Trångt men mysigt

Sofia, Peter Šťastný (enhörning), Arne (elefant), Karin & Buff (enhörning) redo för sista natten hos pappa, natten till fredagen. En vecka med pappa och första gången de sov över här. VIlken underbar vecka. Jag saknar dem redan mina små underbara döttrar. Saknar Axel och Erika också. Hoppas kunna hitta på något kul med dem också snart.

Nattläger

Svenska SmåFlicksFörbundet i Furuviksparken

FlamingokvartettenSista chansen för mig och tjejerna i  Svenska SmåFlicksFörbundet  att hinna med ytterligare ett litet äventyr innan veckan var slut var torsdagen som inte ville bjuda på något sommarväder den här dagen heller men det stoppade oss inte från att kasta oss ut på vägarna ännu en gång. Den här gången ledde färden till Furuvik. Jag hade inte varit på Furuvik sedan jag gick i sjätte klass och vi åkte med klassen på utflykt dit.
Resan upp gick med riktning väg 77 mot Knivsta och sedan E4 mot Gävle (hemfärden sedan tog vi väg 76 vilket var en mycket vacker sträckning ). Väl framme i Furuvik så öppnade sig himlen ordentligt och lämnade oss genomblöta redan vid ingången. De flesta djuren visade sig inte ute frivilligt i det usla vädret naturligvis och det gav ytterligare förstärkning åt en obekväm känsla som jag hade och som Sofia satte ord på redan i första djurhägnet, ”Har de inte större utrymme än så här?”.

Jag minns inte vilket djur det var men det fick mig att reagera med att känna att det visst kändes lite trångt. Känslan av begränsade utrymmen och att djurpark är en obsolet verksamhet som mycket väl kan ifrågasättas så här 2015. Omodernt och lite konstigt. Vi försökte dock göra det bästa av besöket men bristen på pigga och glada djur fick oss att bli lite molokna men tack och lov så lyckades de traditionella svenska ladugårdsdjuren pigga upp oss allihopa. Klappa killingar får en på gott humör helt enkelt och en fet rund gris får framtiden att ljusna plötsligt.
Nåväl. Vi fick oss ett äventyr till sist  Svenska SmåFlicksFörbundet  och jag.

Karin rider ponny
Världens kortaste ponnyridningsbana med världens tröttaste hästskötare. Under tiden Karin leddes iväg satte Sofia på sig hjälm och klev upp på podiet för påstigning utan reaktion på hästskötaren som stod med ponny nummer två i tömmarna. Mycket märkligt.

Piraya
En annan liten märklighet på Furuvik var när vi besökte Sydamerika-delen och kom in i hallen med pirayor, sköldpaddor och kajman m.m. och jag berättade för Sofia och Karin om när jag och mina kompisar hade pirayor. En djurskötare på plats hörde mig berätta och kom fram och frågade lite om mina erfarenheter att hålla pirayor. Vi diskuterade saken en stund och när jag kom in på Pygocentrus nattereri (förr Serrasalmus nattereri) och deras röda bukar så visade det sig att de på plats inte verkade ha några kunskaper om förutsättningarna för att fiskarna verkligen skulle få lyster. Vattnets renhet och temperatur listade vi ju själva ut ganska snabbt var självklara parametrar för att få färg på de små liven. Jag blev onekligen aningen förbryllad över djurskötarens förvånade reaktion.

Kamel

Betraktad

Klapp och gos

Furuvik

Heliga Birgitta och Svenska SmåFlicksFörbundet

Då jag senast besökte Skederids kyrka, klicka här för att läsa om det, så kom jag inte in i kyrkan utan fick vackert hålla mig på den kalla kyrkogården med den kalla vinden bitande i kinderna. Nu när jag hade turen att få sällskapa med  Svenska SmåFlicksFörbundet  så hade vi desto större tur.

Vi passade inte bara på att beskåda den vackra kyrkan invändigt med den pågående utställningen om Heliga Birgitta utan tog oss också vidare till Heliga Birgittas bönegrotta och dessutom så kom jag över lite intressant litteratur som bland annat ger lite fördjupad kunskap och bakgrund till striden om Birgitta höll till på Finsta eller Fresta. Mycket intressant.

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157655009350212

Skederids kyrka

Skederids kyrka

Skederids kyrka

Heliga Birgittas bönegrotta

Heliga Birgittas bönegrotta

Carina Aris staty över Heliga Birgitta

På konsthall med Svenska SmåFlicksFörbundet

Jag och  Svenska SmåFlicksFörbundet  tog oss ett par ärenden in till Norrtälje och passade då på att besöka Norrtälje konsthall. Delen med Martin Jacobsons måleri kvistade vi förbi på någon minut, inte himlastormande imponerade kanske. Dock var utställningen: Magistern och jag. Skolplanscher från Kvisthamraskolan från 1940-talet en liten bildskatt. Skolplanscherna är sedan länge överspelat material men en bildskatt icke desto mindre. Trafikvett, arbetsliv, kristendom, djurliv, alfabetet, årstiderna och fortplantningsorganen i en skön blandning.

Norrtälje Konsthall

Sofia framför tavla av Martin Jacobson

Skolplanscher

Mot Skara med Svenska SmåFlicksFörbundet

Vi flängde vidare. Efter en tidig uppstigning hos farmor och farfar i Hälleforsnäs så blev det samling av troppen och lastning av bilen. Jag hade kastat ett öga på krtan för att ha en uppfattning om vilka vägar vi skulle ta oss vidare smidigast från Hälleforsnäs. Ingen större risk för trafik en måndagsförmiddag men ännu mindre risk på de slingriga sörmländska småvägarna resonerade jag.

Karin och Sofia

Någon hade passat på att använda landsvägen som rekreationsområde eller helt enkelt bara kört berusad. Inga bromsspår, men såväl polis som övriga blådjus på plats. När vi passerade stod en brandman och spanade ut i skogen en bit ifrån bilen, för att upptäcka spår efter någon skadad eller någon smitare antar jag för det var inga tecken på att någon var kvar i eller omkring bilen. Vi passerade i stillhet och fortsatte längs den vackra landsvägen ut till riksväg 214.

Olycka

Olycka

Vi hade inte så långt att köra en trettiotre mil i runda slängar med några avbrott för att byta säkringar, springa på toaletten och köpa resegodis. Det var bara att hålla tempo och sakta men säkert närma oss vår destination.
Visserligen tyckte Karin att det var långt och att allt tog lång tid men det var väl inte annat att räkna med. Det tycker man om allt bilåkande i den där åldern helt enkelt.

Andra dagens rutt

Väl framme i Skara tog vi oss direkt till Sommarland och badade av oss innan vi kunde ta oss till campingen och checka in i den stuga som vi hade hyrt. Incheckning klockan 14:00 och när vi hade packat ur bilen och förberett för kvällens vistelse så tog vi oss tillbaka till Sommarland jag och  Svenska SmåFlicksFörbundet .

Karin badar

Sofia och chokladvinsten

Efter en dag med bad, åkattraktioner och vinst på chokladhjulet så ramlade vi i säng redan vid 19-tiden på kvällen. Att alla skulle samsas om att ligga i en av de fyra bäddarna påverkade åtminstone två av oss som försökte sova, den tredje byggde koja lekte med kramdjur och hade det rätt bra på det stora hela.

Efter natten så städade vi ur stugan innan det blev dags för ytterligare en dag i lekandets tecken. Mycket åkattraktioner och faktiskt lite bad när solen en kort stund tittade fram. När vi trötta och färdiglekta tog oss mot bilen så hann vi precis packa in oss själva våra kramdjur och ballonger när plötsligt regnet öste ner och vinden förvandlade flaggor till segel.
Det var sjönt att vara på väg igen.

Laxå

Karin i Laxå

Hemväg är alltid hemväg. Att få  Svenska SmåFlicksFörbundet  eller delar av den att somna i bilen på vägen hem gick inte alls trots att vi var trötta allihopa. Det fick bli toalett- och glasstopp i Laxå och dessutom ett hamburgerstopp utanför Arboga. Big Burger var väl minst tredje snabbmatsstället vi käkade på på tre dagar men jag hoppas att vi får lite bättre matvanor när vi väl är hemma hos mig. Kvällens sista stopp var nämligen mitt lilla kryp-in.

Big Burger

Roadtrip med Svenska SmåFlicksFörbundet

Karin tankarNu är jag och  Svenska SmåFlicksFörbundet  på väg söderut. Dagens första etapp var en liten kortis från Josephinahemmet, där jag plockade upp Sofia och Liss-Karin efter kyrkkaffet på förmiddagen, till farmor och farfar i Hälleforsnäs. Redan nu har vi gjort fler stopp än vad vi brukar göra men det gör mig inget. Det är fantastiskt att få tillbringa tid med mina underbara barn även om de inte tycker att det är så kul att sitta i bilen. I morgon blir det fler timmar i bilen men jag hoppas att de kan sova en stund medans vi kryssar fram på småvägarna i de sörmländska skogarna.

Båda tjejerna har varit väldigt trötta idag. I morgon hoppas vi på en acklimatisering och normalisering. Att vara med pappa flera dagar är lite överväldigande i början men det lugnar ner sig. Sofia är dessutom helt slut av sin medicinering så nu hoppas jag att båda flickorna sover ut lite extra i bilen i morgon.

On The Road Again

Första dagens rutt

Lite läsning:
Vinnie Vincent försvunnen
Vincent van Gogh funnen på fotografi
Inga vänner kvar
ZZ Top – Pearl Necklace
Milstenar från Glashütte

Wira Bruk

Idag tog Lars-åke och Christina med mig på en tur ner till Wira Bruk. Jag har passerat några gånger men det har aldrig blivit av att jag har stannat till och tittat mig omkring. Nu fick jag äntligen chansen.
Jag kommer antagligen att återkomma det fanns mycket snyggt och intressant smide och nu innan semestern så stillade jag mig och investerade endast i en vacker handsmidd kapsylöppnare. Det fick räcka för idag. Wikipedia har en del av intresse att säga om Wira Bruk, ett utdrag av detta kan du läsa nedan.

”Wira anlades omkring år 1630 av Clas Larsson Fleming vid Wira-ån på dennens gods Mälbys ägor i Riala socken. Fleming hade ålagts av Gustav II Adolf att ”besörja klingsmidets införande i Riket”. Till detta ändamål värvade han smeder från Solingen i Tyskland till Wira. På bruket smiddes, av stångjärn från högkvalitativ järnmalm från Dannemora gruva och på basis av ett kungligt privilegium mellan åren 1635 och 1775, större delen av den svenska arméns värjor och andra hugg- och stickvapen fram till mitten av 1800-talet. Bruket fortsatte med civil produktion av bland annat liar och yxor. Under 1900-talet minskade produktionen gradvis. Omkring 1926 upphörde produktionen i Storsmedjan, varefter den siste smeden, John Dahlgren (1866-1948), ensam uppehöll en produktion i den Dahlgrenska smedjan fram till sin död.

Släkten Fleming ägde Wira till 1757 då bruket såldes till Reinhold Angerstein, som då var assessor i Bergskollegium och vars släkt ägde Vikmanshyttan och Turbo. Denne hade planer för utbyggnad som inte blev förverkligade före hans död 1760. Därefter övertogs bruket av Angersteins svåger, ärkebiskopen Samuel Troilius. Efter dennes död 1764 såldes bruket till Eva Maria von Schantz, vars son C.R. von Schantz fungerade som driftsledare. Wira köptes 1783 av kommerserådet Simon Bernhard Hebbe som år 1800 sammanförde Wira med östanå slott till ett fideikommiss, vilket genom arv övergick till släkterna Fredenheim och Boström.

Privilegierna drogs in 1775, varefter bruket utsattse för konkurrens av smeder i Fristaden i Eskilstuna. Vapensmidet fortsatte ännu långt in på 1800-talet. Bruksdriften övergick i slutet av 1800-talet i ett slags kooperativ mellan mästersmederna vilka betalade en årlig hyra för plats vid härd och städ. Tillverkningen bestod av liar, yxor, slaktbilor, isbillar med mera. Konsten att smida en värjklinga fortsatte dock att gå i arv till den siste wirasmeden John Dahlgren.”

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

Wira Bruk

I parken med Karin

Medan mamma var i kyrkan gick jag och Karin till parken som ligger i närheten. Det var härligt väder och minst +26°C. Parken är uppdelad i flera delar, med olika innehåll, så vi gick till den närmsta. Där lekte vi ”inte nudda mark”. Där fanns också ett torn där vi lekte att Karin var fånge och jag vakt. Då skulle fången försöka ta sig ut på olika vis. Men det vakten (tydligen) inte visste var att det fanns stora fönster i tornet som fången kunde klättra ut genom, osv, osv.

Sedan såg Karin en ny attraktion i sikte, en linbana. Fast den tröttnade hon ganska snabbt på. Eftersom det var så varmt hade jag och Karin börjat svettas rejält. Då kom jag på att parken brukar ha en liten pool lite längre bort. Jag och Karin sprang dit i förhoppning om att de hade fyllt poolen med vatten.
Det hade de!
Jag och Karin , som inte hade badkläder med oss, bestämde att vi åtminstone skulle bada fötterna. Vi gick runt där en stund. Sen hittade Karin en upphöjning i poolen som hon gick upp på. Hon hoppade ner, vilket hon blev väldigt förtjust över. Såklart ville hon göra om det. Men eftersom det hade börjat bli kväll hade det även blivit kallare, så jag föreslog att vi skulle gå upp ur poolen. Men Karin, som hade blivit förtjust över upphöjningen, ville gärna hoppa en sista gång… Plums!

Karin hade alltså blivit genomblöt.
Som tur var hade jag extra kläder i väskan eftersom jag hade sovit över hos en kompis natten innan. Inte undra på att folk stirrade på det udda par som vi var! Karin, i alldeles för stora kläder och genomblött hår,och jag, svettig efter ruschen av att springa fram, först ta upp genomblöta Karin ur vattnet, för att sedan springa runt och leta efter en någorlunda stor buske/träd som Karin kunde byta om bakom. Usch! Nu ville vi bara möta upp mamma och åka hem. Som tur var behövde vi inte vänta länge! Mamma hade tydligen sprungit runt och letat överallt, trodde hon. Ja, hon hade ju inte letat bakom trädet vid skogen.

Sofia och Karin leker i parken

Sofia och Karin leker i parken

Sofia och Karin leker i parken

Sofia och Karin leker i parken

Sofia och Karin leker i parken

Sofia och Karin leker i parken