Måndagsmorgon till Uppsala

Efter två nätter på jobbet så var det skönt att köra hem igår. Det fanns ingen anledning att köra hem mellan passen så jag lånade ett rum på jobbet. Drygt tio månader har jag bott i Uppsala men nu är det snart dags för flytt igen. Den här gången hoppas jag att kunna bo kvar på en adress länge.

Johannesberg slott

Vintermöte

Nittonde december så är det två år sedan så hade jag och min dåvarande chef, numera vän, en heldag med planering för våra målsättningar och hur vi skulle nå dit. Jag hade kommit till HVB-hemmet 1 maj samma år och Donata dök upp som vår nya chef i september. Vi hade ett mycket bra samarbete och jag sakna hennes chefsskap och hoppas få en lika bra chef igen i framtiden. Just den här dagen så tog vi oss till Västerås och åt först en trevligt lunch på stan innan vi förskansade oss på Steam Hotel framför en öppen brasa och sedan hade några produktiva timmar.

Steam Hotel kan jag förövrigt rekommendera varmt.

Bara två år sedan men det känns som en evighet. Tiden verkar flyga fram men på vissa områden är det mer trögflytande. Dock hyser jag fortfarande en förhoppning om att kunna använda min kreativitet och produktivitet bättre i framtiden.

Donata

Celtic FC – Livingston FC 4-0

Redan på bussen från Edinburgh till Glasgow började uppladdningen mot lördagens match. Janne och jag satte oss på raden närmast chauffören och började ta pulsen på honom. Först rent allmänt om det ena eller andra som händer och sker i landet, sånt som får tungor att glappa och som ger en fribiljett till svårare ämnen. Efter några skratt och allmänt hånande av varandras länder så pratade vi om det som helgen ändå skulle handla om; fotboll.
Vår chaufför visade sig vara Rangers-supporter och fotboll visade sig därför vara ett känsligare ämne än Brexit.

Väl framme i Glasgow väntade vår skotske värd Martin redo att ta oss till den pub där resten av gänget, våra vänner från Hammarbyklanen, druckit öl timmavis innan vi landade på skotsk mark. Framme vid bardisken försöker jag göra mig hörd när jag mer eller mindre vrålar ut min önskan om en pint Tennent’s lager när bartendern ber mig att knäppa igen jackan. Först förstår jag ingenting, sedan nickar han mot mit bröst – snarare mage – och lutar sig fram över bardisken:
”-No fotboll coulors!”
Jag förstår direkt men blir lite förvånad ändå. Det är inte ett skotskt fotbollslags emblem som pryder mitt bröst, det är en tysk klubb, St. Pauli. Dödskallen med de korsade benen och namnet i blockbokstäver under, ST PAULI, här är de kända som en systerklubb till Celtic, tydligen av fler än bara inbitna. Vi dricker en öl innan vi lämnar puben och åker hem med Martin där vi skall sova över. Det är mörkt regnigt och färden genom Glasgow ger inga större möjligheter till att insupa staden men när Martin styr in sin Vaxhaull i det bruna radhusområdet råder det inte längre några tvivel om att vi är på de brittiska öarna. Nathalie är gravid i sjunde månaden och för en månad sedan togs hon in på sjukhuset efter ett oväntat epilepsianfall som pågick till och från i flera dagar, nytt anfall varje gång medicinen sänktes. Så Nathalies mamma lämnar sitt Bretagne för att hjälpa dottern och hennes make fram till födseln av deras dotter. Trots detta så öppnar de sina dörrar för de där två hammarbyarna varav de endast träffat en på en fotbollsmatch i Malmö, där de hamnat av misstag, några månader tidigare.

Svärmor har naturligtvis lagt beslag på ett av gästrummen, med all rätta, så jag erbjuder mig att vara den som sover på luftmadrass på bottenvåningen. Det blir bara ett par timmars sömn innan luften har lämnat madrassen och allt som skiljer mig och ett sparsamt värmehållet brittiskt vardagsrumsgolv. Det är kallt och jag förflyttar mig till den alldeles för korta soffan men kan inte somna om. Det är lördag och alla andra i huset börjar så sakteliga vakna upp. Först några sporadiska toalettbesök sedan någon som stiger upp och börjar plocka omkring samtidigt som jag ligger ihopvikt i soffan och försöker spela blygsam gäst, vill ha ett par poäng upp utifall att det kommer att bli en stökig kväll efter matchen.
Efter mycket om och men kommer Martin ner och frågar om natten, han ser ju själv att jag har övergett luftmadrassen som ligger död mitt, och jag försöker förklara läget medans Martin glatt frågar om jag är redo för en skotsk frukost. Frukost är inte min bästa gren men på resor tenderar jag att vilja fylla buken tidigt för att inte behöva springa omkring hungrig. Håller mig alltid redo för vad än som kan dyka upp och med en frukost i magen kan jag stå mig hela dagen. Jag låter värdparet sköta stöker i köket i sällskap av Janne. Det har hänt mer än en gång att jag tar den sociala mittpunkten när vi har varit ute på resor och äventyr så jag låter Janne ta det hela sociala samspelet med värdparet men strax har svärmor slagit klorna i mig och börjat konversera, en mycket trevlig kvinna som visade hur världsvana och skickliga fransyskorna faktiskt är, jämfört med med att försöka småprata med en svensk kvinna är det helt olika världar.

Frokusten var torr smaklös och precis så tråkigt medeltida brittiskt som förväntat, tack och lov levererades kaffe av drickbar sort så efter att ha knapprat i sig samtliga oidentifierbara delar av frukosten var det dags att ge sig av mot stadens gator och pubar inför matchen.
Lasse och Göran väntar in oss på en pub, på plats i god tid idag igen. Både Lasse och Göran är nya bekantskaper för mig trots att vi tillhör samma supportergrupp med max 160 medlemmar så det känns lite märkligt att vi inte har träffats tidigare. Lasses stora intresse är Hammarby bandy. Han står gärna och fryser nere på Zinkenstamms IP och åker på så många bortamatcher han kan. Under helgens samtal så refererar Lasse till allsköns udda kunskaper om dam- och ungdomslag inom klubbens alla möjliga och omöjliga sektioner. På puben är samtliga besökare klädda i grönt och vitt. Celtic-tröjor i en sådan varierad stil och ålder att de hade kunnat hedra ett museum, såväl över fotbollsklubben som sportkläders design genom åren eller bara låta plaggen berätta sina egna historier av öl, arbete och fotboll.
Vid bordet bredvid oss sitter en man i 70-års åldern med tweed-keps helt utan synliga Celtic-accessoarer förutom den papperstidning han sitter och läser, The Celtic View, klubbtidningen. När han reser sig för att gå hem så önskar han oss lycka till på matchen. Han har nog sett en och annan match på Celtic Park – Paradise – men nu tar åldern ut sin rätt och jag är säker på att han inte kommer att missa matchen ikväll. Med en ljummen öl framför en gammal hederlig tjockteve.

Vi går vidare genom staden mot arenan. Det är grått och fult. En konstant påminnelse om allt dåligt med industrialismen. Det är en stad för människor att söka gemenskap hos sig själva i. En vi och de andra stad och till och med kvinnorna är fula. Vi hamnar på en modern pub, helt olik de andra, men lika dedikerad Celtic som de andra. Stora ljusskärmar med bilder på spelare i dagens lag. En trubadur på scenen som sjunger irländska visor gör att jag plötsligt befinner mig i en diskussion med en supporter om varför Celtic utalas med ett s-ljud och inte ett k-ljud, Det är han som ställer frågan, eftertänksamt. Det irländska arvet. Klubben startad av en katolsk broder, broder Walfrid som grundade fotbollsklubben för att dra in pengar till de mest behövande fattiga irländska imigranterna. En frihetlig social handling med rent kommersiellt syfte. Det blev en succé.
Ytterligare Jaguarer kör upp framför entrén, fler uppenbarligen välbeställda, välgifta, kvinnor kliver ur. De är dyrt skräddade och klackarna är inte för höga eller för låga men de saknar all klass. En kvinna i guldlamé-klänning kryper ut baklänges ur bilden, som om hon aldrig tidigare har erfarit denna sortens droska tidigare. Så samlar de sig och rättar till urrigningarna innan de kliver in, på en fotbollsbar. Alla män där inne dricker öl, kvinnorna dricker drinkar i glas formade som akvarieskålar. Lika stora. Jag kommer på mig själv med att fundera över att inreda en hylla med ett halvdussin likadana glas belysta ovanifrån med en svärdbärare i varje innan jag åter kommer tillbaka till verkligheten och inser att de här kvinnorna kommer att sitta på arenan i nåot slags VIP-loge med sina män. Det skulle aldrig ha hänt i Sverige, inte ens på Södermalm, kanske aldra minst där. Att välgifta fruntimmer skulle välja att förfesta på en klubbpub innan matchen. Aldrig. Det gör dem onekligen mer intressanta för mig. Jag hann aldrig konversera dem. På väg igen.

På plats vid Celtic Park möter vi upp Dave. Dave är stressad och pratar forcerat. Dave och Martin har en plan. Vi skall samlas vid en viss ingång, gate 11 or nearby, och då skall vi få våra biljetter. Dave har inte alla biljetter ännu. Jag känner stanken av ett misslyckande och antiklimax närma sig.
Det finns inga biljetter och Dave är mannen som skall lösa situationen. Jag misstror automatiskt korta män som säger sig kunna fixa saker men beslutar mig för att bara ta det helt lugnt och låta Dave göra sin grej. Han verkar ju onekligen ha gjort detta tidigare och de 15 sekunder långa mobiltelefonsamtalen avlöser varandra som på en rosenkrans när Dave återigen försvinner med snabba steg mot en okänd punkt vid sidan av arenan.

Vi möts upp vid gate 11. Dave har biljetter, i form av årskort.
Alla ser olika ut. Snabba instruktioner på grötig skotska delas ut. Vi fyra svemskar skall dela upp oss på tre olika grindar. Gå ner till höger och samlas i hörnet vid Ladbrokes betting-lucka. Klart. In med årskortet.
Bakom mig går Göran.
Jag ser i ögonvrån hur biljettläsare blinkar rött. Göran kan inte engelska så bra och de korta snabba instruktionerna från en stressad skotte har inte hjälpt homom. Ett mindre palaver. Dave dyker upp från ingenstans och leder Göran till rätt grind. Han har definitivt gjort det här förut.
Jag samlar Lasse och Göran och vi hittar snabbt ner till Ladbrokes.
Ingen där.
Vi väntar, jag lägger ett spel i luckan och sedan får vi telefonkontakt med Janne.
Jag hade inte heller tolkat skotskan korrekt. Janne skulle vänta vid Ladbrokes en våning upp.

Nävål nya instruktioner.
Dave kommer med nya kort. Vi skall byta de kort vi kom in med motandra kort för att komma in på samma läktare hela gruppen.

Dave levererar.

Vi står ovanför klacken. De är bra, men inte Hammarbyklack bra.
Vi låter mera och genom hela matchen.
Sången och ramsorna är viktiga.
Hammarbyklanens slogan – ”För en positiv supporterkultur” använder bland annat ramsorna som medel för diskussion. Vi sjunger aldrig med i nidramsorna riktade mot bortalagen. Ofta stannar folk upp bredvid en och frågar varför man plötsligt slutade sjunga. Då kan man ta en diskussion om varför man bara bär fram det egna och inte bryr sig om de andra.

På match är sångerna och färgerna det sammanbindande. På planen spelar ditt lag. De representeras av olika spelare med olika uppgifter. Det kan naturligtvis vara en profissionell spelare som är inhyrd för att göra skillnad bara för en säsong. Man planerar naturligtvis längre men om du saknar just den positionens kompetens köper du in den ybder tiden du scoutar vidare. En hired gun kan få respekt hos supportrarna men en hired gun som försöker ta genvägar genom att kyssa klubbemblemet på tröjan efter att ha gjort mål kommer att ses som en usel pajas, e charlatan och uppförsbacken blir längre än karriären. Legosoldater är ingen ny företeelse och de där två gamla bortasegrarna som Sverige vann i Breitenfeld vanns banne mig inte med krigare vuxna ur den egna myllan minsann. 51% av de svenska klubbarna ägs av medlemmarna, vilket gör svensk fotboll till en ganska usel investering ur affärssynpunkt. I Stockholm styrs även klubbarnas arenors historia av vår politiska realitet. I Glasgow har Celtic Park legat på samma plats sedan 1892 men i Stockholm skulle ingen progressiv liberal förstå vad arenorna betyder för supportrarna ens om man höll blankt svärd mot deras nacke. Vi och klubbarna har ingen chans. Historien och kulturen hålls upp ändå. Mytbildningen om Söderstadion satte naturligtvis igång så fort bläcket vidrörde rivningsbeslutet.
På julafton samlas ett par till några hundra hammarbyare vid Nackas staty för att fira Nacka. Det är larvigt naturligtvis men det är också en del av alla de små kulturyttringar som binder ihop klubben, spelarna och supportrarna i ett eget universum. Det är som ett stort kompext lajvande av Tolkien men i en betydligt mer avancerad skala.

Matchen slutar. Celtic vinner över Maidston med 4-0.
Jag har lyckats fotografera hela sekvensen som ledde fram till 1-0 målet ända fram till bollen var i mål. Två kameror i väskan. En digital och en analog. När jag kom in på arenan tänkte jag först byta film i min analoga kamera men kom på att jag kanppt tagit några bilder alls ute på Glasgows gator. Det fanns absolut ingenting som lockade mitt annars så villiga avtryckarfinger.
Kanske en annan gång. Bilderna från matchen blir ok. Bilderna från krogrundan efter blir ok.
Vi samlas utanför arenan efter matchen. Dave äger att vi nu skall in på arenans egen pub. Vi behöver nu de första årskorten vi hade. Ingen, absolut ingen förstår någonting när vi kommer till entrén till puben och Dave börjar prata med vakterna. Hur många är vi? Hur många fysiska biljetter har vi? En bjässe till karl och så vitt jag kan bedömma medlem i Björnligan har tagit sig från Ankeborg till Parkhead och rycker sonika ett årskort ur handen på Dave, viftar det framför vakten och passerer grinden. Fyra sekunder efter att han försvunnit in dyker plötsligt hans nuna upp igen han blinkar åt mig och håller upp kortet. Jag reagerar blixtsnabbt och glider fram och greppar kortet ser mig om och plötsligt står en i min grupp med en gammal hederlig pappersbiljett i handen och plötsligt stämmer matematiken. Vi är inne.
Björnbusen visar sig vara en hyvens karl. Hela familjen har årskort och han hade lånat ut sin sons kort till Dave och sitt eget till mågon annan. Biljetthanteringen känns för någon med germanska tendenser obegriplig. ännu idag.

Vi pratar fotboll och visar youtube-klipp från när Kennedy slår in frisparken i krysset mot IFK Göteborg i sin näst sista hemmamatch i karriären. När han sringer förbi läktaren och fångar den där halvfulla ölmuggen som kom farandes från andra etagé gapar skottarna och jublar. Legendariskt. De kommer att börja följa Hammarby. Grön-vita Hammarby med magiska spelare och målrekord i Allsvenskan. Det bjuds på rundor. Men det är dags att gå vidare. Mat. Jag har sagt att jag inte komemr att lämna Skottland utan att ha ätit Haggis. Det vore vansinne att försitta denna chans.
Bara jag vill äta Haggis.
Men det löser sig. En gammal mattfabrik i rött tegel, klassisk brittisk industrilokal, har köpts upp av em tysk. Tysken har gjort vad tyska imigranter gör. Tysken har startat ett bryggeri och det går bra. Det går riktigt bra. De enda öl som Martin har hamstrat upp hemma inför svenskarnas ankomst är öl från det här bryggeriet. Det finns en restaurang i bryggeriet, med risk för kö. Det är hög Europeisk klass på restaurangen med stora rena ytor i en del av fabriken med minst tov meter i tak. Naturligtvis är det tyska rätter på menyn. Schnitzel. Mycket schnitzel.
Men jag hittar den till sist. Haggis.
Den är fantastisk, serveras både med potatis och med rotmos. Underbart.
Jag inser att den tyska kocken antagligen har tagit haggisen ur haggisen men den är ljuvligt god så jag låter dem insikten passera och lurar mig själv att jag har ätit äkta Haggis.
En stund hade jag vacklat, när alla omkring mig pratade schnitzel men Janne tittade på mig och frågade:
”-Vi äter väl Haggis?”
Det var en vänskapsgest. Ibland dyker de upp. Alltid lika oväntade men när han vet så agerar han.

Utan Dave och Martin hade vi irrat omkring i Glasgow och riskerat att hamna på någon Rangers-dedikerad pub och åkt ut med huvudet före. Särskilt på en matchdag.
Men nu är det pärla efter pärla.
Vi kommer in i ett område som ser ut som något som hade kunnat legat i utkanten av Södra Hammarbyhamnen pre-1989. Första dörren är en pub. Det är magiskt. Vid bardisken står två män i 60-årsåldern och sjunger, stycke efter stycke av Celtics historia sjungs fram. De är fulla på gränsen till vansinne. Eller kanske har de redan tagit sig en bit förbi vansinnet. De lutar sina huvuden tillbaka med blicken i taken som är helt täckt av flaggor och halsdukar, innan deras strupar har fyllts och nästa sång framförs.
Tak och väggar är historia. 1967 i Lissabon, treble treble – flaggor halsdukar, fotografier målningar och inte minst väggmålningarna. Boder Walter med kyrkan i bakgrunden mitt på lgväggen. Där sitter två unga tjejer, inte en dag över 25 och dricker öl. Inget manligt sällskap. De har bara helt självklart valt den sunkigaste, mest bedårande fotbollsbaren i hela Glasgow. För det är en del av dem, deras kultur. De dricker hellre en öl i tryggheten och värmen hos likar än att riskera något på en nattklubb.

I taket blir systerskapet med St. Pauli tydligt och helt självklart. Förutom ett par half/half-scarfs med Celtic/St. Pauli, vilka skulle ha varit omöjliga i den svenska supporterkulturen, hänger halsdukar skapade av olika supportergrupper i taket. Halsdukar där den ökända siluetten av Che samsas med Celtics klubbmärke. En arbetarklubb. En katolsk klubb. Det är en märklig men helt självklar och möjlig mix. En katalansk självständighetsflagga, lika självklart på en väl synlig plats i taket. Det är så långt ifrån den städade uppstyrda klubbpuben på arenan. Det är folkets plats. Trots att Södermalm sedan två decennier har gentrifierats av allehanda hipsters så lever vi på mytbildningarna och forna dagars glans. Idag är Gullmarsplan mer Bajen än Söder. Så är det. En dag kanske vi sitter i Farsta och dricker en öl innan match. Det är det kontrollerade Sverige. Men det finns en flört med andra krafter och en annan värld. För många hammarbyare finns det en koppling och facination för Celtic FC och St. Pauli. Ett St. Pauli som trampar lera i tyska andra ligan är de arbetarromantiska liberala fansens gemensamna nämnare med de riktiga vänsterkrafterna. St. Pauli är krossa facismen, regnbågsflaggor, Refuge Welcome och hela den vänsterprogressiva röran. Men St. Pauli vore inte St. Pauli utan piratflaggan som förtjänats i gatustrider för att få behålla sina kvarter. Hålla rivningshetsen på 70/80-talet stången hela vägen. Behålla sina vackra kvarter med förfluten standard och att stå emot vattenkanoner och batonger för din flickväns rätt att sälja sin kropp i fönstret på markplan.
Det är anarkism på gatan inte vid ritbordet. Hur vänster den än är så dunkar mitt frihetliga hjärta starkar för handling än för ord.

Den moderna fotbollen kan inte stoppa det. Den moderna fotbollen eller det moderna samhället kan inte stoppa när vi hoppar, spottar och skriker under matcherna. Visst finns det individer som är fulla drägg utan hopp men när polisen i Sverige deklarerar krig mot svenska fotbollssupportrar på mycket oklara grunder annat än politiska. Då samlas krafter. Olika lag samma fiende. åtta gripna av 2 miljoner besökare under årets allsvenska säsong. En musikfestival slår det innan de startat med 30.000 besökare, plus den vanliga mängden narkotikabrott och våldtäkter.
fotbollssupportrar är ändå alltid de som skall sättas dit. Det är en markör att ta en haschtomtes låt som ingångssång för laget och när 25.000 människor, män och kvinnor blandat, sjunger den samtidigt så är det livslust som sällan eller aldrig annars upplevs i det moderna samhället.
Vi har inga kvarter att strid för och svenska ockupanter i kvarteret Mullvaden visar väl vilken stridsvilja som finns när man möter den svenska byråkratiska maskinen. Men vi odlar kultur. Som jag sade, ett gigantiskt komplicerat universum med mer och fler kulturella förgreningar än vilket torrt gammal museum som helst. Mer än Kungliga Operan. Det är konst, sammanslutning, sång, usel cuisine och så vidare. Det är en del av livet.

Martin and Janne heading for Celtic Park

Enicar Supertest

För det mesta bär jag två klockor. En runt varje handled. Det är ett trevligt sätt att få lite rotationklocklådan och samtidigt kan jag ha en klocka dedikerad till kenyansk tid. Den klocka som de senaste månaderna har hängt runt min högra handled är en klocka som jag köpte för säkert fem år seden men sällan burit. Nu får den betydligt mer kärlek och är riktigt vacker att titta på. En enkel trevisar-klocka i form av en Enicar Supertest. Enicar brukar vara eftertraktade när de är de mer sportiga uren som Sherpa-modellerna men den här lilla dinkan sitter perfekt runt handleden så den kommer att få hänga med länge till.

Enicar Supertest

Enicar Supertest

Enicar Supertest

Salige äro the som höra Gudz ord och glöma thet

I oktober 2016 fotograferade jag några landmärken i Edsbro på min väg att skicka iväg en kustomizerad bas Lingman Basses med Bussgods. Inte kunde jag ana då att jag kanske skulle hamna där en dag men i morgon skall jag dit och titta på en lägenhet. Så blir det dags att fundera på interiör igen. Jag gillar tanken. Ge mig en Art Deco-staty av Johann Philippe Ferdinand tack.
I helgen hittade jag en annons på en lägenhet i Häverdal och efter en del mejlkorrespondens med fastighetsägaren så talades vi vid på telefon idag så sa Ludde att han har ju en lägenhet i Edsbro också. Lika stor sånär som på en m2 och någon hundring lägre hyra. Dessutom innebär det ju 40 minuter kortare bilresa till jobbet än det första alternativet. Plus egen uteplats. Låter hur bra som helst. En perifert placerad håla med 525 själar passar mig perfekt.

Nu håller jag tummarna och hoppas på bästa utkomst av mötet i morgon. Tills vidare bjuder jag på tre härliga länkar från Edsbro:

Plötsligt är man i Edsbro
Edsbro kyrka
Lundboborg fornborg

Tar tib tar tib som somaliern säger

Det verkar som att jag lyckades lista ut hur automatisk redirect från casselbrant.com till casselbrant.com/wordpress1 skulle lösas. Dock får man som alltid lägga in en brasklapp när man kodar och testar på samma maskin. Vem vet om har har flushat alla caschar som skall flushas?

Nu är det bara en funktion som jag inte får till och det är att lägga till taggar på mina inlägg. Eftersom jag själv hade taggning av inlägg som en av de tyngsta argumenten till att gå från min egenbyggda blogg till en WordPress-dito. Det känns därför oerhört irriterande att inte hitta lösningen på detta. Jag hittade en tråd på supportforumet men det visade att den killens problem berodde på en plug-in som jag själv inte använder. Har för att prva mig fram avinstallerat min plug-ins men åter till att flusha cashar, jag har ju inte fysisk kontroll över servern.

Självporträtt 1995

Elsa och jag hade tagit med oss Isolde till Kungsträdgården för att åka skridskor. Jag hade som vanligt tagit en massa bilder och när jag kom hem till lägenheten på Kungsklippan 11 så kröp min autistiska sida fram. Jag ville skicka filmen på framkallning med det fanns en liten snutt kvar av filmen och ingenting kunde få mig att lämna den oexponerad så jag fick plötsligt för mig att skruva på ett orange-filter, som jag använde till svart-vit fotografering, och så tog jag ett par bilder på mig själv. Eftersom jag hade färgfilm i kameran så blev ju kopiorna oandvändbara. Nu skannade jag in dem och plockade bort färgerna så att jag äntligen fick se dem som de borde ha sett ut.

Jag i december 1995

Jag i december 1995