framme synligt för att de ändå är aktiva läsare, men då med vad de själva beskriver som ett osentimentalt förhållningssätt till själva den fysiska boken. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis i mina ögon. Har dessa människor dessutom text på väggarna (Carpe Diem, jag tror jag avlider) så handlar det om något annat. Det är inte det osentimentala (texten på väggen avslöjar dem) det är bekvämligheten och bristen på krav att faktiskt kunna saker som styr dem. Ett bibliotek av någon sort är en förutsättning för ett intellektuellt inre liv. Akademiker eller inte så behöver du den tryckta texten. Som männsika behöver du ta del av andras tankar, fantasier och världsbilder för att utvecklas.

Då kommer vi också till frågan om en litteraturkanon. Den debatt som jag antar väcktes 2006 av folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (Skapa svensk litteraturkanon 2006-07-22). Tanken var att en gemensam litterär bas, en litteraturkanon, skulle ge oss en gemensam syn på språket och litteraturen. Det fanns i debattartikeln också några grumliga argument om hur detta skulle förhindra utanförskap hos de som flyttar in till Sverige med ett annat språk som sitt förstaspråk. Det här tror jag inte på. Vi har utan officiell litteraturkanon ändå en inofficiell dito och den har växt fram genom stark påverkan av kulturskribenter och kulturarbetare under årens lopp. Så vi behöver inte vara det minsta oroliga för att vi inte utvecklar en litteraturkanon utan att storebror behöver skriva oss på näsan om vad vi ska och inte ska läsa. Tvärtom så är det med bibliotek som med alla samlingar av diverse artefakter betydligt intressantare med något som växer fram ur den enskildes egna personliga önskemål och behov. Det står ändå alltid i en relation till den gemensamma kulturen.

Bluefish Så bygg ditt bibliotek efter dina egna personaliga intressen. Blanda dina intressen och låt dem avspeglas i den litteratur du läser. Som icke-akademisk intellektuell anser jag det vara en självklarhet att mitt bibliotek skall spegla hela min intressesvär. Sakta men säkert har jag därför börjat skriva om de böcker jag läser här på hemsidan. Det tar den tid det tar och just nu så börjar jag fylla på med de böcker som jag läser för tillfället men jag kommer att fylla på och försöka kunna ha mitt bibliotek komplett här på bloggen en vacker dag, men som vanligt har jag ingen brådska. Hemsidan är en spegling av mitt jag. Mångfacetterat och i ständig rörelse och utveckling.

Flannery O’Connor x 2

Flannery O'ConnorFlannery O’Connors författarskap upptäckte jag i vintras då jag läste Ta himmelriket med våld och fastnade för hur fantastiskt Flannery O’Connor lyckas få sitt persongalleri att smälta samman med miljön i den amerikanska södern. Det katolska perspektivetger ytterligare en dimension, trots att jag inte är så skolad i den katolska världen så tycker jag ändå att de rudimintära kunskaper jag har i ämnet räcker till för att jag skall förstå och uppsktta den vinkeln i böckerna. Den vinkeln är också otroligt viktig för det den själva essence som ger motivbilden. Det är närmast omöjligt att förstå karraktärerna i persongalleriet om man inte har författarens katolska perspektiv med sig in i berättandet.
Nu är jag otroligt nyfiken att läsa de två novellsamlingarna som är det som återstår av Flannery O’Connors författarskap. Att läsa henne i novellform tror jag kan vara en riktigt trevlig läsupplevelse. Flannery O’Connor dog redan vid 39 års ålder och de två romanerna Blodviss och Ta himelriket med våld och novellsamlingarna En bra karl är svårt att finna och Allt som stiger måste stråla samman är den totala produktionen. Dessutom kommer dagboksanteckningarna The Prayers Journal. Att sätta tänderna i att plöja igenom hennes fullständiga produktion känns lite som en litterär pilgrimsfärd och det skall bli mycket intressant att fullfölja det projektet. Det är kul att upptäcka att mina två stora författarupptäckter i år har varit två kvinnliga författare. Ester Blenda Nordström och Flannery O’Connor har varit två absoluta pärlor att lära känna och i båda fallen så är suget att läsa de kompletta produktionerna stort.

Det karga amerikanska södern där människor lever mellan det goda och det onda och kan falla åt vilket håll som helst helt utan förutsägbarhet är den miljö som Flannery O’Connor målar med sina tunna men svarta och ändock komiska penslar. Inte sedan mina Samuel Beckett-dagar har jag läst någon som kan rita litterära bilder med så svart komedi som Flannery O’Connor gör. Hennes genre har kallats grotesque och noir och jag tänker inte protestera men tycker också att man kalla hennes verk för religiös litteratur.

Länkar:
Bakhåll förlag
Blodviss
Ta himelriket med våld
En bra karl är svårt att finna
Allt som stiger måste stråla samman
The Prayers Journal(New York Times)
Flannery O’Connor läser ”A Good Man is Hard to Find”
Some Aspects of the Grotesque in Southern Literature
ISBN 978-91-7742-475-8

James, the Devon Rex

JamesJames (eller James Dean som du egentligen hette), den egensinniga och speciella Devon Rex som kom till familjen 16 mars 2012 efter att vi letat efter ett sällskapsdjur som kunde fylla tomrummet efter Miesen som fick somna in i augusti 2009 efter att vi upptäckt en allergiker i familjen, nu har även han i sin ålderdom och skräplighet fått somna in.
I armarna på Sofia igår så drog du din sista suck. Vila i frid killen.
Du hade en egen stil och du var älskad av dina mattar som få andra kattor har blivit älskad. Du kommer att vara saknad och tro mig, ingen kan fylla ditt tomrum katten!